Stjärnfallet och den stellariska allemansrätten
I ett medialt uppmärksammat mål om en nerfallande meteorits öde i Uppland uppstod frågan om vem som har äganderätten till meteoriten. Tingsrätten anser att äganderätten tillfaller dem som hittat meteoriten, och fastighetsägaren äger inte rymdstenen endast genom att den landat på hans fastighet. I denna analys diskuterar JP Infonets miljörättsjurist John Woivalin målet.
EN INITIAL STELLARISK RYMDPROMENAD
Under det mörka vinterhalvåret kan man enkelt beskåda stjärnklara himlavalv på våra breddgrader, vilket undertecknad gärna vill beskriva som ett sevärt astronomiskt skådespel. Rymden är vaggan till morgondagens juridiska huvudbry i allt från frågor vid kolonisationer av andra himlakroppar och militära intressen till ägande- och exploateringsrättigheter av exotiska och utomjordiska mineralfyndigheter. Även om flera rättsområden lär bli aktuella så är miljörätten och dess närbesläktade områden högrelevanta för rättsfrågor kopplade till rymden.
Vi behöver dock inte sväva bortom Tellus syrerika atmosfär för att fastslå att rymdobjekt kan aktualisera juridiskt knepiga situationer i marken och miljön. Det finns nämligen ett rätt nytt rättsfall från Uppsala tingsrätt (må nr T 4884-21) som belyser problematiken med bedömningen om vem som innehar äganderätten av en meteorit från yttre rymden. Inom ramen för denna analys vill jag lyfta målet om meteoroiden som lämnade rymden för en fastighet i Uppland. (Kuriosa: När en rymdsten befinner sig fritt i rymden kallas den för en meteoroid, men så fort den faller in i jordens atmosfär och lyses upp på grund av upphettning så bör den tituleras som en meteor).
SAMMANFATTNING AV STORYN
Den 7 november 2020 kunde ett stjärnfall bevittnas i västra Uppland, då en 14 kilo tung järnmeteorit kraschade ner från yttre rymden i skogen på en fastighet. Meteoriten låg ostörd under cirka en månads tid utan någon mänsklig kontakt. Den 5 december 2020 inträffade den mänskliga kontakten när två geologer hittade meteoriten på fastigheten. Geologerna lämnade därefter in den unika rymdstenen till Naturhistoriska riksmuseet (där den fortfarande förvaras). Fastighetsägaren fick nys om denna upptäckt och ansåg sig ha bättre rätt till meteoriten på grund av att den värdefulla rymdstenen landade på hans fastighet. Fastighetsägaren skrev först till museet och hävdade att han hade äganderätt till rymdstenen, men museet motsatte sig detta. Museet meddelade den 22 mars 2021 att de, efter en intern utredning om äganderätten, inte kunde fastslå vem som var ägare till meteoriten, varför museet inte ville lämna ut rymdstenen till någon innan en laga kraft-ägande dom eller ett civilrättsligt avtal om ägande klarlagt vem som ska anses inneha äganderätten till rymdstenen.
För att få äganderätten prövad väckte fastighetsägaren talan i tingsrätten. Detta skulle snabbt utvecklas till en unik prövning om äganderätten till en meteorit, som då inte hade sett ljus inom Sveriges rättsliga ramar. På grund av detta kan domen beskrivas som unik i sitt slag.
TINGSRÄTTENS BEDÖMNING
En scouting av meteoritlagstiftning
Tingsrätten inleder bedömningen med att spana efter relevant nationell lagstiftning för rymdstenar. Inledningsvis fastslår domstolen att minerallagstiftningen innehåller vissa bestämmelser om eftersökande av mineraler. Dessa är dock enligt tingsrätten inte direkt tillämpliga på meteoriten. Enligt förarbetsuttalanden kan nämligen viss eftersökning (bland annat blockletning), ske utan tillstånd och inom ramen för allemansrätten (se prop. 1988/89:92 s. 85). Domstolen tar dock hänsyn till minerallagstiftningens syften, vilket bland annat är att skapa förutsättningar för en försörjning av mineralråvaror för den svenska industrin, varför tingsrätten anser att analogier från lagstiftningen är mindre lämpliga för vägledning avseende meteoriter.
Tingsrätten anser inte heller att bestämmelserna om fornfynd är tillämpliga på meteoriter (2 kap. 3 och 4 §§ kulturmiljölagen (1988:950). Följaktligen rör hittegodslagens (1938:121) bestämmelser som utgångspunkt borttappade föremål medan övergivna eller herrelösa föremål inte omfattas (se NJA II 1938 s. 743 och 747 samt NJA 1952 s 177). Tingsrätten noterar att det i 9 § hittegodslagen finns en bestämmelse om egendom utan ägare men den avser nedgrävd eller på annat sätt gömd egendom och kan inte anses direkt tillämplig på en meteorit som ligger uppe på markytan.
Tingsrätten konstaterar att det inte finns något givet rättsområde som är naturligt att hämta vägledning från i fallet med meteoriten. Tingsrättens uppfattning är därför att frågan får lösas genom en tillämpning av allmänna civilrättsliga grundsatser om äganderätt och besittning.
En definitionsresa i fast egendom
Tingsrätten prövar följaktligen om meteoriten är fast eller lös egendom, vilket görs med utgångspunkt i en prövning om objektet är fast egendom. I 1 kap. 1 § jordabalken (1970:994, JB) definieras fast egendom som jord. Som jord avses alla delar av jordytan inom svenskt jurisdiktionsområde, oavsett om denna består av matjord, lera, sten, grus eller annat och oavsett om jordytan utgörs av torr mark eller täcks av vatten (prop. 1966:24 s. 8 och 58). Även vad som finns under jordytan innefattas som utgångspunkt i begreppet jord (a prop. s. 58). Till fast egendom räknas också sådana föremål som genom sin anknytning till jorden utgör direkta tillbehör till fast egendom (se a. prop. s. 13). Exempel på sådana fastighetstillbehör är enligt 2 kap. 1 § JB på rot stående träd och andra växter.
Tingsrätten konstaterar att meteoriten förvisso består av järn som naturligt förekommer i jordytan. Men konstaterandet innebär inte i sig att järn som kommer i kontakt med jordytan nödvändigtvis omedelbart ska anses som en del av den. Domstolen anser vidare att en nyss fallen meteorit inte har någon varaktig anknytning till varken jorden eller fastigheten. Meteoriten kan inte förväntas finnas kvar på fastigheten under en längre tid. Därigenom är inte meteoriten en fast del av fastigheten.
Inte helt stjärnklart med allemansrätten
Prövningen handlar följaktligen om allemansrätten. Frågan är kortfattat om allemansrätten råder samt om upphittarna med stöd av den kunnat tänkas bli ägare till meteoriten? I 2 kap. 15 § regeringsformen (1974:152, RF) har allemansrätten ett grundlagsskydd. Enligt bestämmelsen ska alla ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits i samma bestämmelse om egendomsskydd. Som skäl för grundlagsbestämmelsen har angivits att allemansrätten ur markägarens perspektiv kan sägas innebära en inskränkning i äganderätten till fastigheten utan att ägaren har rätt till någon ersättning för den (prop. 1993/94:117 s. 19). Tingsrätten fortsätter med att förklara att allemansrätten inte är definierad i någon författning utan får sitt innehåll främst genom motsatsvisa tolkningar av vissa straffstadganden. Den kan närmare sägas innebära att det är tillåtet för var och en att ta sig fram till fots över annans mark med undantag för tomtmark som ligger intill någons bostad. Det är också tillåtet att tillfälligt uppehålla sig på annans mark för att exempelvis tälta någon enstaka natt. Vidare har var och en rätt att på annans mark plocka naturprodukter såsom bär och svamp liksom nedfallna grenar och kvistar. (Se prop. 1993/94:117 s. 18). Domstolen understryker följaktligen att allemansrätten är begränsad på det sättet att nyttjande av annans mark inte får ske så att det medför nämnvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren eller annan rättsinnehavare (se ”Forsränningsfallet”: NJA 1996 s. 495).
Tingsrätten anser att allemansrätten inte är tillämplig beträffande meteoriten som naturprodukt. Däremot menar domstolen att allemansrätten banar väg för möjligheten att söka meteoriter på annans mark, så länge fastigheten inte skadas. På så vis kan allemansrätten möjliggöra geologernas meteoritjakt på fastigheten.
Ingen naturprodukt och en otillämpbar straffrätt
Den som plockat naturprodukter blir genom så kallad ockupation ägare till produkterna. Tingsrätten prövar därför vidare om meteoriten först är en naturprodukt som kan tillhöra fastighetsägaren. Rätten att genom ockupation tillgodogöra sig naturprodukter avgränsas i huvudsak genom straffbestämmelsen om åverkan, som då skulle tänkas ge fastighetsägaren rätt till produkten (12 kap. 2 a § brottsbalken, 1962:700, BrB). Enligt bestämmelsen är det brottsligt att i skog eller mark olovligen ta växande träd eller gräs, träd som fällts av vinden, sten, grus, torv eller annat som inte är bearbetat. Detsamma gäller den som från växande träd tar ris, grenar, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda. Om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa utgör det brottet åverkan. I annat fall ska det bedömas som tillgreppsbrott enligt 8 kap. 11 § BrB. Högsta domstolen (HD) har också kommit fram till att vitlav omfattas av sådana naturprodukter som inte får tas med, om det sker i större omfattning, eftersom långsamheten i lavens återväxt kan medföra skador även på marken och på övrig växtlighet (se ”Vitlavsfallet”: NJA 1986 s. 637).
Enligt tingsrätten omfattas meteoriter av naturliga skäl inte uttryckligen av straffbestämmelsen. Syftet med bestämmelsen är nämligen enligt domstolen att särreglera tillgrepp av naturprodukter eller naturalster. Det är alltså fråga om egendom som har ett naturligt samband med fastigheten och i många fall utgör fast egendom eller del av fast egendom. Tingsrätten understryker att kopplingen till allemansrätten och sedvänjan att tillägna sig naturprodukter är stark. Meteoriten är sålunda inte någon naturprodukt, i vart fall inte i den mening som legat till grund för straffbestämmelsen och allemansrätten. Den utgör inte en del av fastigheten och har inte heller något egentligt samband med fastigheten. Det finns alltså starka skäl mot att låta straffbestämmelsen omfatta meteoriten. Av samma skäl framstår det som orimligt att anse meteoriten som en sådan naturprodukt som var och en får plocka på grund av allemansrättslig sedvänja.
Tingsrätten gör bedömningen att en nyss fallen meteorit inte är en naturprodukt som omfattas av straffbestämmelsen för åverkan eller av allemansrätten. Tingsrätten har därmed att pröva om käranden har någon annan grund för sitt äganderättsanspråk beträffande meteoriten.
Slutsats: Upphittarna har äganderätten
Tingsrätten avslutar domskälen med att studera om äganderättsanspråket kan grundas på något vis till meteoriten. Egendom som inte ägs av någon kan som utgångspunkt tas om hand av vem som helst och blir genom besittningstagandet upphittarens egendom genom ockupation. Det är när föremålet tas i besittning som äganderätten uppkommer (Vilket bland annat framgår av NJA 1952 s. 177).
Tingsrätten anser sammantaget att den lösa egendomen måste tas i besittning för att någon ska bli ägare. Fastighetsägaren kan inte ha fått meteoriten i sin besittning endast genom faktumet att den landat på hans fastighet. Följaktligen förklarar bland annat tingsrätten att svarandenas rätt att med stöd av allemansrätten söka efter meteoriten inte begränsas av att svarandena kan göra en vinst på verksamhet som bedrivs på annans fastighet (vilket är en linje som tingsrätten hittar stöd för i Forsränningsfallet, NJA 1996 s. 495, där HD slagit fast att kommersiell verksamhet kan utövas med stöd av allemansrätten). Tingsrätten anser därför att äganderätten rimligen och ändamålsenligt ska tillfalla de som hittat meteoriten.
ASTRONOMISKT EXODUS
Målets uppflammande stoff
Prövningen i målet är unikt, varför det självfallet är intressant i minsta detalj, även fast det är en tingsrättsdom. Jag anser att tingsrättens bedömning är väldigt intressant från början till slut. Det ter sig helt rimligt att domstolen först söker efter lämplig speciallagstiftning för meteoriter, men varefter detta inte kan identifieras är det självfallet lämpligt att falla tillbaka på tänkbara basala rättsliga definitioner såsom fast och lös egendom samt naturprodukter och en tänkbar ockupation. Det sker vidare intressanta och lämpliga hänvisningar till praxis såsom NJA 1952 s 177, NJA 1986 s. 637 och NJA 1996 s. 495. Det finns flera intressanta trådar som man kan dra i inom ramen för denna analys, exempelvis besittningsfrågan och allemansrätten för att nämna två. Jag väljer dock att endast ta en aktiv närmare titt på allemansrätten denna gång, vilket görs i avsnittet härnäst.
Nyckeln allemansrätten
Allemansrätten är onekligen nyckeln i hela målet och det är på grund av detta jag vill lyfta den intressanta och väldigt svenska rätten här. Det är genom allemansrätten som geologerna får beträda fastighetsägarens mark och även söka efter objekt, så länge inte straffbestämmelserna kan hindra dem. Om inget hinder föreligger inom ramen för BrB är det fritt fram för en meteoritjägare att jaga efter nyss nerfallna rymdstenar på annans mark. Tingsrättens bedömning i detta är intressant och förtjänar beskådning av läsare.
Man kan dock analytiskt spekulera ifall scenariot och målutgången hade varit annorlunda i en rättsordning där allemansrätten lyser med sin frånvaro? Jag är beredd att påstå att fastighetsägaren bör ha kunnat ha bättre rätt till meteoriten i en sådan ordning. Vidare kan man även egentligen ytterligare fråga sig hur egendomsskyddet (eller annorlunda uttryckt då allemansrättens motpol) står sig till exotiska rymdobjekt som slumpmässigt faller ner på en persons fastighet? De sagda spekulationerna kan snabbt bli astronomiskt omfattande, varför jag aktivt väljer att avvakta med sådana svävningar inom ramen för denna analys.
Observerade och framtida stjärnfall
Även om slutsatsen i målet för vissa säkerligen kan anses ha varit ett stjärnklart faktum från början till slut så är jag beredd att konstatera å min sida att slutet i prövningen inte var alltför givet när prövningen väl aktualiserades. Även om jag för all del är beredd att hålla med om slutsatsen i tingsrättens bedömning så anser jag att man kan problematisera den. Några funderingar som man kan ”skjuta ut från höften” är exempelvis följande: Bör man verkligen helt blunda för fastighetsägarens möjliga monetära intresse i en exotisk sten från yttre rymden (jfr med egendomsskyddet och anförda bestämmelser i BrB)? Om det är orimligt att anse meteoriten som en sådan naturprodukt som var och en får plocka på grund av allemansrättslig sedvänja, så talar det väl initialt för att rymdstenen inte heller ska bara få plockas direkt utan att beakta fastighetsägarens intressen (jfr forsränningsfallet NJA 1996 s. 495, där allemansrätten var en central del i bedömningen)? Hur länge tar det egentligen för en meteorit att bli klassad som en fast egendom bara av att den ligger på marken, då stenen de facto innehåller ämnen som kan klassas som jord(metaller)? Bör inte en meteorit utgöra en produkt från naturen? Hade bedömningen varit annorlunda om meteoriten hade kraschat ner i lerig gyttja, eller extremt lös jord, och därigenom blivit en del av marken i och med att rymdstenen blev lokaliserad under jordytan (jfr prop. 1966:24 s. 58 samt även 9 § hittegodslagen)? Hur hade ett civilrättsligt avtal mellan upphittarna och fastighetsägaren kunnat tänkas se ut; och ett sådant avtal hade väl egentligen bara varit en tandlös produkt om då rättsläget är lagt som så att det är upphittaren som har rätt till rymdstenen, utifrån tingsrättens bedömning? Samtidigt kan man ju fråga sig vad som egentligen talar för att meteorithittarna inte ska erhålla rätten till rymdstenen, utifrån en rimlighets- och ändamålsbedömning?
Avslutningsvis vill jag tillägga att jag hittills har sett tre stjärnfall på himlavalvet under detta vinterhalvår. Detta rättsfall kan metaforiskt anses vara det fjärde stjärnfall som jag har observerat, men då rättsligt och inte endast i blickfånget. Eftersom det är sällsynt med processer kring stjärnfall får vi vänta och se om vi får mer klarheter i dessa ”utomjordiska” och rättsligt främmande frågor. Såvitt jag förstått har hovrätten meddelat prövningstillstånd i målet. Detta prövningstillstånd har meddelats i kölvattnet av att fastighetsägaren har överklagat tingsrättens dom. Vi får se vad som händer, men hovrättens prövningstillstånd bör, likt mina diskussioner inom ramen för mitt analytiska uttåg, vara ett kvitto på att rättsläget inte är helt givet och att det detta ”stjärnfall” förtjänar att få nytt ljus lyst på sig. Fortsättning följer på storyn!
Av John Woivalin, rådgivare och redaktör, jurist på JP Infonet.
Ursprungligen publicerad i JP Miljönet.
För närmare kännedom har domen överklagats och Svea hovrätt har meddelat prövningstillstånd i målet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 8 mar 2023
Jurist
