Fortsatt LVU-vård av barn som isolerades av sina föräldrar under pandemin
Under covid-19-pandemin hade en 13-årig pojke och en 18-årig flicka isolerats i hemmet och inte tillåtits gå till skolan eller få behövlig tandvård på grund av föräldrarnas rädsla för covid-19. Det medförde att barnen bereddes vård enligt LVU. Föräldrarna ansökte om att vården skulle upphöra eftersom pandemin var över och menade att förhållandena i hemmet hade förändrats. Kammarrätten anser dock att föräldrarna inte har visat att omsorgsbristerna inte finns kvar. Vården ska därför inte upphöra.
Bakgrund
Föräldrarna till en 13-årig pojke och en 18-årig flicka som vårdades med stöd av 1 och 2 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) begärde att vården skulle upphöra. Anledningen till att syskonen vårdades var att deras föräldrar hade brustit i omsorgen genom att syskonen under flera månader hade isolerats i hemmet till följd av föräldrarnas rädsla för covid-19. Föräldrarna hade inte heller tillåtit pojken att få den tandvård som folktandvården ansåg var behövlig. Socialnämnden avslog föräldrarnas begäran om att vården skulle upphöra.
Föräldrarna överklagade nämndens beslut till förvaltningsrätten och uppgav att eftersom pandemin nu var över hade förhållandena i hemmet förändrats. De tillade också att de älskade sina barn och att barnen skulle få läkarvård och skjuts till fritidsaktiviteter om de skulle behöva det. Förvaltningsrätten ansåg att föräldrarna, trots vad de uppgett, inte kunde visa att omsorgsbristerna som låg till grund för beslutet om vården hade upphört. Förvaltningsrätten fortsatte med att konstatera föräldrarna inte hade tagit emot något stöd eller hjälp för att utveckla sin föräldraförmåga. De hade också fortfarande en rädsla för att omvärlden skulle skada barnen. Förvaltningsrätten avslog därför överklagandet.
Föräldrarna överklagade förvaltningsrättens dom gällande vården av pojken och lyfte fram att de tidigare hade varit oroliga och överbeskyddande på grund av vad de då hade för kunskaper om covid-19. De menade dock att de alltid agerat utifrån pojkens bästa. Nämnden ansåg att föräldrarna inte kunde möta pojkens behov och att de saknade insikt om hur vardagen för en 13-åring ska se ut. De hade också haft stöd av en familjebehandlare under många år utan att ta till sig kunskaper. Nämnden poängterade dock att det var viktigt att pojken hade ett regelbundet umgänge med sina föräldrar och bröder.
Kammarrättens bedömning
Kammarrätten konstaterar att vård enligt LVU ska upphöra när den inte längre behövs. Det kan dock först ske när de förhållanden som legat till grund för vården inte längre föreligger. Kammarrätten gör därefter bedömningen att det inte framkommit något om att de missförhållanden som låg till grund för att pojken bereddes vård har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. Kammarrätten anser att det är positivt att det finns ett umgänge mellan pojken och föräldrarna men påpekar att föräldrarna fortfarande saknar insikt i hur deras agerande har påverkat pojken. Kammarrätten anser därför att vården med stöd av 2 § LVU inte kan upphöra.
Av Albin Rosenqvist, biträdande redaktör på JP Infonet.
Ursprungligen publicerad i JP Socialnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 17 mar 2023
