Högsta domstolen vägleder om indiciebevisning
I två omtalade domar diskuterar HD hur bevisprövningen ska utföras i mål där bevisningen är indirekt, alltså bygger på indicier. Domarna ger en tydlig struktur för prövningen och resonemangen är omsorgsfulla. De innebär dock knappast några nyheter och väcker åtminstone på en punkt en del frågor, menar vår expert Gustaf Almkvist.
En nödvändig motsägelse: rättspraxis om bevisvärdering
Det brukar ofta sägas att Högsta domstolen (HD) inte prövar bevisfrågor, bara rättsfrågor. Därför är det något av en paradox att HD ändå med jämna mellanrum tar upp mål som handlar om olika aspekter av bevisprövningen. För bevisprövningen är ju, enligt 35 kap. 1 § rättegångsbalken, fri. Vad kan då en prejudikatdomstol ha att säga om saken? Svaret, som HD snuddar vid i de avgöranden som är föremål för denna kommentar, är förstås att även en fri bedömning underlättas av en viss struktur. Att allt är uppe för diskussion i varje mål betyder inte att diskussioner förs i ett vacuum. Den måste föras utifrån vedertagna begrepp och strukturer.
Blickar man tillbaka något finns i själva verket ganska många domar från HD om bevisprövningen i brottmål. Med början i NJA 1980 s. 725 har HD börjat formulera beviskravet i brottmål som ”ställt utom rimligt tvivel”. I en serie avgöranden har HD diskuterat bevisvärderingen av utsagor och betydelsen av stödbevisning, särskilt i sexualbrottsmål (NJA 2009 s. 447, NJA 2010 s. 671 och NJA 2017 s. 316). Och, med mycket stort genomslag, har HD uttalat sig om strukturen för bevisprövningen (NJA 2015 s. 702, ”Balkongmålet”).
I två på förhand mycket omdiskuterade mål har HD nu uttalat sig om bevisprövningen i mål med indiciebevisning (indirekt bevisning). Avgörandena, som innehåller identiska generella resonemang som tillämpas på vad som måste betecknas som två gränsfall, innehåller dock även mycket annat. Här finns exempelvis resonemang om värderingen av enskilda bevis i förhållande till prövningen av om åtalet är styrkt. HD gör även ett tydligt försök att nyansera och bromsa genomslaget för ”Balkongmålets” struktur för bevisprövning, alltså att först pröva åklagarens bevisning och endast om den i sig skulle räcka för en fällande dom pröva den tilltalades motbevisning. Slutligen innehåller domen i det första av de två målen även praktiskt intressanta frågor om utrymmet för att avgöra ett mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, både på basis av åklagarens och den tilltalades överklagande.
Något om målen som HD prövade
I det första målet hade en man, WM, blivit skjuten till döds vid en busshållplats i Märsta. AC var åtalad för försök till mord, men även för vapenbrott (ursprungligen grovt brott) och brott mot vapenlagen. Tingsrätten dömde för samtliga brott, medan hovrätten frikände AC från ansvar för mord. Den huvudsakliga bevisningen var för det första en jacka som hade påträffats i AC:s lägenhet några månader efter mordet, med dels DNA från AC, dels blod och tändsatspartiklar som kopplades till WM och den använda ammunitionen. För det andra rörde det sig om DNA från AC på några av de tomhylsor som påträffades på brottsplatsen.
I det andra målet hade ordningsvakterna JA och DG utan några kroppsskador som följd blivit beskjutna när de befunnit sig i en bil i närheten av Årsta torg. Där hade de en knapp timme tidigare avvisat MA och AS från torget efter att dessa hade betett sig ordningsstörande, bland annat genom att MA hade rökt cannabis. Ett vapen påträffades strax efteråt i en källarlokal som MA, AS och KW hade haft tillgång till. Dessa tre åtalades med anledning av skjutningen för i första hand försök till mord. Till stöd för åtalet åberopades bland annat filmer från övervakningen som skulle tydliggöra ett slags hämndmotiv kopplat till avvisningen från torget. Vidare fanns utredning om kopplingen mellan det påträffade vapnet, en tomhylsa som återfanns i närheten och den kula som stannade i bilen, liksom DNA från KW på vapnet. Slutligen hade påträffats tändsatspartiklar på AS ena hand samt på tre olika klädesplagg som tillhörde honom, MA respektive KW.
HD:s övergripande struktur för bevisprövningen
Utgångspunkten för HD:s generella resonemang är några viktiga påpekanden. Det som ska ställas utom rimligt tvivel är den gärning som åklagaren påstår. När flera personer påstås ha deltagit krävs tillräcklig bevisning på individnivå för att det ska vara ställt utom rimligt tvivel av personerna har varit medgärningsmän. Beviskravet innefattar ett krav på att utredningen ska vara så fullständig att det inte finns anledning att anta att ytterligare undersökning skulle ändra bedömningen; det ska gå att dra slutsatsen att det inte finns andra rimliga alternativa förklaringar till händelseförloppet. Här framträder alltså tydligt att beviskravet innefattar både en värdering av den bevisning som har lagts fram och av utredningens robusthet. Därmed inte sagt att det, som ibland påståtts, behöver vara så att utredningskravet är olika högt i olika typer av mål.
Därefter går HD vidare till domens centrala ärende: frågan om värdering av indiciebevisning (indirekt bevisning). Med detta, säger HD, menas att det saknas ett omedelbart samband mellan beviset och det som påstås i gärningsbeskrivningen. Beviset kan alltså vara riktigt utan att åklagarens gärningspåstående behöver vara det.
När det sedan gäller bevisprövningen anvisar HD ett slags tvåstegsmodell, som är välförankrad i rättskällorna sedan tidigare: först ska det enskilda beviset värderas, sedan ska all den bevisning som har åberopats vägas samman.
Vid värderingen av ett enskilt bevis, understryker HD pedagogiskt, ska prövas dels hur säkert beviset är, dels hur starkt detta talar för den åtalade gärningen. Detta resonemang, som känns igen från litteraturen, är viktigt. Ett vanligt fel vid bevisvärdering är att ett bevis som är osäkert frånkänns bevisvärde, eller ges ett felaktigt bevisvärde. För att ta ett exempel från HD:s mål: det kan vara osäkert om en jacka som påträffats hos den tilltalade är identisk med den jacka som gärningsmannen bar vid gärningen, men om det skulle vara så skulle beviset ha ett mycket starkt bevisvärde för åtalet.
När sammanvägningen av de olika bevisen sedan ska ske, finns ingen enhetlig metod, poängterar HD. Detta är alltså, som nämnts, ett försök att tona ner det ganska generella genomslag som ”Balkongmålets” modell för bevisprövning har fått i domstolarna. Ibland, exempelvis om bevisning från både åklagaren och den tilltalade gäller samma omständighet, menar HD att det ”inte sällan” är lämpligt att värdera denna bevisning samlat, snarare än uppdelat, som ”Balkongmålet” påbjuder.
Slutligen formulerar HD ett viktigt konstaterande specifikt för indiciebevisning: den samlade styrkan i bevisningen är beroende av styrkan i varje enskilt bevis, hur många bevis det finns och hur bevisen förhåller sig till varandra. Det rör sig knappast om några nya tankar här, men likväl är det tveklöst värdefullt att detta formuleras så tydligt av HD. Med andra ord: om flera indicier oberoende av varandra talar i samma riktning (fristående och samverkande bevis) är det samlade bevisvärdet av bevisen högre än summan av bevisvärdena för respektive bevis. Det är detta resonemang som möjliggör fällande domar i mål som bygger på indiciebevisning.
Egentligen innehåller HD:s generella resonemang om bevisprövning inte något särskilt nytt eller uppseendeväckande. Det är en välskriven redogörelse för några viktiga aspekter av en bevisprövning. Mycket lite utrymme ägnas egentligen specifikt åt indiciebevisning, även om uttalandet om samverkande bevis säkerligen kommer att citeras flitigt i domar i underrätterna framöver. Men, både för HD och framtida underrättsdomar som tar intryck av HD, är ju det intressanta själva bevisprövningen: att den är strukturerad, saklig och öppen.
HD:s bevisprövning i det första målet
I det första målet ägnar HD huvuddelen av utrymmet åt att försöka bedöma bevisvärdet av de centrala bevisen: jackan som påträffats i den tilltalades bostad och DNA-spåren på tomhylsorna på platsen.
När det gäller det sistnämnda beviset konstaterar HD ganska snabbt att det fanns fullt rimliga alternativa förklaringar till hur AC:s DNA hamnat på tomhylsorna. AC rörde sig i kriminella kretsar där vapen förekom, och det påträffades DNA på en tomhylsa från en helt annan person. Slutsatsen blev att AC:s DNA på tomhylsorna, trots möjligheten till alternativa förklaringar, hade ”ett inte oväsentligt bevisvärde”. Denna slutsats är viktig: beviset avfärdas inte för att det kan finnas andra förklaringar till det, utan det tas med vidare till en samlad värdering av bevisningen.
Det avgörande beviset visade sig dock vara jackan som påträffades i AC:s bostad. HD ägnar värderingen av detta bevis ett betydande utrymme. Frågan för HD är uppenbarligen densamma som vid diskussionen om tomhylsorna, nämligen vilket bevisvärde som jackan har för åklagarens gärningspåstående. Intressant är emellertid att HD gör prövningen i två steg. Först bedömer HD om jackan som påträffades i lägenheten är samma jacka som den som gärningsmannen bar vid mordet (denna jacka hade beskrivits av vittnen och syntes på en övervakningsfilm). Med utgångspunkt i jackans utseende samt förekomsten av WM:s blod och tändsatspartiklar på jackan kommer HD till slutsatsen att det var ”utrett” att den påträffade jackan var den som gärningsmannen hade burit. Därefter går HD vidare för att bedöma i vilken utsträckning jackan talade för att AC var gärningsman, alltså jackans bevisvärde för gärningspåståendet. I den delen beaktade HD att AC:s DNA påträffats på jackan på ett ställe där DNA från en bärare vanligen påträffas (på kragen). AC hade invänt att han inte hade burit jackan eller ens hade sett den, att någon annan kunde ha burit den vid gärningen och att jackan hade påträffats i hans lägenhet först fyra månader efter mordet. HD accepterar i den här delen att det fanns en möjlighet att någon annan burit jackan vid mordet, liksom några andra alternativa förklaringar, men når slutsatsen att jackan ”förhållandevis starkt” talade för att AC var gärningsman.
Resonemanget om jackan är intressant, särskilt i relation till hur bevisfrågor ofta presenteras i bevisrättslig doktrin. Där sägs vanligen att endast rättsfakta, och inte bevisfakta, ska åsättas en bevisbörda. Innebörden av detta är att om bevisbördan uppnås ska en viss omständighet anses ha förelegat, annars inte. Detta är en annan sida av vad som sades ovan om tomhylsorna, nämligen att förekomsten av alternativa förklaringar till AC:s DNA på tomhylsorna inte skulle medföra att beviset lämnas utan avseende vid prövningen mot gärningspåståendet.
När det gäller jackan gör HD först bedömningen att det var ”utrett” att den påträffade jackan var den burna, och utgår därefter från det vid värderingen av den påträffade jackan för bevistemat att AC var gärningsman. Det kan ifrågasättas om detta inte i själva verket är en sorts beviskedja, där en bedömning har betydelse för en efterföljande bedömning. Detta är praktiken nog relativt vanligt, inte minst av formuleringsskäl. Det påpekas dock ibland att ”delslutsatser” av detta slag kan vara farliga. De möjliggör nämligen att domstolen i den fortsatta prövningen utgår från en premiss (här att den påträffade jackan var den som hade burits av gärningsmannen) som säker vid den fortsatta bedömningen av bevisets värde för bevistemat (att AC var gärningsman), snarare än att föra eventuella osäkerheter vidare till nästa led för en samlad värdering av bevisets bevisvärde för bevistemat (att AC var gärningsman). Detta var knappast någon större felfaktor i det enskilda fallet, men metoden kan diskuteras.
Hursomhelst, vid den samlade värderingen av bevisningen, skriver HD, ”är [det samlade värdet] i detta fall högre än det adderade värdet av de enskilda bevisen”. Att ”samtliga de omständigheter som framkommit genom åklagarens bevisning skulle föreligga även om gärningsmannen var någon annan än AC” framstod som ”mycket osannolikt”. Den av åklagaren åberopade bevisningen gav alltså vid ”en sammanvägd bedömning” ett ”mycket starkt stöd” för åtalet. Efter att avslutningsvis ha prövat om det fanns anledning att räkna med någon annan gärningsman och om vissa spår borde ha utretts noggrannare, når HD slutsatsen att det var ställt utom rimligt tvivel att AC var gärningsman.
Justitierådet Asp var skiljaktig och ansåg inte att gärningspåståendet var ställt utom rimligt tvivel. Resonemanget förs dock i anslutning till det sätt att pröva frågorna som majoriteten använder sig av. Det är i bedömningen av bevisvärdet av bevisen som Asp kommer till en annan slutsats. Han pekar på att det fanns ”relativt näraliggande” alternativa förklaringar till förekomsten av AC:s DNA på tomhylsorna, medan även Asp tillmäter jackan ett ”högt” bevisvärde; dock till synes inte lika högt som majoriteten, eftersom Asp betonar att andra personers DNA också återfunnits på jackan och att det fanns andra möjliga förklaringar till hur AC:s DNA avsatts på jackan. Asps centrala poäng är emellertid att det, för att kunna fälla till ansvar enbart med stöd av indicier av aktuellt slag, måste ”förutsättas att omständigheterna är sådana att de inte ger utrymme för att skytten kan vara någon annan än AC”, alltså ”om den åberopade bevisningen är sådan att den uppfyller beviskravet i brottmål”. Asp fäster vid denna bedömning särskilt avseende vid att det fanns konkreta indikationer på att en annan person hade utfört gärningen och att dessa inte hade följts upp mer än med ”mycket begränsade utredningsåtgärder”. Asp når därför slutsatsen att även om bevisningen sammantaget var ”mycket besvärande” för AC, var det ”fullt möjligt” att skytten var någon annan eller att AC:s roll hade varit mer begränsad, varför beviskravet enligt Asp inte var uppnått.
HD:s bevisprövning i det andra målet
I målet om skjutningen mot ordningsvakterna vid Årsta torg var bevisläget något annorlunda. HD konstaterar att åtalet byggde på ett slags hypotes om att MA och AS hade utfört gärningen ”som en direkt följd av att de hade avvisats från Årsta torg”. Detta motiv, konstaterar HD med fog, kunde visserligen ha ett bevisvärde om utredningen visade på det, men ”framför allt på så sätt att det kan stärka värdet av den övriga bevisning” som hade åberopats till stöd för gärningspåståendet. Det krävdes alltså bevisning som kunde binda de tilltalade till gärningsmomenten i gärningsbeskrivningen.
HD konstaterar att det fanns stöd i utredningen för det påstådda motivet, men ”inte särskilt starkt” sådant. Därefter prövar HD, på samma sätt som i målet om skjutningen vid busshållplatsen, de olika bevis som hade åberopats till stöd för åtalet. Denna bevisning kretsade i stor utsträckning kring det vapen, den patronhylsa och den kula som hade påträffats.
Här gör HD återigen en ”tvåstegsprövning” genom att konstatera att ”det [stod] klart” att det vapen som hade påträffats i källarlokalen var det vapen som hade använts vid skjutningen. Detta grundades på NFC:s analyser och bedömning av huruvida patronhylsan avlossats i pistolen (+3) och kulan skjutits från pistolen (+1). För egen del blir jag något tveksam till om det verkligen gick att dra en så säker slutsats utifrån sådana uttalanden från NFC; HD motiverar inte sitt ställningstagande närmare. Under alla förhållanden visar slutsatsen på riskerna med den här typen av ställningstaganden på vägen mot det slutliga bevistemat, eftersom HD sedan kommer att utgå från sin slutsats som helt okontroversiell, snarare än åsätta den en viss sannolikhetsgrad.
När det sedan gäller själva vapnet, konstaterar HD att endast KW:s DNA påträffats på detta. Utifrån ett liknande tvåstegsresonemang kommer dock HD utifrån en mängd indicier till slutsatsen att det var ”utrett” att MA och AS kort efter avvisningen från torget hade fått tillträde till källarlokalen där vapnet hade påträffats strax efter skjutningen. Däremot, konstaterar HD, fanns det ingen närmare utredning som gav ”något starkare stöd” för att vapnet hade förvarats där före skjutningen eller att MA och AS hade berett sig tillträde till lokalen för att hämta ett vapen snarare än, som de själva påstod, cannabis som de förvarade där.
HD berör vidare tre vittnen som iakttagit en person som domstolen ansåg att omständigheterna ”med styrka” talade för var den som avlossade skottet mot ordningsvakterna. Eftersom det inte utifrån gick att dra några närmare slutsatser om denna persons identitet, kommer HD emellertid till slutsatsen att bevisvärdet av uppgifterna var ”ganska begränsat”.
Slutligen berör HD viss annan teknisk bevisning, huvudsakligen att tändsatspartiklar påträffats på AS vänstra hand samt på vissa klädesplagg tillhöriga AS, MA respektive KW. Utifrån NFC:s slutsats att dessa fynd varken talade för eller emot påståendet (0), konstaterar HD att det inte gick att ”dra några säkra slutsatser” om betydelsen av bevisen och gärningspåståendet.
Vid den sammantagna bedömning som sedan görs konstaterar HD att bevisningen ”med styrka” talade för att i vart fall någon av MA och AS hade varit inblandad i skjutningen. Det krävs dock, stryker HD under, ”sådan bevisning på individnivå att det beträffande var och en är ställt utom rimligt tvivel att han som gärningsman eller på annat sätt har medverkat till gärningen”. I det aktuella falletansåg HD inte att det gick att ”dra några bestämda slutsatser om vilken inblandning i skjutningen som just MA eller AS kan ha haft”. Det fanns dessutom utrymme för att andra personer kunde ha utfört eller varit delaktiga i gärningen. Gärningspåståendet var alltså inte ställt utom rimligt tvivel.
Avslutande reflektioner
De efterlängtade domarna om bevisprövningen i mål med indiciebevisning är värdefulla framförallt för den tydliga strukturen, som dock i sig knappast är någon nyhet: först ska värdet av varje bevis prövas, och sedan ska det göras en samlad prövning, där olika bevis kan samverka och därmed förstärka varandra. HD:s båda domar är sedan goda exempel på en noggrann och omsorgsfull prövning i båda dessa led.
En intressant iakttagelse är den vikt som HD fäster vid att alternativhypoteser har följts upp eller kan bedömas, alltså ett slags utredningskrav som innebär att det ska gå att bedöma om tänkbara alternativhypoteser är rimliga eller inte. Även om det finns ansatser till sådana uttalanden i tidigare praxis framträder detta krav mycket tydligt här. För den skiljaktige i målet med skjutningen vid busshållplatsen hade vad han ansåg var bristande uppfyllelse av detta krav central betydelse.
Flera skrivningar från domarna kommer säkerligen att användas i argumentationen i våra domstolar framöver. Det gäller givetvis sådant som just hur samverkande bevis förstärker varandra, något som säkerligen kommer att understrykas av åklagare. För försvarare finns det anledning att betona uttalandena i målet om skjutningen vid Årsta torg vad gäller kravet om utredning på individnivå.
Det enda frågetecken som avgörandena väcker är HD:s upprepade användning av ”tvåstegsprövningar” av bevisning, där ett bevisfaktum anses utrett och sedan läggs till grund för bevisprövningen av ett rättsfaktum tillsammans med andra bevis. HD tillämpar denna metod såväl vad gäller jackan i det första målet som vapnet och tillgången till källarlokalen i det andra målet. Detta måste beskrivas som en flexibel inställning till skillnaden mellan bevisfakta och rättsfakta i bevisvärderingshänseende. För egen del har jag ingen avgörande invändning mot att domstolarna, inte minst av framställningstekniska skäl, ibland tillåter sig att dra sådana slutsatser ”på vägen”. Men det finns faror för att det döljer osäkerhet som sedan kan leda till en felaktig värdering, vilket möjligen resonemanget om vapnet i det andra målet är ett exempel på. I denna fråga finns god anledning att fundera vidare på hur bevisvärderingen ska utföras på ett sätt som är både tydligt och rättssäkert.
Av Gustaf Almkvist, universitetslektor i straffrätt.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek och JP Straffrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 28 mar 2023
Docent i straffrätt, Uppsala universitet
