”Våldtäkten under knivhot” – gradindelning och straffvärde vid våldtäktsbrott
HD har i ett avgörande – numera refererat som NJA 2022 s. 75 – diskuterat vad som krävs för att en våldtäkt ska vara att bedöma som grovt brott. Målet ger vägledning för gränsdragningen mellan sådant brott och våldtäkt av normalgraden. Därutöver aktualiserar domen mer allmänna frågor om relationen mellan kvalifikationsgrunder och straffvärdeomständigheter vid gradindelning av brott. I den här analysen tittar JP Infonets expert Erik Svensson närmare på fallet.
Bakgrund
Avgörandet gällde i sina prejudicerande delar frågan huruvida en våldtäkt var att bedöma som grovt brott eller inte. Utifrån vad som ansågs vara styrkt i målet hade den tilltalade genomfört dels samlag, dels sexuella handlingar som med hänsyn till kränkningens art var jämförliga med samlag med en person som inte deltog frivilligt (jämför lagtexten i 6 kap. 1 § brottsbalken, BrB). Den tilltalade hade under hela förloppet – som varade i ungefär en halvtimme – hotat målsäganden genom att hålla en stor och vass kniv mot hennes hals och säga att han skulle ”hugga” henne om hon inte gjorde det han sa åt henne att göra.
Den tilltalade åtalades för grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § tredje stycket BrB. Både tingsrätt och hovrätt dömde emellertid för våldtäkt av normalgraden. Tingsrätten konstaterade i domskälen att trots att den tilltalade hade hotat målsäganden med kniv under hela förloppet hade hotet inte varit av sådan allvarlig art att brottet var att rubricera som grov våldtäkt. Däremot ansåg tingsrätten att knivhotet, de sexuella gärningarnas natur och det relativt utdragna tidsförloppet gjorde att straffvärdet blev relativt högt, nämligen ”i vart fall” tre år och sex månaders fängelse. Hovrätten förde inte något eget resonemang i domskälen vad gällde rubriceringen utan hänvisade till ”de skäl som tingsrätten anfört” som stöd för sin slutsats att det varit fråga om våldtäkt av normalgraden. (Här skulle man såklart kunna invända att några skäl väl knappast angavs av tingsrätten; domstolen redovisade endast sin slutsats. Det är dock HD:s dom som är föremål för den här kommentaren.)
Riksåklagaren menade i sitt överklagande till HD att det saknas adekvat vägledning i fråga om vilka omständigheter som ska göra att en våldtäkt är att anse som grovt brott. Riksåklagaren menade också att praxis i fråga om gränsdragningen mellan olika grader av våldtäktsbrott är återhållsam, och att det borde finnas utrymme att döma för grovt brott i fler fall än vad som brukar ske.
Den rättsliga regleringen
Både våldtäkt och grov våldtäkt regleras i 6 kap. 1 § BrB. Bestämmelserna finns emellertid som framgått i olika stycken och det är fråga om två olika brottstyper. Ett antal så kallade kvalifikationsgrunder anges i lagen som ledning för bedömningen av om det är fråga om grovt brott. Vid denna bedömning ska således särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.
Att de nämnda kvalifikationsgrunderna ska beaktas ”särskilt” innebär att också andra omständigheter kan läggas till grund för bedömningen. Det förutsätter emellertid att dessa omständigheter i fråga om sitt allvar är jämförbara med de kvalifikationsgrunder som nämns uttryckligen. Därutöver ska en helhetsbedömning alltid göras, vilket HD också påpekar i den aktuella domen. Olika kvalifikationsgrunder kan i ett enskilt fall föreligga i högre eller lägre grad, både i fråga om kvantitet och kvalitet. Det är alltså inte självklart att det är fråga om grovt brott bara för att en kvalifikationsgrund i och för sig har kunnat konstateras i fallet. Motsatsvis kan det vara fråga om ett grovt brott trots att ingen av de kvalifikationsgrunder som nämns uttryckligen i lagen har förekommit i ett visst fall.
HD om gradindelning av våldtäktsbrott vid knivhot
I det aktuella avgörandet var det i relation till lagtexten särskilt en kvalifikationsgrund som stod i centrum för HD:s resonemang, nämligen om det hot som förekommit varit av särskilt allvarlig art.
Här kan nämnas att lagen (vilket också framhålls av HD i domskälen, se p. 10) i nu aktuellt hänseende ändrades år 2005. Den tidigare lagtextens formulering om att grovt brott kunde vara aktuellt i fall av ”livsfarligt våld” ersattes av dagens reglering där det som nämnts talas om hot eller våld som är av särskilt allvarlig art. Som påpekas av HD i domen sägs i förarbetena, med reservation för att en helhetsbedömning alltid ska göras, att hot med vapen som kan medföra allvarlig kroppsskada, exempelvis en kniv, regelmässigt bör föranleda att brottet bedöms som grovt (se prop. 2004/05:45 s. 55 och p. 11 HD:s dom). Med grund i det refererade förarbetsuttalandet konstaterar HD att det ”väger tungt” vid helhetsbedömningen att hotet förstärkts med en kniv (se p. 12). Därutöver påpekar domstolen att också det sätt på vilket kniven använts får betydelse och uttalar smått tautologiskt att ”[j]u farligare situationen har framstått desto större betydelse ska knivhotet tillmätas vid den samlade bedömningen” (p. 13).
I det enskilda fallet konstaterade HD att det hot som den tilltalade utsatt målsäganden för var av sådant allvarligt slag att det i sig talade för att våldtäkten skulle bedömas som grov. Sedan detta slagits fast gick domstolen vidare och vägde in övriga omständigheter. Vid den bedömningen tog HD särskilt fasta på att övergreppet inte varit kortvarigt och att det innefattat flera sexuella inslag. Resultatet av den samlade bedömningen blev att brottet skulle bedömas som grovt. Straffvärdet bestämdes till minimistraffet för grovt brott, det vill säga fem års fängelse.
Gradindelning och straffvärdesbedömining
HD:s avgörande kan sägas aktualisera frågan om relationen mellan gradindelning av brott och bedömningen av konkret straffvärde enligt 29 kap. 1–3 §§ BrB. Det har på senare år varit en något omdiskuterad fråga hur dessa två olika bedömningar hänger ihop. Alla tycks vara överens om att gradindelningen som utgångspunkt ska göras före bedömningen av konkret straffvärde. Samtidigt betonas ofta det nära sambandet mellan val av brottstyp och straffvärdesbedömning; det är inte sällan fråga om samma omständigheter som har betydelse vid båda bedömningarna.
De allmänna reglerna om straffvärde finns som bekant i 29 kap. 1–3 §§ BrB. Ett brotts straffvärde är således främst en produkt av hur skadlig, farlig eller kränkande gärningen har varit, liksom vilken avsikt eller motiv den dömde har haft. De kvalifikationsgrunder som nämns i fråga om graderade brottstyper tar ofta sikte på liknande omständigheter. En kvalifikationsgrund för grov misshandel (3 kap. 6 § BrB) är exempelvis att gärningsmannen har tillfogat svår kroppsskada. Denna omständighet påverkar såklart också det konkreta straffvärdet. I fråga om vissa kvalifikationsgrunder är sambandet med de allmänna straffvärdereglerna emellertid inte lika tydliga. I sådana fall kan kvalifikationsgrunden göra att en gärning som enligt allmänna regler skulle ha ett relativt lågt straffvärde ändå är att betrakta som grovt brott. Samtidigt – återigen – ska en helhetsbedömning alltid göras – den hermeneutiska cirkeln rullar på och resulterar förmodligen i en rättstillämpning som är rimlig och korrekt.
Den kvalifikationsgrund som stod i centrum för HD:s bedömning i ”Våldtäkten under knivhot” – ett hot som hade varit av särskilt allvarlig art – kan nog räknas till den första kategorin av grunder för att bedöma ett brott som grovt: den är en omständighet som också spelar in vid en bedömning av det konkreta straffvärdet. Både tingsrätt och hovrätt kom fram till ett högt straffvärde för våldtäkt av normalgraden, just med hänvisning bland annat till det allvarliga hot som målsäganden hade blivit utsatt för.
Det faktum att HD valde att betrakta hotets karaktär som grund för kvalificering snarare än som enbart en konkret straffvärdeomständighet gjorde emellertid att knivhotet fick ett större genomslag för straffvärdet än vad som annars hade varit fallet. Det abstrakta straffvärdet för grov våldtäkt är nämligen betydligt högre än för våldtäkt av normalgraden; minimistraffet för grov våldtäkt är fem års fängelse. Med tanke på att den övre delen av straffskalan sällan eller aldrig används i fall där det är fråga om endast ett brott innebär en kvalificering att också det konkreta straffvärdet blir påtagligt förhöjt i fall där det är stor skillnad i abstrakt straffvärde mellan de graderade brottstyperna. Vad gäller våldtäkt var skillnaden i minimistraff vid den aktuella tidpunkten tre år: brott av normalgraden hade ett minimistraff på två år (numera gäller tre år).
Även om det alltså är sant att gradindelning och bedömning av konkret straffvärde hänger ihop, får en omständighet typiskt sett större betydelse om den betraktas som kvalifikationsgrund snarare än som konkret straffvärdeomständighet.
Av Erik Svensson, docent i straffrätt vid Stockholms universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan analysen skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Vill du ta del av fler analyser inom straffrätt?
I vår informationstjänst JP Straffrättsnet skriver våra experter djuplodande analyser av Högsta domstolens senaste avgöranden kort inpå att de meddelats. Skaffa ett kostnadsfritt testkonto här och få tillgång till allt juridiskt material som tjänsten erbjuder.
Publicerad 15 nov 2022
Docent i straffrätt vid Stockholms universitet
