Advokatens överföringar

Kan en advokat dömas för brott enligt penningtvättsbrottslagen avseende handlingar som denne gör i tjänsten? Hur förhåller sig redovisningsskyldighet och god advokatsed till vad som är straffbart som penningtvätt och näringspenningtvätt? Hur ska uppsåtsbedömningen göras i dessa fall? I avgörandet ”Advokatens överföringar” diskuterar HD straffansvar för en advokat som i sin yrkesutövning genomförde två överföringar med en veckas mellanrum från klientmedelskontot till andra personer än klienten. En enig domstol dömer advokaten för brottet näringspenningtvätt avseende den andra överföringen. Enligt vår expert Marie Wallin visar HD genom avgörandet bland annat att tillämpningsområdet, rent objektivt, för de straffrättsliga reglerna om penningtvätt är stort och att den här typen av åtgärder i advokatverksamhet – att slutredovisa medel från ett klientmedelskonto till annan än klienten själv – omfattas av dessa.

Omständigheter som låg till grund för bedömningen i målet

Under sensommaren 2017 blev advokaten A kontaktad av privatpersonen B då denne önskade A:s hjälp i två rättsliga frågor. Den ena var att B ville ha A:s analys av en överklagad tingsrättsdom i brottmål där B dömts för bland annat 26 grova bedrägerier och den andra att B önskade biträde av A i två civilrättsliga tvister.

Ett par månader efter denna första kontakt greps B misstänkt för bland annat narkotikabrott och penningtvättsbrott och med anledning av detta förordnades A som offentlig försvarare för B. Ytterligare en månad senare förordnades A som offentlig försvarare för B avseende ännu fler brottsmisstankar, denna gång bestående av grova bedrägerier, och A var i samband med detta även B:s rättsliga ombud i de kvarstads- och häktningsförhandlingar som hölls med anledning av B:s ekonomiska brottslighet. B dömdes sedan för bland annat 88 fall av grovt bedrägeri och förpliktades också att betala sammanlagt 86 miljoner kronor i skadestånd till ett stort antal målsäganden.

Under hösten 2017, parallellt med ovan händelseförlopp, väckte två privatpersoner talan mot B med krav att B skulle betala pengar till dem. Som grund för detta påstod personerna att de blivit utsatta för bedrägerier av det slag som det pågick förundersökning mot B om. I båda dessa tvistemål ställde B ut en fullmakt för samtliga advokater och biträdande jurister på den advokatbyrå där A var verksam att biträda honom och det kom att bli två andra advokater, inte A, som hanterade dessa två civilrättsliga tvister åt B. Med anledning av dessa tvister förde B i september 2017 över totalt 3,2 miljoner kronor till Kronofogdemyndigheten som säkerhet och efter att parterna träffat förlikningar i båda målen betalade Kronofogdemyndigheten det överskjutande beloppet, sammanlagt 300 000 kronor, till advokatbyråns klientmedelskonto.

Vid två tillfällen i början av november 2017 lät A, på uppdrag av B, föra över de 300 000 kronor som fanns på klientmedelskontot till andra konton. Dessa överföringar innebar att 225 000 kronor fördes över till ett konto tillhörande privatpersonen C och 75 000 kronor till ett konto tillhörande B:s sambo.

A åtalades för grovt penningtvättsbrott avseende den första överföringen och för näringspenningtvätt av normalgraden avseende den andra.  

Tingsrätten frikände A på båda åtalspunkterna.

Hovrätten dömde däremot A i enlighet med åtalet för både grovt penningtvättsbrott och för näringspenningtvätt av normalgraden till villkorlig dom och böter.

Frågorna i Högsta domstolen

Målet gäller framför allt frågan om en överföring som en advokat enligt klientens anvisningar gör från ett klientmedelskonto kan utgöra brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott.  I målet aktualiseras också frågor om vad som krävs när det gäller den tilltalades uppsåt.

Utformningen av den straffrättsliga regleringen om penningtvättsbrott och näringspenningtvätt

I 3 § lag (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvättsbrottslagen), finns lagens huvudbestämmelse, enligt vilken det framgår vad som krävs för ett straffansvar för penningtvättsbrott:

• att gärningen syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde
• att gärningspersonen antingen överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd eller vidtar någon åtgärd som typiskt sett innebär att egendomens ursprung eller ägarförhållandena blir svåra att klarlägga.

Av det första kravet följer att egendomen i fråga måste härröra från brott eller brottslig verksamhet samt att gärningen ska vara vidtagen i ett visst syfte (penningtvättssyfte). Kravet på visst syfte är kopplat till gärningen, inte till gärningspersonen. Det betyder att gärningspersonen själv inte behöver ha till syfte att genom gärningen dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Tillräckligt är att någon medverkande har ett sådant syfte och om det är en medverkande som har penningtvättssyftet, krävs att gärningspersonen har uppsåt avseende detta förhållande.

Vidare krävs att gärningspersonen vidtar en sådan åtgärd som anges i någon av paragrafens båda punkter. Ett typexempel på en penningtvättsåtgärd är att föra över medel från ett konto till ett annat så att egendomen därmed kommer ett led bort, eller ytterligare ett led bort, från den som har begått förbrottet och att egendomen därmed typiskt sett blir svårare att hänföra till sitt ursprung.

I 4 § penningtvättsbrottslagen finns en kompletterande och subsidiär bestämmelse till 3 §, enligt vilken det framgår vad som krävs för ett straffansvar för penningtvättsbrott i detta alternativa fall:

• att gärningen inte behöver ha det penningtvättssyfte som krävs enligt 3 §
• att gärningspersonen i stället otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Bestämmelsen handlar om konsumtion av brottsvinster och aktualiseras främst i fall där den som innehar egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet inte avser att dölja något, utan tvärtom och snarare har för avsikt att visa upp sina tillgångar. Det handlar alltså om att använda egendomen för att förvärva något. Vad som primärt omfattas är omsättning/konsumtion av sådan egendom som typiskt sett är svår att omsätta, som till exempel att använda en stor summa kontanter som betalning för en kapitalvara (en bil, en båt eller en fastighet osv.) eller att betala med ädelstenar, smycken och liknande i dessa situationer.

Eftersom 4 § är subsidiär till 3 § gäller att om gärningen utgör brott också enligt 3 § ska 4 § alltså normalt inte tillämpas.  

Av 7 § penningtvättsbrottslagen följer att ytterligare en typ av hantering av egendom, utöver den som beskrivs i 3 och 4 §§, är straffbelagd och då som brottet näringspenningtvätt.

I 7 § framgår vad som krävs för ett straffansvar för näringspenningtvättsbrott

• enligt första stycket döms en gärningsperson för näringspenningtvätt om den i näringsverksamhet eller såsom ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte
• enligt tredje stycket framgår att en gärningsperson kan dömas för brottet ringa näringspenningtvätt även utanför de sammanhang som beskrivs i första stycket och alltså i rent privata och enstaka situationer

Jämfört med vad som måste bevisas för en fällande dom avseende brotten i 3 och 4 §§ innehåller 7 § inte samma mängd objektiva rekvisit som måste styrkas av åklagare.

• det behöver inte styrkas att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet
• det behöver inte styrkas att syftet med transaktionen/hanteringen har skett i penningtvättssyfte
• gärningen är också straffbar även om det senare skulle visa sig att egendomen inte härrörde från brott eller brottslig verksamhet

Vid näringspenningtvätt behöver det alltså inte bevisas vare sig att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet eller att gärningen är vidtagen i penningtvättssyfte. Grunden för bestämmelsens tillämpning är i stället att gärningsmannen gör sig skyldig till ett så kallat klandervärt risktagande genom att medverka till en åtgärd trots att den – vid en objektiv bedömning – skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte.

Till skillnad från vad som gäller vid så kallat näringshäleri är gärningen också straffbar även om det senare skulle visa sig att egendomen inte härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

HD:s analys av rättsläget

HD redogör först för vad som, rent objektivt, är straffbart som penningtvätt enligt 3, 4 och 7 §§ då det är dessa bestämmelser och brott som åklagaren i processen har lagt till grund för sitt åtal.

HD redogör sedan även för vad som gäller civilrättsligt vid redovisningsskyldighet, eftersom denna aktualiseras i målet, och skriver då att den som mottagit medel från annan med skyldighet att redovisa för dem är skyldig att betala medlen till huvudmannen. HD skriver att huvudmannen normalt då anses kunna kräva att den redovisningsskyldige betalar genom en insättning på ett visst konto och att ett sådant konto även kan tillhöra en annan än huvudmannen; alltså en tredje man.

HD sätter dock sedan in detta civilrättsliga resonemang om redovisningsskyldighet i ett straffrättsligt sammanhang och redogör då för den allmänna rättsprincipen om att ingen, trots en avtalad redovisningsskyldighet, är förpliktad att fullgöra en prestation om detta innebär att han eller hon begår en straffbar handling.

HD klargör också vad denna allmänna rättsprincip får för innebörd för situationer likt den i målet och konstaterar då att om ett fullgörande av huvudmannens betalningsansvar – i detta fall alltså B i egenskap av huvudman – skulle innebära att den redovisningsskyldige – i detta fall advokaten A –begår till exempel brottet näringspenningtvätt är han eller hon inte skyldig att betala enligt anvisningen. HD förtydligar alltså vikten av denna allmänna rättsprincip om att det är i sin ordning att avstå från ett fullgörande av en civilrättslig förpliktelse om ett sådant agerande skulle innebära en brottslig handling. 

HD för sedan ett resonemang om god advokatsed utifrån att denna har åberopats som en del av A:s försvar och talan i målet. HD konstaterar i denna del att för det fall att klienten begär att medel ska betalas ut till någon annan än till klienten själv är det normalt fråga om en sådan åtgärd som i och för sig och rent objektivt kan utgöra till exempel näringspenningtvätt. Med andra ord tydliggör HD att denna typ av handling av en advokat på direkt begäran från en klient avseende medel på ett klientmedelskonto kan utgöra brott. HD skriver sedan, bland annat med utgångspunkt i den allmänna rättsprincipen enligt ovan, att om ett penningtvättssyfte kan antas föreligga kan advokaten inte följa betalningsanvisningen och det skulle då inte heller vara oförenligt med god advokatsed att vägra detta.

HD:s bedömning i det aktuella målet

HD klargör att båda överföringarna rent objektivt i sig utgör sådana åtgärder som avses i 3 § första stycket 1 p. penningtvättsbrottslagen (vilka även bestämmelsen om näringspenningtvätt i 7 § samma lag hänvisar till) och att A:s agerande är en sådan medverkan som kan omfattas av brottet näringspenningtvätt. HD tydliggör sedan att i och med att överföringarna har skett till andra personer än till klienten själv uppstår inte heller någon konflikt mellan reglerna om advokaters skyldigheter att redovisa/betala ut medel till klienten och de straffrättsliga reglerna i penningtvättsbrottslagen.

HD förtydligar sedan att vad gäller den första överföringen är det bevisat att den åtgärd som B krävde att A skulle utföra: att begära en utbetalning om 225 000 kronor från advokatbyrån till en annan person, C, har skett i syfte att främja möjligheterna för B eller annan att tillgodogöra sig medlen. I och med detta menar HD att de objektiva rekvisiten för penningtvättsbrott enligt 3 § första stycket 1 p. är uppfyllda avseende den första överföringen.

På samma grund menar HD även att B:s andra krav: att begära en utbetalning om 75 000 kronor från advokatbyrån till en annan person, B:s sambo, skäligen kan antas ha skett i sådant syfte och att denna överföring skedde inom ramen för A:s näringsverksamhet. I och med detta menar HD att de objektiva rekvisiten för näringspenningtvätt av normalgraden enligt 7 § första stycket är uppfyllda avseende den andra överföringen.

Enligt HD uppfyller alltså de båda överföringarna, rent objektivt, kraven i 3 § respektive 7 § penningtvättsbrottslagen.

Efter detta klargörande kontrollerar HD om det är bevisat att A agerat med uppsåt till att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet, vilket krävs för ansvar enligt 3 § men inte enligt 7 §. HD konstaterar då att A vid tidpunkterna för de båda överföringarna varit medveten om att B bland annat dömts för ett stort antal grova bedrägerier och att B:s medel varit föremål för förvars- och beslagsbeslut. Mot bakgrund av detta menar HD att A måste ha förstått att det fanns en högst betydande risk för att de medel som överfördes från klientmedelskontot till andra konton härrörde från brott eller brottslig verksamhet. HD konstaterar därmed att A har haft åtminstone ett likgiltighetsuppsåt i förhållande till detta. 

Efter detta konstaterande kontrollerar HD om A i övrigt haft sådant uppsåt som krävs för ansvar enligt 3 § respektive 7 §.

Avseende den första överföringen, där ansvar enligt 3 § aktualiseras, har A uppgett att han trodde att överföringen gjordes till ett av B:s egna konton och att denna transaktion alltså bara handlade om att återföra medel som B ursprungligen själv betalat in till Kronofogdemyndigheten. HD skriver att även om det i målet finns omständigheter som talar i annan riktning så väljer den att ta sin utgångspunkt i vad A uppgett. I och med detta val kommer HD också följaktligen till slutsatsen att A inte haft sådant uppsåt som krävs för ansvar enligt 3 § penningtvättsbrottslagen och att A därmed ska frikännas från ansvar för den första överföringen.

Avseende den andra överföringen, där ansvar enligt 7 § aktualiseras, har A vetat att det var B:s sambo som var mottagare av betalningen. HD konstaterar även att A vid denna tidpunkt måste ha haft en klar bild av såväl de brott som B begått som de straffprocessuella tvångsåtgärder som vidtagits för att säkra B:s egendom. Mot bakgrund av detta menar HD att det är klart att A insåg att överföringen till B:s sambo utfördes i penningtvättssyfte och att det därmed också står klart att A haft uppsåt i förhållande till den omständigheten att överföringen skäligen kunde antas vara vidtagen i sådant syfte. HD konstaterar även att denna gjordes inom ramen för A:s näringsverksamhet som advokat och att A ska dömas till ansvar för näringspenningtvätt för den andra överföringen.

HD skriver slutligen att den gärning som A döms för är att bedöma som brott av normalgraden med ett straffvärde motsvarande fängelse två månader och att påföljden för brottet bör bestämmas till villkorlig dom. HD lyfter i denna del även fram att det finns särskilda skäl att inte förena den villkorliga domen med böter då målet har pågått under en lång tid och att åtalet mot A har inneburit konsekvenser för denne.

Avslutande kommentarer

Utgången i rättsfallet ”Advokatens överföringar” är förenlig med de slut som HD har kommit till i sina tidigare avgörande gällande frågan om vad som objektivt är straffbart som penningtvättsbrott och som näringspenningtvätt. Att det straffbara tillämpningsområdet är brett.

HD har genom avgörandet också återigen preciserat och förtydligat kriterierna för vad som krävs – och vad som inte krävs – för att fällas till ansvar för brottet näringspenningtvätt. Att det handlar om ett bevisat klandervärt risktagande, även om dessa ord i sig inte återfinns som rekvisit i paragrafen för brottet.

HD har genom rättsfallet också tydliggjort rättsläget i situationen om ett fullgörande av en civilrättslig förpliktelse, som en redovisningsskyldighet, skulle innebära en brottslig handling. HD framhåller i denna del att det då är den allmänna rättsprincipen om att ingen är förpliktad att fullgöra en prestation om detta innebär att han eller hon begår en straffbar handling som gäller.

Av Marie Wallin, jurist och författare med bakgrund som kammaråklagare och adjunkt. Nu verksam i företaget Rätt Nu AB.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.

Analys av Högsta domstolens dom 2023-08-30, mål nr B 7530-21 ”Advokatens överföringar”.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 2 nov 2023

Marie Wallin

Jurist, f.d. kammaråklagare