HD knyter ihop de två penningtvättslagarna
Vad krävs för att det ska gå att tala om ett klandervärt risktagande vid näringspenningtvätt? Denna fråga får ett intressant svar i ett färskt avgörande från Högsta domstolen, där gärningsmannens bristande kunskap om pengars ursprung i sig tillmäts betydelse. Domstolen når denna slutsats bland annat genom en intressant koppling till den administrativa penningtvättslagen och kraven på aktörer som omfattas av den lagen att skaffa sig kundkännedom. Avgörandet kommer antagligen få stor betydelse, menar JP Infonets expert Gustaf Almkvist.
BAKGRUND
En man, AA, startade ett aktiebolag i september 2014, på förslag från en bekant. Tanken var att AA:s bekant skulle sköta bokföringen, och AA lämnade regelbundet post som kom till bolaget vidare till denne. Ett drygt år efter starten försattes bolaget i konkurs. Något räkenskapsmaterial för bolaget påträffades aldrig. Kontoutdragen indikerade inte att bolaget haft några kostnader eller betalat ut några löner. Däremot framgick det att AA mellan december 2014 och juni 2015 hade gjort 25 stycken kontantuttag från bolagets konto på sammanlagt drygt 2,7 miljoner kronor. Efter dessa uttag, som motsvarade vad som hade betalats in på bolagets konton, hade AA överlämnat kontanterna till sin bekante. För detta dömdes han i samtliga instanser för näringspenningtvätt. Högsta domstolen (HD) uttalar sig i sin dom på ett värdefullt sätt om flera aspekter av betydelse vid bedömningen av om sådant brott har förelegat, liksom beträffande rubricering, brottsenhet och straffvärde.
PENNINGTVÄTT OCH NÄRINGSPENNINGTVÄTT
Ansvar för penningtvättsbrott enligt 3 och 4 §§ lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (PTSL) förutsätter att någon har vidtagit en åtgärd med avseende på viss egendom och att denna egendom kan kopplas till tidigare brott eller brottslig verksamhet. Åtgärden ska vara vidtagen i syfte att dölja egendomens ursprung eller till att främja någons möjligheter att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde (3 §), eller i vart fall otillbörligen främja möjligheterna för någon att omsätta egendom med brottsligt ursprung (4 §).
Precis som vid häleri (9 kap. 6 § brottsbalken, BrB) förutsätter alltså penningtvättsbrott att det visas en koppling mellan egendomen och tidigare brottslighet. Men på samma sätt som vid häleri finns också alternativa brottsformer, som inte uppställer detta krav. Så kallat näringshäleri (9 kap. 6 § andra stycket BrB) kriminaliserar vissa kvalificerade åtgärder (förvärv eller mottagande av egendom), under förutsättning att egendomen ”skäligen kan antas vara [frånhänd] annan genom brott”. Det krävs med andra ord inte något styrkt brottsligt ursprung, utan är tillräckligt att egendomen på objektiva grunder ger intryck av att ha sådant ursprung. En förutsättning för att döma för häleri i dessa situationer är att åtgärden har vidtagits ”i näringsverksamhet eller såsom ett led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning”. Om denna sista förutsättning inte är uppfylld kan ansvar bli aktuellt för häleriförseelse (9 kap. 7 § andra stycket p. 1 BrB), men då alltså med en mildare straffskala än vid näringshäleri.
Denna ordning, som infördes i två omgångar i början av 1980 och 1990-talen till följd av svårigheterna att bevisa förbrott (se prop. 1979/80:66 och prop. 1990/91:127), har mer eller mindre kopierats i PTSL. I 7 § stadgas ansvar för näringspenningtvätt för den som ”medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i [penningtvättssyfte]”, alltså i syfte att dölja egendomens ursprung eller att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen. Detta åtgärdskrav motsvarar kravet vid näringshäleri på förvärv eller mottagande, men tycks ha en något mindre kvalificerad innebörd. Möjligen är exempelvis en transport eller förvaring tillräckligt.
Precis som vid näringshäleri uppställs inte något krav på styrkt koppling till brott eller brottslig verksamhet vid näringspenningtvätt. Det är i stället gärningsmannens risktagande som anses straffvärt. Om gärningen har skett inom ramen för näringsverksamhet, eller verksamhet som varit vanemässig eller annars av större omfattning, döms enligt samma straffskala som för penningtvätt, på samma sätt som vid näringshäleri. Är verksamhetskravet däremot inte uppfyllt finns möjlighet att döma till ansvar enligt samma straffskala som för ringa brott, alltså motsvarande häleriförseelse.
Denna tekniskt ganska invecklade kriminalisering väcker flera frågor, som inte har helt tydliga svar. Vilka krav ställs på verksamheten för att den strängare straffskalan ska vara tillämplig? Vad är det för typ av åtgärd som ska ha vidtagits? Och, framför allt, när kan en åtgärd skäligen antas vara vidtagen i penningtvättssyfte?
OM HANTERING AV PENGAR
Till skillnad från vid häleri, där den egendom som gärningsmannen befattar sig med kan vara exempelvis en cykel med bortslipat ramnummer eller en bärbar dator med borttagen stöldmärkning, rör penningtvätt oftast en penningtransaktion. En sådan är i sig ingenting konstigt. Dagligen sker en enorm mängd betalningar av olika slag mellan bankkonton, och fortfarande finns en stor mängd kontanter i omlopp. Att särskilja de problematiska fallen av sådana transaktioner låter sig ofta inte göras med samma enkelhet som att konstatera att ramnumret eller stöldmärkningen inte är där de borde vara.
Hur avgör man då vad som är en hantering av pengar eller annan egendom som innebär en medverkan till ”en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i [penningtvättssyfte]”? HD konstaterar föga förvånande – och med hänvisning till förarbetena (prop. 2013/14:121 s. 115) att det är ”omständigheterna under vilka åtgärderna har vidtagits” som ska stå i fokus vid bedömningen av om gärningsmannen har gjort sig skyldig till ett sådant klandervärt risktagande som kriminaliseras i bestämmelsen. Sådana omständigheter kan som nämnts normalt inte vara penningtransaktionen i sig, utan HD erinrar om att det krävs någon ”kvalificerad omständighet”. Undantagsvis måste rimligen dock en befattning med pengar i sig kunna framstå som en ”kvalificerad omständighet”, exempelvis förvaring eller transport av en stor mängd kontanter. Överlag blir dock fokus för bedömningen sådant som sammanhanget i vilket transaktionen vidtas, varför transaktionen genomförs samt med vem och på vilket sätt den utförs. Med andra ord: man måste titta på varifrån pengarna kommer, varför de kommer, hur de kommer, till vem de kommer och hur de hanteras efter mottagandet.
När det gäller uppsåtstäckning av det objektiva rekvisitet ”skäligen kan antas vara vidtagen i [penningtvättssyfte]” upprepar HD ett uttalande från ”15 000 kr” (NJA 2020 s. 545) om att omständigheterna kring en transaktion kan vara så kvalificerade att kunskap om dem måste leda till misstanken att åtgärden har vidtagits i penningtvättssyfte, men att det annars måste krävas att gärningsmannen ”förstår att åtgärden kan innefatta ett riskmoment”. Detta uttalande tycks mig, som jag påpekade i min analys av ”15 000 kr”, som ett möjligen något invecklat sätt att uttrycka att gärningsmannen alltid måste ha uppsåt till att det rör sig om ett risktagande. Ibland kan detta följa direkt av omständigheterna kring transaktionen, medan det ibland krävs en bredare utredning av sammanhanget.
KRAV PÅ KÄNNEDOM OM URSPRUNG
De mest intressanta skrivningarna i HD:s dom tar frågan om omständigheterna kring en transaktion ett steg längre än frågorna om varifrån, varför och hur. HD konstaterar lite i förbigående att det kan vara en relevant omständighet i sig att det är oklart varifrån pengar kommer. I stycket efter sägs att det inom viss näringsverksamhet finns särskilt stora risker för penningtvätt, exempelvis inom finansiell sektor. Där gäller, påpekar HD, den administrativa penningtvättslagen, alltså lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt, ”som ställer särskilda krav på kundkännedom, rutiner och granskning av genomförandet av transaktioner”. Slutsatsen blir att det som föreskrivs i den administrativa penningtvättslagen kan vara av ”betydelse vid prövningen av om det varit fråga om ett klandervärt risktagande”.
Den administrativa penningtvättslagen var knappast tillämplig på AA:s verksamhet. Trots det tycks lagens bärande principer om kundkännedom ha fått genomslag på HD:s bedömning i det enskilda fallet. Domstolen konstaterar att AA ”inte hade någon närmare kännedom om de uppdrag bolaget hade, vilka som var anställda i bolaget eller vilka betalningar bolaget har tagit emot eller utfört”. Vidare sägs att ”bolaget har använts för att slussa pengar där det i flera fall har varit oklart varifrån pengarna kommer, varför transaktionerna genomförts och vad pengarna skulle användas till”. Därmed, säger HD, hade AA ”medverkat till åtgärder som skäligen kan antas vara vidtagna i penningtvättssyfte”.
Det sagda innebär att HD fäste avgörande vikt inte vid kända omständigheter utan vid AA:s bristande såväl kännedom som möjlighet att skaffa sig kännedom om transaktionernas ursprung och syfte. Att det inte var utrett varifrån pengarna kom eller vart de tog vägen blev därmed inte någon brist i utredningen, utan tvärtom något som starkt talade för att det rörde sig om ett sådant klandervärt risktagande som kriminaliseras i 7 § PTSL. Detta resonemang kommer sannolikt få stor betydelse vid den fortsatta tillämpningen av detta straffbud.
BROTTSENHET, RUBRICERING OCH STRAFFVÄRDE
Det är inte en helt självklar fråga vilka krav som ska ställas för att verksamhetskravet vid näringspenningtvätt ska vara uppfyllt, alltså att det ska röra sig om näringsverksamhet eller verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Detta skulle förtjäna tydligare vägledning från HD, men i ”Näringspenningtvätten i Dackom Bygg” nämns frågan endast i förbigående, antagligen eftersom det i fallet rörde sig om näringsverksamhet. I förarbetena (prop. 2013/14:121 s. 115) sägs visserligen att en enstaka transaktion i näringsverksamhet är tillräckligt för ansvar. Det kan dock möjligen ifrågasättas om det faktum att en transaktion har skett inom ramen för en näringsverksamhet verkligen alltid bör vara tillräckligt för att ansvar ska kunna bli aktuellt för näringspenningtvätt, eller om någon typ av mönster eller upprepning bör krävas även i sådana fall.
Denna fråga ställdes inte på sin spets, eftersom det i fallet hade skett uttag vid 25 tillfällen – en betydande omfattning. Däremot konstaterar HD att varje kontantuttag med efterföljande överlämnande skulle ses som ett särskilt fall av näringspenningtvätt. Frågan blev då om upprepningen skulle få någon betydelse för bedömningen av rubricering och straffvärde.
HD:s svar på detta är inte entydigt. HD redogör först för förarbetena (prop. 2013/14:121 s. 116). Där sägs att det vid näringspenningtvätt ”många gånger” rör sig om brottslighet som utövats systematiskt eller annars i större omfattning, alltså en av de kvalifikationsgrunder för grovt penningtvättsbrott som anges i 5 § PTSL och som är relevanta även vid näringspenningtvätt. Denna omfattning sägs i förarbetena medföra att det framförallt blir andra kvalifikationsgrunder som bör kunna få betydelse vid näringspenningtvätt.
Detta förarbetsuttalande har sina klara poänger när det gäller verksamhet som utövats i större omfattning utanför näringsverksamhet. I sådana fall används omfattningen för att brottsrekvisiten alls ska vara uppfyllda, och kan därmed rimligen endast undantagsvis också åberopas till stöd för att bedöma ett näringspenningtvättsbrott som grovt. Men om det nu inte gäller något krav på omfattning eller upprepning när transaktionerna utförts i näringsverksamhet? Då borde väl systematiken och omfattningen tillmätas betydelse vid rubriceringen? Det gör emellertid inte HD. I stället låter domstolen storleken på respektive uttag styra gradindelningen. Endast de fem uttag som storleksmässigt översteg fem prisbasbelopp bedömdes som grova brott.
HD:s bedömning och reservationslösa hänvisning till förarbetena kan möjligen användas till stöd för att trots allt uppställa ett krav på upprepning även inom ramen för en näringsverksamhet. Mot detta talar att domstolen direkt efter sitt resonemang om omfattning ändå beaktar upprepningen vid den samlade straffvärdebedömningen. Sannolikt bör dock detta resonemang om upprepning endast förstås som ett argument för en mindre generös asperation vid upprepad flerfaldig brottslighet, eftersom domstolen hänvisar till ett avgörande på det temat (NJA 2018 s. 634). När bedömningen av det samlade straffvärdet görs är rubriceringen av de enskilda brotten redan gjord, och där menar HD alltså att omfattningen är ”förbrukad” redan genom bedömningen att brottsrekvisiten är uppfyllda.
AVSLUTANDE KONSTATERANDEN
”Näringspenningtvätten i Dackom Bygg” är ett högintressant och i sina centrala delar mycket övertygande avgörande. Genom avgörandet tydliggörs att gärningsmannens bristande kunskaper eller tillgång till underlag om egendoms ursprung och destination i sig kan utgöra argument för att en åtgärd han eller hon vidtar skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Detta tydliggör bedömningens fokus på vad som är ett klandervärt risktagande snarare än på att försöka konkretisera ett förbrott, och aktualiserar en mycket intressant koppling till kraven på kundkännedom i den administrativa penningtvättslagen.
Mindre tydliga är möjligen domstolens uttalanden om betydelsen av systematik och omfattning. Varför upprepning inte skulle kunna tillmätas betydelse som kvalifikationsgrund när brotten begåtts i näringsverksamhet är svårt att förstå, om rättsläget inte bör uppfattas så att det krävs en viss omfattning i fråga om transaktioner även vid näringsverksamhet. Det finns alltså god anledning för HD att återvända till frågor om näringspenningtvätt i ytterligare avgöranden framöver.
Av Gustaf Almkvist, jur.dr, tf. hovrättsassessor.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan analysen skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i aktuell informationstjänst.
Publicerad 28 apr 2022
Docent i straffrätt, Uppsala universitet
