Redan verkställd påföljd och rättens utredningsskyldighet
I ”den verkställda skyddstillsynen” betonar Högsta domstolen att rätten har en skyldighet att inhämta utredning om den tilltalades verkställighet av skyddstillsynen när en sådan dom överklagas. Detta eftersom rätten ska beakta det som den tilltalade verkställt av skyddstillsynen om en annan påföljd väljs. I avgörandet behandlas även frågan om hur påföljden ska bestämmas när brottsligheten enligt högre rätt föranleder en mildare påföljd samtidigt som klaganden har verkställt en del av skyddstillsynen. Högsta domstolen använder i det aktuella fallet den allmänna möjligheten att meddela påföljdseftergift för att undvika ett uppenbart oskäligt resultat. I den här analysen tittar vår expert Frida Velander närmare på avgörandet.
BAKGRUND
I april 2020 dömde tingsrätten en man som kört tungt släp påverkad av cannabis för grovt rattfylleri och ringa narkotikabrott till skyddstillsyn med samhällstjänst i 40 timmar. Skyddstillsynen förenades även med en föreskrift om att mannen skulle genomgå ett behandlingsprogram.
Mannen överklagade tingsrättens dom och yrkade att rattfylleriet skulle bedömas vara av normalgraden och att ett gemensamt bötesstraff skulle utdömas för brottsligheten. Hovrätten meddelade dom i januari 2021, cirka nio månader efter tingsrättens dom. Målet avgjordes utan huvudförhandling. Tingsrättens dom ändrades på det sättet att hovrätten bedömde rattfylleribrottet som brott av normalgraden och bestämde påföljden till 80 dagsböter. Något yttrande från frivården inhämtades inte.
Efter att hovrätten meddelat dom återkom den offentliga försvararen till hovrätten och anförde att hans klient hade fullgjort såväl samhällstjänsten som programverksamheten enligt tingsrättens dom. Den offentliga försvararen uppgav vidare att han av förbiseende inte hade begärt inhibition av skyddstillsynen och samhällstjänsten och undrade om det fanns någon möjlighet för hovrätten att rätta domen och anse böterna erlagda genom den fullföljda samhällstjänsten. Hovrätten meddelade att någon sådan möjlighet inte fanns. Hovrättens dom överklagades i stället av den tilltalade till Högsta domstolen och han yrkade där att påföljden skulle undanröjas alternativt att Högsta domstolen skulle förklara att böterna i dess helhet skulle anses erlagda. Riksåklagaren medgav att påföljden skulle mildras.
FRÅGORNA I HÖGSTA DOMSTOLEN
Målet aktualiserar frågan om vilka utredningsåtgärder en domstol bör vidta när en dom på skyddstillsyn överklagas och frågan om hur påföljden ska bestämmas när brottsligheten visar sig föranleda en mildare påföljd samtidigt som klaganden har verkställt en del av den tidigare utdömda skyddstillsynen.
DEN RÄTTSLIGA REGLERINGEN
Reglerna om skyddstillsyn och inhibition av denna
Rätten får döma till skyddstillsyn för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. En skyddstillsyn får förenas med en föreskrift om samhällstjänst, om den tilltalade samtycker till det. Den får även förenas med föreskrift om viss behandling. Skyddstillsynen fortgår under tre år från den dag påföljden börjar verkställas (se 28 kap. 1, 2 a, 4 och 6 §§ brottsbalken). En dom på skyddstillsyn börjar normalt verkställas omedelbart, till skillnad från andra påföljder som börjar verkställas först när domen vinner laga kraft. Skyddstillsynen är förenad med prövotid och övervakning från dagen för domen. Om skyddstillsynen är förenad med samhällstjänst kan även samhällstjänsten börja verkställas redan från dagen för domen. Enligt 28 kap. 5 § första stycket brottsbalken får rätten dock besluta att övervakningen, och därmed även verkställandet av samhällstjänsten, ska börja först när domen har fått laga kraft mot den dömde. Eftersom verkställigheten av skyddstillsyn, och i förekommande fall av samhällstjänst, påbörjas innan domen vunnit laga kraft kan det innebära att den dömde redan verkställt en del av straffet inför den nya prövningen i högre rätt.
Att skyddstillsynen som huvudregel börjar verkställas direkt utan väntan på laga kraft beror på att det har ansetts att risken för återfall är särskilt stor i början av påföljdstiden och att det också är då den dömde är särskilt behandlingsmotiverad. Den försening av övervakningstidens igångsättande som orsakas av att man måste vänta på att domen vinner laga kraft har ansetts vara till nackdel för påföljdens effektivitet. Domstolens möjlighet att besluta att övervakningen ska börja först när domen har fått laga kraft mot den dömde kan användas om den tilltalade bestritt åtalet eller då det finns anledning att anta att han kan komma att överklaga domen. I praktiken torde detta dock vara mycket sällsynt, särskilt mot bakgrund av att det finns en möjlighet för högre rätt att besluta att verkställigheten ska avbrytas (så kallad inhibition). Även denna möjlighet framgår av 28 kap. 5 § första stycket brottsbalken.
Om en dom på skyddstillsyn överklagas och högre rätt bedömer att en annan påföljd ska väljas ska det som den tilltalade har verkställt av skyddstillsynen beaktas i enlighet med 29 kap. 5 § första stycket 8 p. (sedan den 1 augusti 2022, tidigare enligt 9 p.) brottsbalken. Bedömningen av i vilken grad en helt eller delvis verkställd skyddstillsyn ska påverka en senare straffmätning måste ta sin utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet. Hänsyn bör då tas bland annat till det närmare innehållet i skyddstillsynen, hur ingripande de skyldigheter som följt av påföljden har varit för den dömde samt i vilken grad han eller hon har fullgjort dessa skyldigheter. I specialmotiveringen till 28 kap. 5 § brottsbalken konstaterades att om verkställighet av en tingsrättsdom på skyddstillsyn pågår och hovrätten efter fullföljd dömer till annan påföljd eller frikänner den tilltalade, borde hovrätten – om det inte redan skett – inhibera verkställigheten och förordna att inhibitionsbeslutet ska gälla till dess hovrättens dom har vunnit laga kraft. Vidare uttalades att mål där inhibition kan bli aktuell borde handläggas med skyndsamhet (se prop. 1982/83:85 s. 133).
Reglerna om påföljdseftergift
Påföljdseftergift meddelas med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8 och 6 p. brottsbalken. Regeln i 29 kap. 5 § brottsbalken innebär att det vid påföljdsbestämningen (se även 30 kap. 4 § första stycket) i skälig omfattning ska beaktas om det föreligger någon omständighet som påkallar att den tilltalade får en lindrigare påföljd än den som han eller hon annars skulle ha fått. Enligt 29 kap. 6 § brottsbalken ska rätten meddela påföljdseftergift om det med hänsyn till någon omständighet som avses i 5 p. skulle vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Det är således endast de så kallade billighetsskälen som kan medföra att påföljd helt efterges. Straffvärdeomständigheter kan inte ges motsvarande betydelse vid påföljdsbestämningen, utan förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 3 § brottsbalken kan endast medföra att straffet sätts lägre än vad som annars är stadgat för brottet.
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE
I samband med att Högsta domstolen redogör för de rättsliga utgångspunkterna konstateras att högre rätt behöver ha tillgång till utredning om den tilltalades verkställighet av skyddstillsynen när den avgör ett mål som avser överklagande av en dom på skyddstillsyn. Normalt bör rätten inhämta sådan utredning genom att begära ett yttrande från Kriminalvården. Detta gäller enligt Högsta domstolen särskilt i de fall rätten avser att avgöra målet utan huvudförhandling (såsom hovrätten gjort i aktuellt fall).
När det gäller bedömningen i det aktuella fallet konstaterar Högsta domstolen inledningsvis att den tilltalade, liksom hovrätten funnit, ska dömas för rattfylleri av normalgraden och ringa narkotikabrott samt att han verkställt en avsevärt strängare påföljd än vad brottsligheten enligt hovrätten bort föranleda. Därefter behandlas det yrkande som framställts i den tilltalades överklagande, om att Högsta domstolen ska besluta att bötesstraffet ska anses erlagt. Högsta domstolen konstaterar att det saknas möjlighet att anse bötesstraffet verkställt eftersom den tilltalade inte varit frihetsberövad och hänvisar till 2 och 3 §§ andra stycket lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. I de bestämmelserna framgår att om någon döms till böter, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på ett sätt som ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet. Det krävs således att det finns ett frihetsberövande att räkna av påföljden mot, vilket inte fanns i aktuellt fall.
Efter att det konstaterats att bötesstraffet inte kan anses erlagt anför Högsta domstolen att det under sådana omständigheter är uppenbart oskäligt att döma den tilltalade till påföljd och att han därför ska meddelas påföljdseftergift. Högsta domstolen upphäver också beslutet om avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.
ANALYS
Först efter hovrättens prövning kunde alltså konstateras att den tilltalade redan hade verkställt stora delar av det av tingsrätten utdöma straffet. Det straff som han undergått, ungefär nio månaders skyddstillsyn med övervakning, behandling enligt föreskrift och samhällstjänst är en betydligt svårare påföljd än de böter som hovrätten ansåg att brottsligheten borde föranleda. Situationen liknar den i NJA 2014 s. 245, där tingsrätten dömde den tilltalade till en månads fängelse och den dömde av misstag, trots att målet var överklagat, verkställde straffet med intensivövervakning. Hovrätten, som inte kände till den felaktiga verkställigheten, ändrade därefter påföljden till villkorlig dom med böter. I båda fallen hade den tilltalade verkställt en betydligt svårare påföljd än vad övre rätt kommit fram till. Frågan var då, liksom nu, hur den uppkomna situationen skulle hanteras. Högsta domstolen uttalade i NJA 2014 s. 245 att det inte var lämpligt att, såsom den tilltalade yrkat, undanröja hovrättens dom och låta tingsrättens dom gälla. Detta bland annat med hänsyn till att det straffet var strängare än det som rätteligen borde dömas ut. Inte heller var det möjligt att döma ut ett fängelsestraff och förordna att påföljden skulle anses helt verkställd genom frihetsberövandet, eftersom verkställigheten av fängelsestraffet inte hade utgjort ett sådant frihetsberövande som avses i den dåvarande bestämmelsen i 33 kap. 6 § (se nuvarande 3 § andra stycket lag 2018:1250 om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande). Inte heller i aktuellt fall gick situationen att avhjälpa på det sätt som den tilltalade yrkat, att påföljden skulle anses verkställd. Detta eftersom han inte varit frihetsberövad. Den tilltalades yrkande om att påföljden skulle undanröjas behandlades inte, men av samma skäl som anfördes i NJA 2014 s. 245 torde detta dock inte heller vara lämpligt. Högsta domstolen är emellertid inte bunden av den tilltalades yrkande utan ska välja den påföljd som de regler som styr påföljdssystemet leder fram till, med vissa begränsningar. Högsta domstolen väljer i aktuellt fall därför, precis som i NJA 2014 s. 245, att meddela påföljdseftergift då det anses uppenbart oskäligt att döma till påföljd.
Möjligheten att meddela påföljdseftergift har historiskt sett använts återhållsamt. Även om det i samband med att den nuvarande lydelsen av bestämmelsen infördes år 1989 öppnades upp för en utvidgning av tillämpningen så uttalades att tillämpningen skulle vara fortsatt restriktiv (prop. 1987/88:120 s. 59 f). I praxis kan också märkas att restriktiviteten varit stor och framförallt tillämpas vid lindrig brottslighet. Enligt NJA 2014 s. 245 bör dock meddelande av påföljdseftergift ses som en mera allmän möjlighet som domstolarna kan använda för att undvika uppenbart oskäliga resultat vid påföljdsbestämningen när inte andra möjligheter står till buds. Mot denna bakgrund framstår den valda lösningen i det aktuella fallet som rimlig och kanske som en uppmaning till domstolarna att använda sig av möjligheten att meddela påföljdseftergift i större utsträckning.
Förutom att Högsta domstolen återigen påminner om möjligheten att meddela påföljdseftergift så utgör avgörandet en påminnelse för övre rätt om skyldigheten att inhämta relevant utredning för påföljdsbestämningen. Hade hovrätten i aktuellt fall inhämtat ett yttrande från frivården hade det funnits relevant information redan inför hovrättens prövning.
För offentliga försvarare utgör avgörandet också en påminnelse, om att yrka inhibition av skyddstillsynen, eller i vart fall samhällstjänsten, i samband med en dom överklagas. För att inhibition av samhällstjänsten ska komma till stånd under målets handläggning torde nämligen krävas ett yrkande om detta. Hovrätten inhiberar regelmässigt verkställighet av samhällstjänst på yrkande av den tilltalade, dock inte skyddstillsynen som sådan. Bestämmelsen om inhibition av skyddstillsyn används tvärtom mycket restriktivt, och en mer frikostig användning kan tänkas vara motiverad. Ett avslag på en sådan begäran innebär nämligen att det finns en risk för att en stor del av övervakningen och i förekommande fall behandling redan har verkställts när hovrätten meddelar dom, särskilt med de handläggningstider som gäller i hovrätterna i dagsläget. Under alla omständigheter borde hovrätten, även utan yrkande, inhiberat skyddstillsynen i samband med att påföljden ändrades i domen.
Att möjligheten att meddela påföljdseftergift finns är positivt, särskilt i fall då rättens handläggning av målet har brustit. Det kan dock noteras att den dömde i praktiken verkställt en betydligt svårare påföljd än den han rätteligen borde dömts till. Detta kompenseras han i slutändan inte för.
Av Frida Velander, kammaråklagare, City åklagarkammare i Stockholm.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan analysen skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Vill du ta del av fler analyser inom straffrätt?
I vår informationstjänst JP Straffrättsnet skriver våra experter djuplodande analyser av Högsta domstolens senaste avgöranden kort inpå att de meddelats. Skaffa ett kostnadsfritt testkonto här och få tillgång till allt juridiskt material som tjänsten erbjuder.
Publicerad 15 nov 2022
Ämnessakkunnig, straffrättsenheten vid Justitiedepartementet
