Berättade om den egna brottsligheten, fick strafflindring
I ”De två narkotikadistributörerna” behandlar Högsta domstolen frågan om två personer ska få strafflindring efter att de själva berättat om den egna brottsligheten och slutar med att de två åtalade personerna får två års strafflindring vardera. Vår expert Dennis Martinsson ställer sig tveksam till vad man egentligen kan ta med sig från det aktuella avgörandet.
BAKGRUNDEN TILL MÅLET OCH KÄRNFRÅGAN I HÖGSTA DOMSTOLEN
Två personer (X och Y) åtalades för grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) och för grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § vapenlagen (1996:67) respektive grovt narkotikabrott, grovt vapenbrott och tre fall av narkotikabrott. De åtalade menade att straffet borde sättas ned enligt – nuvarande – 29 kap. 5 a § första stycket brottsbalken (1962:700, BrB) eftersom de för polisen hade berättat om den egna brottsligheten på ett sätt som hade väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Tingsrätten (Södertörns tingsrätt, 2022-04-13, mål nr B 18762-21 och B 13029-20) dömde dem och satte ned straffet med sju månader vardera; en bedömning i vilken hovrätten (Svea hovrätt, 2022-07-01, mål nr B 5528-22) instämde. Den kärnfråga som Högsta domstolen hade att ta ställning till var vilken strafflindring som ska ges den tilltalade när han eller hon har berättat om den egna brottsligheten på ett sätt som varit av väsentlig betydelse för brottsutredningen.
GENERELLT OM STRAFFLINDRING NÄR NÅGON BERÄTTAR OM DEN EGNA BROTTSLIGHETEN
Kärnfrågan i målet handlar alltså om när den tilltalade kan få strafflindring sedan han eller hon har berättat om den egna brottsligheten på ett sätt som haft väsentlig betydelse för utredningen av brottet eller brotten. Den bestämmelse som reglerar detta återfinns numera i 29 kap. 5 a § första stycket BrB och reglerades fram till nyligen bland de övriga billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB. Själva flytten av bestämmelsen innebar inte någon förändring av gällande rätt (prop. 2021/22:186, s. 119).
Skälet till att detta billighetsskäl bröts ut i en egen bestämmelse var att den nya bestämmelsen i 29 kap. 5 a § BrB sedan den 1 juli 2022 också inkluderar en möjlighet till strafflindring när den tilltalade berättat om någon annans brottslighet. Enligt regeringen skiljer sig de situationer som nu regleras i 29 kap. 5 a § från de övriga billighetsskälen i 29 kap. 5 § eftersom strafflindringsgrunden i 29 kap. 5 a § BrB enbart motiveras av effektivitetsskäl (prop. 2021/22:186, s. 57). Regeringens bedömning avseende både effektivitetsargumenten och valet att bryta ut 29 kap. 5 a § BrB från övriga billighetsskäl kan dock på goda grunder kritiseras (se till exempel remissvaret från Juridiska institutionen vid Stockholms universitet).
Bestämmelsen om strafflindring när någon berättat om den egna brottsligheten på ett sätt som varit av väsentlig betydelse för utredningen av brottet infördes år 2015. Som nämnts var det huvudsakliga skälet till att bestämmelsen infördes förhoppningen att den skulle leda till mer effektiva brottsutredningar (prop. 2014/15:37, s. 18). Bestämmelsen kan knappast sägas ha inneburit någon succé. Den har nästan inte tillämpats sedan den tillkom, vilket gör att det starkt går att ifrågasätta de effektivitetsargument som bestämmelsen bygger på (se till exempel särskilda yttrandet av advokat Bengt Ivarsson i SOU 2021:35, s. 501–502).
Men vad krävs i allmänhet för att bestämmelsen ska tillämpas? För det första måste (igen) betonas att det handlar om ett billighetsskäl och generellt ska domstolarna tillämpa billighetsskälen med mycket stor försiktighet (se till exempel prop. 1987/88:120, s. 90; NJA 2021 s. 525, punkt 13). När ett billighetsskäl aktualiseras i ett konkret fall måste det vara av en viss kvalitet, såsom att det aktuella billighetsskälet inte bör tillämpas om det inte handlar om en påtaglig justering av påföljdsbestämningen (se till exempel NJA 2010 s. 592). Det relevanta billighetsskälet måste alltså vara av en viss tyngd för att kunna tillämpas i ett konkret fall (se till exempel prop. 1987/88:120, s. 90; prop. 2014/15:37, s. 38). Men om ett billighetsskäl föreligger i ett konkret fall, ska det i regel ges ett förhållandevis stort genomslag vid påföljdsbestämningen (se till exempel prop. 2014/15:37, s. 39; NJA 2021 s. 377, punkt 19; NJA 2021 s. 525, punkt 14).
Mot bakgrund av den allmänna restriktiviteten rörande billighetsskälens genomslag i praktiken, betonades vid införandet av den nu aktuella regleringen att det måste vara fråga om att den som berättar om den egna brottsligheten ska ha gjort på ett sätt som har väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Generellt måste det handla om uppgifter som på något sätt har så stor betydelse för utredningen att den genom uppgifterna på ett avgörande sätt tar stora steg framåt (prop. 2014/15:37, s. 22). Högsta domstolen har preciserat detta något ytterligare och har då uttalat att det bör ”räcka att den tilltalade har medverkat på ett sätt som har varit ägnat att på något väsentligt sätt föra utredningen framåt” (NJA 2021 s. 525, punkt 21). Mer konkret kan det exempelvis handla om olika kontakter som personen har haft, var en försvunnen person finns, var ett mordvapen har gömts, var narkotika, skjutvapen eller andra liknande olagliga saker finns eller har hanterats. I alla lägen krävs det att personen lämnar en mycket detaljerad berättelse om omständigheter kring brottet, till exempel en utförlig redogörelse av händelseförloppet eller andra ingående detaljer eller information som är av mycket stor betydelse för utredningen (prop. 2014/15:37, s. 22, 24, 38).
I förarbetena betonas vidare att strafflindring inte kan bli aktuellt om polisutredningen har kommit så långt att det redan finns övertygande bevisning för det brott som har begåtts. Inte heller kan ett erkännande i sig vara tillräckligt för att strafflindring på den här grunden ska aktualiseras (prop. 2014/15:37, s. 38).
Precis som vid övriga billighetsskäl, anges i förarbetena att om någon berättat om sin egen brottslighet på ett sätt som på ett väsentligt sätt bidragit till utredningen av brottet, ska det ges ett stort genomslag vid påföljdsbestämningen. Någon generell riktlinje anges inte i förarbetena. Däremot uttalas att ”strafflindringen ska som utgångspunkt ställas i relation till framför allt graden av den tilltalades medverkan samt brottslighetens straffvärde. I situationer då det är fråga om ett brott med högt straffvärde och den tilltalade har medverkat i stor utsträckning kan det alltså bli fråga om en omfattande nedsättning, sett till antalet månader eller till och med år.” (prop. 2014/15:37, s. 39).
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE
Högsta domstolens bedömning: Väsentlig betydelse eller inte?
Vid bedömningen av om X och Y i det aktuella fallet hade berättat om den egna brottsligheten på ett sådant vis att strafflindring aktualiseras, ska i korthet beskrivas vad de hade berättat för polisen. Av domskälen framgår att X hade kontaktat polisen och då berättat om att han var involverad i en narkotikaförsäljning samt att det fanns både narkotika och vapen i hans bostad. Högsta domstolen påpekar, liksom hovrätten, att X berättelse också lämnats för Y:s räkning. Efter att X berättat om den egna brottsligheten, har även Y berättat om sin delaktighet i den pågående narkotikahanteringen samt att det fanns narkotika och vapen i bostaden. Mot bakgrund av den här informationen gjordes en husrannsakan i bostaden, där mycket riktigt både narkotika och vapen påträffades. Det kan också tilläggas att X och Y i efterföljande polisförhör har lämnat utförliga och konkreta uppgifter om den egna brottsligheten. Högsta domstolen noterar att även om X lämnat något mer omfattande uppgifter, så bedöms de ha berättat om den egna brottsligheten på ett likvärdigt vis. I korthet konstaterar Högsta domstolen att X och Y har lämnat uppgifter som har varit av väsentlig betydelse för utredningen av brott och att de medverkat på ett sätt som var ägnat att klara upp brotten. Således aktualiserades strafflindring enligt (nuvarande) 29 kap. 5 a § BrB.
Omfattningen av strafflindringen
Högsta domstolens bedömning avseende omfattningen av strafflindringen för X och Y är ytterst kort. I punkt 28 i domen berörs denna fråga. Domstolen tar i denna del hänsyn till att de lämnade uppgifterna hade avgörande betydelse för brottsutredningen, att bevisning kunde säkras och att en förundersökning kunde inledas. En annan faktor som domstolen väger in är att genom de uppgifter som lämnats har grova brott klarats upp. Därefter uttalar domstolen att strafflindringen – med hänsyn till graden av deras medverkan och till brottslighetens straffvärde – i det här fallet ska vara två års fängelse för X respektive Y.
AVSLUTANDE KOMMENTARER
Det är påfallande att Högsta domstolen egentligen inte bidrar med något särskilt nytt i det aktuella avgörandet. Domen är helt i linje med förarbetsuttalandena, både i förhållande till billighetsskäl i allmänhet och i förhållande till den aktuella strafflindringsgrunden i synnerhet. Utifrån lagstiftarens perspektiv och i termer av förutsebarhet är det givetvis positivt att Högsta domstolens avgörande har tydlig grund i förarbetena. Emellertid, när fallet betraktas utifrån vad som kan anses vara vägledande i avgörandet infaller sig lätt inställningen att det är mycket tveksamt på vilket sätt som det bidrar till någon vägledning. Flera faktorer ligger bakom den slutsatsen. Den uppkomna situationer får betraktas som något av ett extremfall. Den aktuella strafflindringsgrunden har knappt tillämpats sedan den infördes 2015 och händelseförloppet i det enskilda fallet måste beskrivas som i det närmaste unikt: personer berättar i allmänhet inte om sin egen brottslighet på det viset som de två åtalade personerna gjorde här. Dessutom framstår bedömningen som något generös, särskilt sett i förhållande till den kontext i vilken brotten begicks och att skälet till att de berättade om den egna brottsligheten delvis berodde på att de hotats av den som hade en viktig roll i narkotikaförsäljningen (bland annat skulle ersättning för narkotikaförsäljningen ges till denna person). Mot bakgrund av det ovanstående är det mycket svårt att dra några generella och allmänna slutsatser av vad som är prejudicerande. Kanske får man nöja sig med att det här är ett ytterst ovanligt exempel på när denna strafflindringsgrund faktiskt kan tillämpas?
Av Dennis Martinsson, universitetslektor i rättsvetenskap och jur. dr i straffrätt vid Stockholms universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Vill du ta del av fler analyser inom straffrätt?
I vår informationstjänst JP Straffrättsnet skriver våra experter djuplodande analyser av Högsta domstolens senaste avgöranden kort inpå att de meddelats. Skaffa ett kostnadsfritt testkonto här och få tillgång till allt juridiskt material som tjänsten erbjuder.
Publicerad 3 mar 2023
Universitetslektor i straffrätt vid Linnéuniversitetet
