Berättade om annans brottslighet, fick strafflindring
I ”Glassplittret i väskan” kommer Högsta domstolen fram till att en kvinna som berättat om en annan persons brottslighet ska få strafflindring. Vår expert Dennis Martinsson funderar över vad som – trots att strafflindringsgrunden är ny – egentligen framkommer i det aktuella avgörandet.
BAKGRUNDEN TILL MÅLET OCH KÄRNFRÅGAN I HÖGSTA DOMSTOLEN
En kvinna (X) åtalades för grovt narkotikabrott enligt 3 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64) och en man (Y) åtalades för synnerligen grovt narkotikabrott enligt andra stycket i samma bestämmelse. Till saken hör att X berättat om Y:s brottslighet under förundersökningen, varför frågan uppkom om – och i så fall i vilken utsträckning – som X kunde får strafflindring för att ha berättat om en annan persons brottslighet. Tingsrätten (Jönköpings tingsrätt 2022-06-28, mål nr B 792-22) kom fram till att X berättelse om Y:s brottslighet inte var av sådan väsentlig betydelse som krävs enligt 29 kap. 5 a § brottsbalken för att strafflindring skulle bli aktuell. Men med hänsyn till att det, mot bakgrund av X berättelse, fanns en konkret hotbild mot henne, lindrade tingsrätten – med stöd av 29 kap. 5 § första stycket p. 8 – straffet med ett år. Hovrätten (Göta hovrätt 2022-09-02, mål nr B 2683-22) höll med om tingsrättens bedömning när det gällde hotbilden. Däremot menade hovrätten att X hade lämnat uppgifter av väsentlig betydelse gällande Y:s brottslighet, varför strafflindring enligt 29 kap. 5 a § brottsbalken aktualiserades. Hovrätten satte sammanlagt ned straffet med ett år och sex månader. Den kärnfråga som Högsta domstolen hade att ta ställning till var helt enkelt vilken strafflindring som kan komma ifråga när någon har berättat om annans brottslighet och till följd av det riskerar att bli utsatt för allvarliga brott.
GENERELLT OM STRAFFLINDRING NÄR NÅGON BERÄTTAR OM ANNANS BROTTSLIGHET
Den rättspolitiska motiveringen till att ge strafflindring till den som berättar om annans brottslighet
Innan Högsta domstolens bedömning i det aktuella avgörandet behandlas, ska något sägas i allmänhet om när strafflindring kan aktualiseras för den som berättar om någon annans brottslighet. Denna strafflindringsgrund, som infördes den 1 juli 2022 och som således alltjämt får betraktas som ny, återfinns i 29 kap. 5 a § andra stycket brottsbalken. I det första stycket i samma lagrum regleras också en annan strafflindringsgrund, nämligen när någon berättar om sin egen brottslighet. Detta sistnämnda är ytterst sällsynt och har knappt använts i praktiken sedan den strafflindringsgrunden infördes år 2015. Men förhållandevis nyligen avgjorde Högsta domstolen ett fall (Högsta domstolen, 2022-12-28, mål nr B 5097-22) där någon berättat om sin egen brottslighet och där strafflindring aktualiserades. Det fallet har jag kommenterat tidigare, se analysen Berättade om den egna brottsligheten, fick strafflindring. Dessa två strafflindringsgrunder har vissa gemensamma förutsättningar, framför allt att det någon berättar ska ha haft ”väsentlig betydelse” för utredningen av det aktuella brottet.
Den huvudsakliga rättspolitiska anledningen till att den som berättar om någon annans brottslighet under vissa förutsättningar kan få strafflindring är relaterade till effektivitetsskäl. Tanken är helt enkelt att om personer berättar om andras brottslighet kommer det leda till en högre uppklaringsprocent och därmed effektivisera brottsutredningar (SOU 2021:35, s. 219–223). Härutöver betonar regeringen att införandet motiveras av att bryta tystnadskulturen, särskilt i miljöer där personer begår brott tillsammans (prop. 2021/22:186, s. 54–55). Generellt kan också sägas att de strafflindringsgrunder som sedan den 1 juli 2022 regleras i 29 kap. 5 a § brottsbalken skiljer sig från de övriga så kallade billighetsskälen (som regleras i 29 kap. 5 § brottsbalken) just eftersom de i princip enbart motiveras av effektivitetsskäl (prop. 2021/22:186, s. 57 och 63). De effektivitetsskäl som framför allt motiverade införandet av denna strafflindringsgrund kan dock på goda grunder kritiseras (se till exempel remissvaret från Juridiska institutionen vid Stockholms universitet: https://regeringen.se/contentassets/02e4fffeaf9247be96aa75441ad39d56/stockholms-universitet-juridiska-fakulteten.pdf)
Förutsättningarna att ge strafflindring till den som berättat om annans brottslighet med mera
Inledningsvis kan det vara relevant att betona att när det handlar om billighetsskäl i allmänhet så ska domstolarna tillämpa dem med mycket stor försiktighet (se till exempel prop. 1987/88:120, s. 90; NJA 2021 s. 525, punkt 13; NJA 2021 s. 377 punkt 18). När ett billighetsskäl aktualiseras i ett konkret fall måste det vara av en viss kvalitet, vilket betyder att det aktuella billighetsskälet inte bör tillämpas om det inte handlar om en påtaglig justering av påföljdsbestämningen (se till exempel NJA 2010 s. 592). Det billighetsskäl som aktualiseras måste helt enkelt vara av en viss tyngd för att kunna tillämpas i ett konkret fall (se till exempel prop. 1987/88:120, s. 90; prop. 2014/15:37, s. 38). Men om ett billighetsskäl föreligger i ett konkret fall, ska det i regel ges ett förhållandevis stort genomslag vid påföljdsbestämningen (se till exempel prop. 2014/15:37, s. 39; NJA 2021 s. 377, punkt 19; NJA 2021 s. 525, punkt 14).
Den generella restriktivitet som råder rörande tillämpningen av billighetsskäl framhölls också vid införandet av strafflindringsgrunden att någon berättar om annans brottslighet och det betonades i förarbetena att de uppgifter som lämnas måste nå till en ”förhållandevis kvalificerad nivå” för att strafflindring ska bli aktuell (prop. 2021/22:186, s. 59). Här valde lagstiftaren att använda samma krav som för den som får strafflindring sedan han eller hon berättat om sin egen brottslighet, det vill säga att uppgifterna ska vara av ”väsentlig betydelse” för brottsutredningen (prop. 2021/22:186, s. 59; prop. 2014/15:37, s. 21–22).
Generellt innebär detta krav att uppgifterna ska ha sådan (stor) betydelse för utredningen att den genom uppgifterna på ett avgörande sätt tar stora steg framåt (prop. 2014/15:37, s. 22). Högsta domstolen har preciserat detta något ytterligare och har då uttalat att det bör ”räcka att den tilltalade har medverkat på ett sätt som har varit ägnat att på något väsentligt sätt föra utredningen framåt” (NJA 2021 s. 525, punkt 21). Mer konkret kan det exempelvis handla om olika kontakter som personen har haft, var en försvunnen person finns, var ett mordvapen har gömts, var narkotika, skjutvapen eller andra liknande olagliga saker finns eller har hanterats. I alla lägen krävs det att personen lämnar en mycket detaljerad berättelse om omständigheter kring brottet, till exempel en utförlig redogörelse av händelseförloppet eller andra ingående detaljer eller information som är av mycket stor betydelse för utredningen (prop. 2021/22:186, s. 59–60; prop. 2014/15:37, s. 22, 24 och 38).
Utöver att det ställs ett kvalitativt krav på de uppgifter som lämnas om annans brottslighet, måste uppgifterna ta sikte på brott av viss allvarlighetsgrad. Av lagtexten, 29 kap. 5 a § andra stycket brottsbalken, framgår att det ska handla om brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än sex månader eller försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Detta motiverades inte särskilt i förarbetena, annat än att ett förslag från en remissinstans om att det i stället borde handla om ”brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än ett år”, avslogs med hänsyn till att tillämpningsområdet då skulle bli för snävt (prop. 2021/22:186, s. 61).
Det kan noteras att det i förarbetena inte anges någon generell riktlinje om omfattningen av strafflindringen. Däremot uttalas att reduceringen bör ”vara beroende av den straffvärdenivå som den aktuella brottsligheten ligger på och av grundens styrka och art. Strafflindringen bör sättas i relation till framför allt graden av den tilltalades utredningsmedverkan. Detta gäller i synnerhet om brottet inte hade kunnat klaras upp utan sådan medverkan. Även allvaret i den brottslighet som utredningsmedverkan avser bör kunna tillmätas betydelse.” (prop. 2021/22:186, s. 64). Detta är i princip samma sak som regeringen tidigare uttalat i förhållande till strafflindring när någon berättat om sin egen brottslighet (se till exempel prop. 2014/15:37, s. 39). Lagstiftarens uttalanden i denna del har – oavsett om det gäller strafflindring när någon berättat om den egna eller någon annans brottslighet – också framhållits i Högsta domstolens avgöranden (se till exempel Högsta domstolen 2022-12-28, mål nr B 5097-22, punkt 19; Högsta domstolen 2023-04-04, mål nr B 5836-22, punkt 21–22).
Slutligen kan inflikas att när strafflindring aktualiseras då någon berättat om sin egen brottslighet, sägs i förarbetena att samma utgångspunkt då gäller som för övriga billighetsskäl, det vill säga att det ska få ett förhållandevis stort genomslag vid påföljdsbestämningen (2014/15:37, s. 39). Något särskilt uttalas inte om detta i förarbetena till införandet av den nya strafflindringsgrunden, men Högsta domstolen har uttalat att denna utgångspunkt också gäller i situationer där någon berättar om annans brottslighet (Högsta domstolen 2023-04-04, mål nr B 5836-22, punkt 23)
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE
Högsta domstolens bedömning: Väsentlig betydelse eller inte?
Vid bedömningen av om X lämnat sådana uppgifter om annans brottslighet som kan leda till strafflindring, beaktade Högsta domstolen flera aspekter. Domstolen noterar exempelvis att X lämnat en utförlig redogörelse som innehåller detaljer, exempelvis att det fanns glassplitter (från en bilruta) i en väska som innehöll cannabis när Y kom med den och att uppgifterna resulterat i ytterligare utredningsåtgärder. Samtidigt skriver domstolen att bevisningen i åtalet mot Y huvudsakligen består av annan bevisning såsom spaningsiakttagelser och bevis som framkommit genom användning av hemliga tvångsmedel. Mot den bakgrunden säger Högsta domstolen att X berättelse i och för sig inte varit avgörande för att Y lagfördes. Däremot noterar domstolen att åklagarna som lett förundersökningen framfört att X uppgifter gjorde att den samlade bevisningen mot Y stärktes och att Y kunde lagföras enligt en strängare rubricering. Sammantaget gör domstolen bedömningen att X har lämnat uppgifter som är av väsentligt betydelse, vilket alltså betyder att strafflindring aktualiserades.
Hotbild och risk för att bli utsatt för allvarliga brott
Utöver att de uppgifter X lämnat om annans brottslighet, drar Högsta domstolen slutsatsen att den hotbild som hon utsatts för efter att ha berättat om Y:s brottslighet, också motiverar ytterligare strafflindring. Här nämner domstolen bland annat att det skett en sprängning i hennes trappuppgång, hon har tät kontakt med polisens personskydd och har blivit informerad om att hon i framtiden kommer att behöva flytta till skyddat boende.
Omfattningen av strafflindringen
Hur mycket strafflindring får då X? Högsta domstolen jämför den nu aktuella situationen med NJA 2021 s. 525, som handlade om att en person berättade om sin egen brottslighet och där strafflindringen blev sex månader. Domstolen konstaterar att fallen är likvärdiga och tillägger att ”det som [X] utredningsmedverkan avser är dock av mycket allvarlig karaktär, vilket bör ges betydelse”. Härtill konstaterar domstolen att ytterligare strafflindring ska göras med hänsyn till den hotbild som finns, men att strafflindringen inte bör bli lika omfattande som i NJA 2009 s. 599. Mot bakgrund av dessa faktorer, landar Högsta domstolen i att strafflindringen totalt innebär att straffet ska sättas ned med ett år och sex månader.
AVSLUTANDE KOMMENTARER
Precis som i min tidigare rättsfallsanalys av Högsta domstolen 2022-12-28, mål nr B 5097-22 kan det även i förhållande till 2023 års avgörande konstateras att det, trots allt, är svårt att se att något nytt egentligen framkommer av domstolens sätt att resonera. Domen är helt i linje med förarbetsuttalandena – det gäller i förhållande till såväl billighetsskäl i allmänhet som strafflindring då någon berättat om annans brottslighet i synnerhet. Återigen kan framhållas att det givetvis är positivt utifrån lagstiftarens perspektiv och det visar att lagstiftaren får genomslag för den lagstiftning som genomförs.
Det som däremot är intressant i sammanhanget är att det aktuella avgörandet tar sikte på en situation där någon som berättat om annans brottslighet just på grund av detta har en konkret hotbild mot sig. Det är nog inte helt otänkbart att det är just den typen av situationer som kan tänkas uppkomma i framtida fall och därför finns det förstås skäl att tingsrätter och hovrätter – liksom i viss mån också åklagare – tittar närmare på Högsta domstolens avgörande.
Avslutningsvis: Den aktuella strafflindringsgrunden trädde som sagt i kraft för mindre än ett år sedan – och vilken effekt den har fått är alldeles för tidigt att säga. Å ena sidan kan det utifrån Högsta domstolens avgörande sägas att lagstiftningen har fått effekt eftersom den har använts, å andra sidan kan det med tanke på det rättspolitiska skälet till strafflindringsgrunden – där i princip enbart effektivitetsskäl användes för att motivera dess införande – sägas att rimliga och mätbara krav på just effektivitet måste kunna ställas för att lagstiftningen ska kunna sägas vara en framgångssaga. Det finns nämligen skäl att sätta i fråga om denna strafflindringsgrund verkligen kommer att bli så effektiv som de höga förhoppningarna i förarbetena ger uttryck för.
Av Dennis Martinsson, universitetslektor i rättsvetenskap och jur. dr i straffrätt vid Stockholms universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet och JP Juridiskt bibliotek.
Analys av mål Högsta domstolen 2023-04-04, mål nr B 5836-22.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 24 maj 2023
Universitetslektor i straffrätt vid Linnéuniversitetet
