Resning till nackdel för tidigare åtalad och frikänd person: Mordfall från 1996 prövas på nytt
I ”Mordet i Husum” beviljar Högsta domstolen en ansökan från riksåklagaren om resning till nackdel för en tidigare mordåtalad och frikänd person. Slutsatsen i målet får stöd i förarbetena och Högsta domstolens tidigare praxis samt, mer konkret, i den nya bevisning som åklagaren åberopar (en ny DNA-analys). JP Infonets expert Dennis Martinsson tittar närmare på både resning till nackdel för en tidigare frikänd person i allmänhet och domstolens beslut i det aktuella fallet i synnerhet.
BAKGRUNDEN TILL MÅLET OCH KÄRNFRÅGAN I HÖGSTA DOMSTOLEN
Målet har en förhållandevis komplex bakgrund eftersom det innehållit flera turer som har aktualiserat flera juridiska frågor. Här görs ett försök att koncist precisera vad som hänt i fallet, för att därefter precisera kärnfrågan i Högsta domstolen i det nu aktuella beslutet. Följande bakgrund till målet koncentrerar sig dock endast till frågor som är kopplade till resning.
Det ska inledningsvis sägas att det handlar om ett indicidemål, vilket bland annat gör bevisfrågan särskilt besvärlig. En man – X, som vid tidpunkten för den påstådda gärningen var 18 år 9 månader – åtalades för mord. Tingsrätten fann att mannen var skyldig till mord och dömde honom till åtta års fängelse (Örnsköldsviks tingsrätt 1998-08-12, mål nr B 130-97), medan hovrätten frikände mannen (Hovrätten för Nedre Norrland 1998-10-13, mål nr B 375-98). I korhet kan sägas att hovrättens frikännande dom motiverades av att åklagaren inte hade lyckats binda den åtalade mannen till fyndplatsen där kroppen hittades, till brottsoffrets kropp eller till själva mordet.
Emellertid kvarstod misstankarna mot den frikände mannen och vissa utredningstekniska åtgärder vidtogs. Bland annat genomförde Nationellt forensiskt centrum (NFC) en förnyad DNA-analys av brottsoffrets byxor och säkrade då en sökbar DNA-profil ur fläcken med spermier. Den framtagna DNA-profilen gav dock inte någon träff i det så kallade DNA-registret. Den misstänkte mannen var inte registrerad i det registret. Allt detta fick åklagaren reda på den 9 juli 2020. Med anledning av denna förnyade analys, återupptog åklagaren förundersökningen, främst för att se om det fanns förutsättningar att ansöka om resning till nackdel för X.
Som ett led i de åtgärder som vidtogs inom den återupptagna förundersökningen, ville åklagaren genomföra en kroppsbesiktning av X så att ett salivprov kunde säkras och sedan jämföras med den nya DNA-analysen. Den frågan behandlades av Högsta domstolen. Utan att gå in på alltför många detaljer, avslog Högsta domstolen i NJA 2021 s. 368 riksåklagarens begäran om att få genomföra en sådan kroppsbesiktning. I korthet motiverades detta med att åtgärden inte skulle vara förenlig med regeringsformen eftersom det enligt domstolen saknades klart och tydligt lagstöd för att använda kroppsbesiktning på det viset som riksåklagaren ansökte om.
Efter Högsta domstolens beslut i NJA 2021 s. 368, undersöktes det vad som hänt med tidigare spår från den ursprungliga förundersökningen. Det visade sig då finnas några hårstrån kvar i Polismyndighetens arkiv och dessa hårtester togs från X före det att brottsoffrets kropp hittades. Det visade sig också att det fanns ett blodprov från X – hos Uppsala universitet. Blodprovet hade 2001 skickats skickats dit av dåvarande Statens kriminaltekniska laboratorium i syfte att genomföra en DNA-undersökning. Detta blodprov hade X lämnat i samband med att han var anhållen såsom skäligen misstänkt för mordet.
På uppdrag av riksåklagaren, jämförde NFC den DNA-profil som hittats på mordoffrets byxor och de återupptäckta DNA-spåren från X. NFC presenterade sitt resultat den 24 juni 2021 och resultatet visade extremt starkt för att DNA-spåren från mordoffrets byxor kom från X – och om inte från honom så en nära släktig till X.
Det var alltså mot bakgrund av den här nya DNA-analysen från 2021, som riksåklagaren hos Högsta domstolen ansökte om resning till nackdel för X.
KORT OM RESNING I ALLMÄNHET I BROTTMÅL
En avvägning mellan orubblighets- och sanningsprincipen
Resning är ett extraordinärt rättsmedel som kan användas först när de ordinära rättsmedlen är uttömda, det vill säga när en dom inte längre går att överklaga. I brottmål kan resning alltså bli aktuellt först efter att en dom har vunnit laga kraft. (Här bortses från att också beslut kan bli föremål för resning.)
Utformningen av reglerna om resning i brottmål präglas till stor del av balansgången mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen. Orubblighetsprincipen innebär att en dom som vunnit laga kraft inte kan prövas på nytt; domen ska helt enkelt stå sig och utgör därmed ett slags trygghetsfunktion för den enskilde. Sanningsprincipen innebär att felaktiga domar ska kunna rättas till. Balansen mellan dessa principer ser lite olika ut beroende på om det handlar om resning till nackdel eller fördel för den tilltalade. Orubblighetsprincipen har en starkare position i förhållande till resning till nackdel, medan sanningsprincipen väger tyngre vid resning till fördel för den tilltalade (se vidare Cars, Om resning i rättegångsmål, Nordiska bokhandeln, 1959, s. 173–176).
Något om relationen mellan rättskraft och resning
För att förstå resningsinstitutet i svensk straffprocessrätt, är det viktigt att säga något om betydelsen av rättskraft och dess kopplingar till möjligheterna till resning. Denna fråga är i grunden förhållandevis komplex, eftersom enbart innebörden av rättskraft behöver förstås mot bakgrund av flera bestämmelser i rättegångsbalken (se generellt om rättskraft i brottmål i bland annat Ekelöf, Andersson, Bellander, Bylund, Edelstam & Pauli, Rättegång. Tredje häftet, 8 uppl., Norstedts Juridik, 2018, s. 203–221; Fitger med flera, Rättegångsbalken, JUNO, 3 juni 2022, kommentaren till RB 30 kap. 9 §; Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, Nordiska bokhandeln, 1949).
Enkelt sagt är utgångspunkten att en lagakraftvunnen brottmålsdom inte i efterhand ska kunna ändras och att straffansvar för samma gärning inte på nytt kan bli föremål för ett nytt åtal eller en ny dom (30 kap. 9 § RB). Här kan särskilt noteras att rättskraft i brottmål sträcker sig längre än bara till det som omfattades av den gärningsbeskrivning som prövades det ursprungliga rättegången. Även sådant som kunde ha inkluderats i den ursprungliga rättegången, genom att åklagaren ansökte om ändring av åtalet, träffas av brottmålsdomens rättskraft (se vidare Ekelöf, Edelstam & Pauli, Rättegång. Andra häftet, 9 uppl., Norstedts Juridik, 2015, s. 167–170).
När det gäller förhållandet mellan rättskraft och resning i brottmål, har framför allt Welamson hävdat att vad som är ”gärningen” enligt 30 kap. 9 § RB måste ges en innebörd som harmonierar med bestämmelsen om resning till nackdel för den tilltalade. Ett annat sätt att hantera dessa frågor på skulle, enligt Welamson, vara svårförenligt med grundtanken bakom regeln om resning till nackdel för den tilltalade. (Welamson, a.a., s. 135–151).
Den utomordentligt starka huvudregeln är alltså att en lagakraftvunnen dom inte går att rubba. Men ett beslut om att bevilja resning, innebär att rättskraften bryts på så vis att den tidigare brottmålsdomen inte längre hindrar att saken (det vill säga samma gärning) kan prövas på nytt. Om en ansökan om resning beviljas, kan alltså en ny rättegång om samma sak hållas igen, vilket i regel innebär att målet i sin helhet ska tas om i den domstol som sist dömt i målet (58 kap. 7 § första stycket RB).
KORT OM RESNING I ALLMÄNHET I BROTTMÅL
Sverige är ett av få länder som medger en möjlighet för en åklagare att ansöka om resning till nackdel för den tilltalade. Skälet till att detta tillåts är att det skulle anses ”alltför stötande för rättskänslan” om det inte var möjligt att ansöka om resning till nackdel i riktigt grova fall (Welamson & Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen. Rättegång. Sjätte häftet, 5 uppl., Norstedts Juridik, 2016, s. 192). Även om det länge var ytterst ovanligt med ansökningar om resning till nackdel, förefaller antalet ansökningar av det här slaget ha ökat sedan 2010-talet – åtminstone om man ser till de ansökningar som behandlats av Högsta domstolen (se NJA 2011 s. 254; NJA 2013 s. 75; NJA 2013 s. 931; NJA 2016 s. 851; NJA 2019 s. 438; NJA 2020 s. 518; NJA 2020 s. 1050 och ”Mordet i Husum” – det bör noteras att endast en av dessa ansökningar, 2016 års fall, inte beviljades.)
Generellt är kraven striktare för en ansökan till den tilltalades nackdel än till dennes fördel (prop. 1939:307 s. 13, 20, 29; SOU 1938:44 s. 74–75, 575). Det brukar bland annat framhållas att i fall som handlar om resning till nackdel för en tidigare frikänd person, krävs det – för att bevilja en sådan ansökan – ”ett mera avgörande nytt material” än vad som gäller vid fall av resning till fördel för den tilltalade (se bland annat NJA 1998 s. 321; NJA 2001 s. 687; NJA 2016 s. 851, punkt 3; NJA 2020 s. 518, punkt 23 och NJA 2020 s. 1050, punkt 15).
Emellertid kan ifrågasättas om domstolarna alltid upprätthållit denna utgångspunkt, se till exempel Högsta domstolens beslut att bevilja resning till nackdel för den tilltalade i NJA 2020 s. 518. I det målet beviljades resning enbart på grund av att vittnen ändrat sin berättelse – i övrigt hade det inte tillkommit något nytt. Det kan således ifrågasättas om det i detta fall verkligen var fråga om ”ett mer avgörande nytt material”. Den kritiken gör sig gällande med viss styrka eftersom åtalet vid den nya, efterföljande, rättegången ogillades (Hovrätten över Skåne och Blekinge 2021-05-25, mål nr B 1955-20).
Bestämmelsen om resning till den tilltalades nackdel finns i 58 kap. 3 § RB. I det följande begränsas översikten till den del av bestämmelsen som var aktuell i ”Mordet i Husum”, det vill säga RB 58 kap. 3 § första stycket punkt 2 och andra stycket. För att en ansökan ska beviljas krävs (1) att brottet föreskriver fängelse i mer än ett år, (2) att det har framkommit ny bevisning eller ny omständighet, (3) att den nya omständigheten/bevisningen sannolikt skulle lett till en fällande dom i den ursprungliga rättegången, och (4) att det har förelegat en giltig ursäkt till varför den nya omständigheten/bevisningen inte åberopades i den tidigare rättegången.
I konkreta fall är det avgörande oftast om nyhetskravet respektive sannolikhetskravet är uppfyllt eller inte. För att en omständighet eller ett bevis ska anses som nytt, krävs i princip att det inte ha prövats i domstol. Det som läggs fram kan vara direkt bevisning, indirekt bevisning eller hjälpfakta (se vidare SOU 1938:44, s. 573; NJA 1998 s. 148; Cars, a.a., s. 169–172). När det gäller sannolikhetskravet ska den domstol som beslutar om resning egentligen inte göra en självständig värdering av den nya bevisningen. Sannolikhetskravet innebär i stället att denna domstol ska göra ett slags hypotetiskt värdering av bevisningen på så vis att den ska fråga sig hur den domstol som senast dömde i saken (troligen) skulle ha dömt, om den domstolen hade tillgång till det som nu anförs. Resningsdomstolen ska alltså utgå från den bevisvärdering som gjordes i den domstol som sist dömde i målet och sedan ta ställning till om det som nu anförs sannolikt skulle ha resulterat i en fällande dom. Däremot kan det vara så att omständigheter och bevis ges en annan betydelse i ljuset av den nya utredningen och att de således kan värderas annorlunda (se exempelvis NJA 2013 s. 931, punkt 26; NJA 2020 s. 1050, punkt 16).
En viktig begränsning gällande möjligheterna att ansöka om resning till nackdel för den tilltalade är att en sådan ansökan ska göras inom ett år från att den nya omständigheten/bevisningen kom till åklagarens kännedom, 58 kap. 4 § andra stycket RB. I NJA 1974 s. 595 uttalade Högsta domstolen att utgångspunkten är att tidsfristen börjar räknas från det att en av riksåklagaren underställd åklagare fick kännedom om en ny bevisning eller en ny omständighet. Därefter har Högsta domstolen, bland annat i NJA 1998 s. 321, uttalat att denna tidsfrist gäller i förhållande till vart och ett av de nya bevis och omständigheter som en ansökan grundar sig på. Och i NJA 2020 s. 1050, som avsåg en ny DNA-analys, ansågs det vara förenligt med huvudregeln om hur ettårsfristen beräknas, att den fristen börjar räknas från när åklagaren fick kännedom om resultatet av den nya DNA-analysen. Samtidigt har Högsta domstolen i NJA 2013 s. 931 accepterat att ett bevis kan få förnyad betydelse om det kan kasta nytt ljus på andra omständigheter i målet, trots att tidsfristen om ett år har passerats. I 2013 års fall fick vittnesuppgifter som lämnats mer än ett år tidigare förnyad betydelse sedan den viktigaste bevisningen – liket av brottsoffret – hade påträffats. Eftersom åklagaren hade lämnat in en ansökan ett år räknat från när kroppen påträffades, ansåg Högsta domstolen att även vittnesmålen kunde åberopas i resningsärendet. Särskilt mot bakgrund av 2013 års fall är det i vart fall inte fel att säga att Högsta domstolens resonemang i praktiken innebär att ettårsfristen, åtminstone i viss utsträckning, förlängts.
HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT
Åter till Högsta domstolens beslut i ”Mordet i Husum”. När det gäller frågan om den så kallade ettårsregeln, konstaterar domstolen i korthet att ansökan om resning är inlämnad i tid eftersom ettårsfristen började räknas från den 24 juni 2021 (punkt 19-21 i domen). Gällande frågan om bevisningen var ny, besvaras även den jakande och domstolen konstaterar kort att den nya bevisningen består av en ny DNA-analys som genomförts med metoder som inte fanns tillgängliga vid tidpunkten för den ursprungliga domen. Enligt domstolen gör denna bevisning att det finns ett nytt underlag för prövningen och utgör därför ny bevisning (punkt 28 i domen).
Avseende frågan om den nya bevisningen ”sannolikt” hade resultaterat i en fällande dom, är Högsta domstolens resonemang förhållandevis långt (punkterna 29–48). Här inleder Högsta domstolen med att redogöra för den bevisning som presenterades i samband med den ursprungliga rättegången och hur hovrätten värderade denna. I korthet konstaterades att det fanns flera omständigheter som var besvärande för X, men att det inte gick att fastställa att han utom allt rimligt tvivel hade gjort sig skyldig till det som åklagaren påstod. En anledning till det var säkerligen på att det inte gick att fastställa hur brottsoffret dog eller när och var som brottsoffret dog. Det fanns inte heller någon direkt bevisning som kunde binda X till mordplatsen eller till själva gärningen.
Därefter redogör Högsta domstolen för den nya bevisningen, det vill säga den nya DNA-analysen – eller snarare jämförelsen mellan det DNA-spår som hittats på brottsoffrets kläder och de återfunna hårstråna och blodprovet från X (punkterna 38–43 i domen). Här nämner Högsta domstolen framför allt att NFC uttalat att den nya DNA-analysen talar extremt starkt för att DNA-spåren kommer från X. Samtidigt berör Högsta domstolen frågan om hur de hårstrån och det blodprov som tidigare lämnats av X, ska betraktas rent rättsligt. Högsta domstolen konstaterar att det vid tidpunkten när X lämnade dessa prover inte fanns några regler om hur länge sådana prover kunde sparas – men att utgångspunkten var att sådana prover inte skulle sparas längre än vad som behövdes med hänsyn till utredningen. Domstolen konstaterar att de återfunna proverna troligen bevarats längre än vad som borde ha skett. Emellertid, fortsätter domstolen, så gäller fri bevisföring och även bevis som inte har tillkommit på föreskrivet sätt får läggas fram av åklagaren, samtidigt som domstolen sedan har att värdera värdet av sådan bevisning (enligt principen om fri bevisprövning).
Som nämnts ovan, ansåg hovrätten i den ursprungliga rättegången att det inte gick att knyta X till fyndplatsen eller till brottsoffret. Vid en sammantagen värdering finner Högsta domstolen (punkterna 44–48) att den nya bevisningen innebär att det ”tillkommit ett mycket starkt stöd för en koppling mellan” X och brottsoffret. Högsta domstolen uttalar att den nya bevisningen visserligen inte ger något svar på när och hur brottsoffret berövades livet, men att flera av de omständigheter och bevis som fanns i den ursprungliga rättegången med den nya bevisningen får en annan betydelse. Därför drar Högsta domstolen slutsatsen att den nya bevisningen sannolikt skulle ha resultaterat i en fällande dom i hovrätten.
AVSLUTANDE KOMMENTARER
Med hänsyn till vilken typ av bevis som åberopades till stöd för riksåklagarens ansökan om resning till nackdel för en tidigare åtalad och frikänd person i kombination med att den nya bevisningen åtminstone kopplar den tidigare åtalade och frikände mannen till brottsplatsen, är det svårt att komma fram till något annat än att Högsta domstolens beslut var korrekt. Det finns andra exempel i närtid där Högsta domstolen har beviljat resning till nackdel för en tidigare tilltalad person som har vilat på betydligt lösare boliner än ”Mordet i Husum”. Jag tänker framför allt på NJA 2020 s. 518 där Högsta domstolen påtagligt får sägas ha sänkt ribban för när det är möjligt att bevilja resning till nackdel för någon som tidigare frikänts. Snarare har ”Mordet i Husum” större likheter med andra fall, såsom NJA 2013 s. 931 (där mordoffrets kropp hittades efter att hovrättens dom vann laga kraft och således utgjorde ny bevisning som också kastade nytt ljus på exempelvis vittnesmål) och NJA 2020 s. 1050 (ny bevisning i form av ny DNA-analys med metoder som inte var standard vid dåvarande Statens kriminaltekniska laboratorium). I så måtto uppvisar Högsta domstolens beslut den försiktighet som ska iakttas vid fall som rör ansökning om resning till nackdel för en tidigare frikänd person.
Det återstår förstås att se hur hovrätten i den nya rättegången kommer att bedöma den nya bevisningen – både sedd för sig och tillsammans med den övriga bevisningen i målet. Den nya förhandlingen i hovrätten inleddes den 30 juni 2022 och förväntas pågå till början av juli. Det betyder att hovrättens dom i den nya rättegången kan förväntas bli meddelad i slutet av juli eller början av augusti. När den domen väl kommer ska det bli särskilt intressant att se hur hovrätten resonerade kring den nya bevisningen.
Av Dennis Martinsson, universitetslektor i rättsvetenskap och jur. dr i straffrätt vid Stockholms universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan analysen skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 5 jul 2022
Universitetslektor i straffrätt vid Linnéuniversitetet
