Andra EU-länders domar ska beaktas vid påföljdsbestämning i Sverige
Högsta domstolen klargör att bestämmelserna i 34 kap. 2 § brottsbalken ska tillämpas när den brottslighet som prövas är nyupptäckt i förhållande till en dom meddelad i ett annat EU-land. Rätten ansvarar då för att den utredning om utländska domar som behövs finns tillgänglig. Under förutsättning att den lagföringen avser ett brott som är nyupptäckt i förhållande till en tidigare dom framstår det som rimligt att ett beaktande av den tidigare domen även kan leda till lindrigare straff. I praktiken kan det dock bli en utmaning för domstolarna att vid straffmätningen beakta en utländsk dom med grund i en strafflagstiftning som skiljer sig åt från svensk sådan, skriver JP Infonets expert Frida Velander.
Bakgrund och frågan i målet
En man dömdes år 2021 i Sverige för ett grovt rån som han hade begått här år 2013. Straffvärdet motsvarade enligt såväl tingsrätten som hovrätten fängelse i sju år. Mellan brottet i Sverige och domen här hade han i sitt hemland Rumänien dömts för bland annat våldtäkt till fängelse i drygt åtta år. Det grova rånet hade alltså begåtts före den brottslighet han dömdes för i Rumänien. Den rumänska domen fanns inte tillgänglig i målet. Tingsrätten ansåg att det, i brist på vägledande domar, inte fanns möjlighet att med stöd av den i 34 kap. 2 § brottsbalken angivna asperationsprincipen betrakta det nu aktuella brottet som nyupptäckt i förhållande till brottsligheten som mannen begått i Rumänien. Inte heller hovrätten ansåg att det, i den aktuella situationen, fanns stöd för att tillämpa 34 kap. 2 § brottsbalken och av det skälet lindra straffet. Med beaktande av mannens ungdom vid det grova rånet dömdes han till fängelse i fyra år och sex månader.
Högsta domstolen prövar nu frågan om 34 kap. 2 § brottsbalken ska tillämpas när den brottslighet som prövas är nyupptäckt i förhållande till en dom meddelad i ett annat EU-land. I målet aktualiseras också frågor om ansvaret för att det hämtas in utredning om utländska domar i en sådan situation.
EU-lagstiftning på området
År 2008 antog Europeiska rådet det så kallade beaktanderambeslutet, i syfte att fastställa villkoren för när en tidigare fällande brottmålsdom som avkunnats i andra medlemsstater mot en person ska beaktas vid ett brottmålsförfarande i en medlemsstat mot samma person (Rådets rambeslut 2008/675/RIF om beaktade av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en annan medlemsstat). Av artikel 3.1 i rambeslutet framgår att varje medlemsstat ska säkerställa att man vid ett brottmål mot en person beaktar tidigare fällande domar som avkunnats mot samma person i andra medlemsstater i den utsträckning som tidigare inhemska fällande domar beaktas i enlighet med nationell lagstiftning. De domar som ska beaktas är sådana om vilka uppgifter har erhållits enligt tillämpliga instrument om ömsesidig rättslig hjälp eller om utbyte av information som hämtats från kriminalregister. Av artikel 3.5 följer att om det brott för vilket det nya förfarandet genomförs har begåtts innan en tidigare fällande dom har avkunnats eller till fullo verkställts krävs inte att den utländska domen beaktas på ett sådant sätt att det begränsar domaren vid fastställandet av domen i det nya förfarandet. Medlemsstaterna ska dock se till att de nationella domstolarna i sådana fall på annat sätt kan beakta tidigare fällande domar som har utdömts av andra medlemsstater. Detta åtagande gäller under förundersökningen, i samband med lagföringen och vid verkställigheten av en dom och kan påverka frihetsberövande, brottsrubricering, påföljdsval, straffmätning och verkställighet av påföljden (artikel 3.2). Enligt punkten 6 i preambeln innehåller rambeslutet ingen skyldighet att beakta tidigare fällande domar exempelvis i fall där de uppgifter som erhållits inte är tillräckliga, om domen gäller gärningar som inte är straffbara även i det land där det nya brottmålsförfarandet äger rum eller om den tidigare fastställda påföljden inte förekommer i den nationella lagstiftningen.
Svensk lagstiftning om straffmätning vid nyupptäckt brottslighet
Om någon som har dömts till fängelse har begått ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) ska rätten enligt huvudregeln i 34 kap. 1 § brottsbalken bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Av 34 kap. 2 § brottsbalken framgår att när rätten dömer till en ny påföljd för ett nyupptäckt brott ska den när påföljden bestäms iaktta att påföljderna tillsammans inte överstiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten. Rätten får då döma till en lindrigare påföljd än vad som är föreskrivet för brottet. Bestämmelsen ger uttryck för den så kallade asperationsprincipen som innebär att när en gärningsman döms för flera brott så bedöms endast det allvarligaste brottet till sitt fulla straffvärde medan straffvärdet för övriga brott reduceras. Bestämmelsen om straffmätning vid nyupptäckt brott innebär att domstolen ska bestämma straffet som om den hade haft samtliga brott uppe till prövning vid ett och samma tillfälle. Ofta leder det till ett lindrigare straff för det nyupptäckta brottet. Med nyupptäckt brottslighet avses brott begånget före en tidigare dom. Det är datumet då den tidigare domen meddelades av tingsrätten som är avgörande vid bedömningen av om det rör sig om nyupptäckt brottslighet.
Den nuvarande utformningen av 34 kapitlet kom till 2016 då ändringar genomfördes framförallt i syfte att förenkla reglerna. Redan innan lagändringen framgick dock att rätten skulle ta hänsyn till om det rörde sig om nyupptäckt brottslighet och så långt som möjligt skulle se till att straffen tillsammans inte överskred det straffmaximum som kunde dömas ut enligt 26 kap. 2 § brottsbalken när fängelse används som gemensamt straff för flera brott (34 kap. 1 § första stycket brottsbalken i sin tidigare lydelse). Några särskilda övergångsregler meddelades inte vid 2016 års reform. När det gäller frågan om vilken hänsyn som ska tas till utländska domar uttalas i propositionen till 2016 års lagändringar att det av artikel 3 i rambeslutet följer att domar avkunnade i en annan medlemsstat i vissa fall ska beaktas inom ramen för 34 kap. brottsbalken (se prop. 2015/16:151 s. 29).
Tidigare praxis och behovet av ett klargörande
Högsta domstolen har inte tidigare tagit ställning till hur utländska domar ska beaktas i tillämpningen av 34 kap. 2 § brottsbalken. Däremot har underrätterna vid flera tillfällen gjort så. I två refererade fall, RH 2012:54 och RH 2016:7, har hovrätten beaktat en tidigare dansk respektive en polsk dom och med anledning av detta lindrat straffet. Att utländska domar kan, och bör, beaktas framgår också tydligt att beaktanderambeslutet. Med hänsyn till hur rambeslutet är utformat har frågan snarare varit om, och under vilka omständigheter, det finns en skyldighet att beakta tidigare utländska domar.
Av punkten 6 i preambeln framgår som ovan redogjorts för att rambeslutet inte innehåller någon skyldighet att beakta tidigare fällande domar exempelvis i fall där de uppgifter som erhållits enligt tillämpliga instrument inte är tillräckliga, om domen gäller gärningar som inte är straffbara i det land där det nya brottmålsförfarandet äger rum eller om den tidigare fastställda påföljden inte förekommer i den nationella lagstiftningen. Av beaktanderambeslutet artikel 3.5 framgår vidare att domstolen, vid prövning av brottslighet som har begåtts i tiden innan en tidigare meddelad utländsk dom, i det nya målet inte är skyldig att beakta den utländska domen på samma sätt som en nationell dom, om detta medför att domstolen därmed begränsas i sin möjlighet att döma ut en påföljd. Skulle så vara fallet ska domstolen i stället på annat sätt beakta den utländska domen. Av punkten 9 i preambeln framgår vidare att om en nationell domstol under ett nytt brottmålsförfarande, när den beaktar en tidigare fällande dom som meddelats i en annan medlemsstat, är av den åsikten att ett utdömande av en viss straffnivå inom den nationella lagstiftningens gränser skulle leda till ett orimligt hårt straff för gärningsmannen, med tanke på omständigheterna och om syftet med bestraffningen kan uppnås med ett lägre straff, kan den nationella domstolen sänka straffnivån i enlighet därmed, om detta skulle ha varit möjligt i rent inhemska fall.
Dessa formuleringar öppnar för tolkningen att den inhemska domstolen inte alltid är skyldig att beakta en tidigare fällande dom och att bristen på tillräckliga uppgifter kan innebära att en sådan dom inte behöver beaktas. Trots att rambeslutet kan tyckas tydligt utformat fanns det således en viss tolkningsmån och oklarhet angående vilken skyldighet svenska domstolar har att beakta andra EU-länders domar. Genom Högsta domstolens avgörande har dock detta förtydligats.
Högsta domstolens avgörande
Högsta domstolen inleder sin prövning med att konstatera att såväl den bestämmelse som förut reglerade bland annat straffmätning vid nyupptäckt brottslighet som den nuvarande bestämmelsen i 34 kap. 2 § brottsbalken ger uttryck för asperationsprincipen. Den nuvarande lydelsen av 34 kap. 2 § kan därför tillämpas i målet även om det aktuella brottet har begåtts innan den paragrafen trädde i kraft. Detta innebär alltså att 34 kap. 2 § brottsbalken ska tillämpas även om det rör sig om brott begångna innan 2016, vilket var fallet i målet.
Sedan behandlas beaktanderambeslutet varvid Högsta domstolen anför att rambeslut måste genomföras av medlemsstaterna och att nationella domstolar är skyldiga att tolka den nationella rätten mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte för att uppnå det avsedda resultatet. Enligt Högsta domstolen innebär rambeslutet enligt ordalydelsen en skyldighet att beakta avgöranden som har meddelats i ett annat EU-land på samma sätt som svenska avgöranden. Det ska kunna ske under såväl lagföringen som under verkställigheten av en påföljd och ska kunna leda till både lindrigare och strängare ingripanden. Artiklarna 3.3–3.5 i rambeslutet ger enligt Högsta domstolen inte möjlighet att undanta 34 kap. 2 § brottsbalken från rambeslutets tillämpningsområde. Att rambeslutet ska tolkas på ett sådant sätt ligger också enligt Högsta domstolen i linje med principen om ömsesidigt förtroende mellan EU-länderna och grundtanken att andra unionsmedborgare inte ska särbehandlas jämfört med ett lands egna medborgare.
Därefter anför Högsta domstolen att det, mot bakgrund av att medlemsstaternas strafflagstiftningar skiljer sig åt på många sätt, inte är möjligt att utgå från den samlade brottslighetens straffvärde och tillämpa 34 kap. 2 § strikt efter ordalydelsen. Prövningen måste i stället ta sin utgångspunkt i den princip som kommer till uttryck i paragrafen, asperationsprincipen. Den principen kan i praktiken sägas innebära att straffet för den samlade brottsligheten bestäms till ett lindrigare straff än vad som skulle ha blivit resultatet om straffvärdena för respektive brott hade kumulerats. Utgångspunkten för prövningen måste vara omständigheterna i det enskilda fallet och det är enligt Högsta domstolen inte möjligt att anvisa någon enhetlig modell för bedömningen. Normalt bör tillämpningen leda till en viss strafflindring. Det kan dock förekomma att straffmätningen inte påverkas, även om det är fråga om ett nyupptäckt brott. Det gäller till exempel i en situation när det nyupptäckta brottet har ett mycket högt straffvärde och den tidigare domen avser lagföring för brott på bötesnivå eller annars med lågt straffvärde.
När det kommer till hur uppgifterna om omständigheterna ska inhämtas konstateras att det inom EU har byggts upp ett elektroniskt system med kriminalregisterutdrag (Ecris) så att medlemsstaterna ska kunna få tillgång till information om domar i andra medlemsstater. Det innebär att medlemsländerna har möjlighet att utbyta uppgifter med varandra, och att det också är viktigt att så görs för att undvika att mål avgörs utan att tidigare utländska domar beaktas. Utländska domar och annan utredning som gäller ett utländskt straffrättsligt förfarande kan inhämtas enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Såväl åklagare som domstolar kan ansöka om rättslig hjälp enligt lagen (se 1 kap. 2 och 7 §§).
Mot denna bakgrund drar Högsta domstolen följande slutsatser. Beaktanderambeslutet förutsätter att information inhämtas enligt tillämpliga instrument om utbyte av uppgifter från kriminalregister eller om ömsesidig rättslig hjälp. Det får också anses vara en skyldighet att om möjligt inhämta tillräckligt underlag för att kunna tillämpa beaktanderambeslutet. Rätten har ansvar för att den utredning som krävs finns tillgänglig. Fastän domstolen har ansvar för utredningen kan det i många fall ankomma också på parterna att uppmärksamma rätten på sådana förhållanden som kan ha betydelse. Även åklagaren och den tilltalade har alltså ett ansvar för att rättens beslutsunderlag är tillräckligt när frågor som gäller påföljdsbestämning ska avgöras. (Jämför ”Flyktingpojkens ålder” NJA 2016 s. 719 p. 16–18.) Ett EU-registerutdrag bör normalt inhämtas när en medborgare i ett annat EU-land är misstänkt för brott i Sverige. Ett sådant utdrag bör inhämtas på ett tidigt stadium i utredningen och det framstår som enklast att polismyndigheten eller åklagaren inhämtar utdraget, även om domstolen har det slutliga ansvaret för att det finns ett tillräckligt beslutsunderlag. I vissa fall krävs ytterligare uppgifter än de som framgår av uppgifterna i kriminalregisterutdraget. Frågan om behovet av ytterligare utredning måste bedömas från fall till fall. Den bedömningen påverkas bland annat av vilken typ av brott som den tilltalade tidigare har begått och på vilket sätt den brottsligheten kan få betydelse i det svenska förfarandet, exempelvis om det är fråga om ny eller nyupptäckt brottslighet. Om det krävs ytterligare utredning, exempelvis relevanta domar, får utredningen hämtas in enligt tillämpliga regler om ömsesidig rättslig hjälp
I det aktuella fallet konstaterar Högsta domstolen att den rumänska domen skulle kunna påverka straffmätningen i Sverige men att det saknas tillräckligt underlag för bedömningen av hur straffet ska bestämmas. Målet har därför lämnats tillbaka till hovrätten för fortsatt behandling.
Reflektioner kring avgörandet
Genom avgörandet står numera klart att en dom meddelad i en annan medlemsstat ska beaktas som om den vore meddelad i Sverige. Ett sådant beaktande kan leda till konsekvenser för såväl val av påföljd som på straffets längd. Skyldigheten för rättsvårdande myndigheter att se till att sådan utredning finns tillgänglig leder till en del praktiska konsekvenser. Redan i det inledande stadiet av en förundersökning gällande en annan EU-medborgare bör polis eller åklagare inhämta ett EU-registerutdrag. I dagsläget är det inte något som rutinmässigt görs om det inte finns anledning att tro att personen kan vara dömd för liknande brott utomlands. Eftersom domstolen har ansvar för utredningen bör den när åtal väckts försäkra sig om att ett sådant utdrag har inhämtats, varför en kontroll av detta i förundersökningsprotokollet bör göras alternativt åklagare bör föreläggas att yttra sig över frågan.
Framkommer det att den misstänkte förekommer i EU-registerutdraget uppkommer frågan om den utländska domen ska inhämtas. I de flesta fall av lindrigare brottslighet torde uppgifterna i registret räcka för att en straffmätning ska kunna göras. I andra fall kan det mycket väl krävas att domen inhämtas. För att domstolen ska kunna göra en straffmätning av den samlade brottsligheten och bestämma påföljden så att den blir väl avvägd i förhållande till den totala brottsligheten krävs nämligen att domstolen har grundläggande uppgifter om när brottsligheten ägt rum, om det är ett eller flera brott, omständigheterna kring brottet eller brotten, om gärningen är straffbar i Sverige, förutsättningarna kring straffmätningen och verkställigheten av påföljden. I sådana fall måste domen inhämtas enligt reglerna om rättslig hjälp och frågan är om det åligger polis och åklagare att begära in sådan utredning under förundersökningen eller om ansvaret åvilar domstolarna.
EU:s straffrätt har utvecklats under de senare åren. Vi har en fri rörlighet och det är enkelt att förflytta sig mellan medlemsländerna. Mot den bakgrunden är det positivt att det finns ett starkt samarbete som gör det möjligt att få information om, och beakta, andra länders domar. Information om tidigare domar leder ofta till att det kan uppstå anledning till frihetsberövande eller att det finns skäl att skärpa straffet. Under förutsättning att den lagföringen avser ett brott som är nyupptäckt i förhållande till en tidigare dom framstår det då som rimligt att ett beaktande av den tidigare domen även kan leda till lindrigare straff. I praktiken kan det dock bli en utmaning för domstolarna att vid straffmätningen beakta en utländsk dom med grund i en strafflagstiftning som skiljer sig åt från svensk sådan. Eftersom det, som Högsta domstolen också konstaterar, därför inte är möjligt att utgå från den samlade brottslighetens straffvärde finns det risk för att skönsmässiga eller ej förutsebara bedömningar görs. Någon ledning i hur asperationsprincipen ska tillämpas i fall som detta ger inte Högsta domstolen, som lämnar tillbaka målet till hovrätten för fortsatt behandling. Hur den tidigare domen kommer att påverka straffet i aktuellt mål återstår därmed att se, men en viss strafflindring kan förväntas.
Av Frida Velander, kammaråklagare, City åklagarkammare i Stockholm.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan analysen skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i aktuell informationstjänst.
Publicerad 27 maj 2022
Ämnessakkunnig, straffrättsenheten vid Justitiedepartementet
