Högsta domstolen avgör fråga om alkoholförsäljning på internet
Systembolaget har stämt flera e-handelsbolag för att de genom att underlätta svenska konsumenters införsel av alkoholhaltiga drycker för privat bruk har inkräktat på Systembolagets detaljhandelsmonopol. Dessa rättsprocesser, som inletts i Patent- och marknadsdomstolen, har skapat osäkerhet kring vilka e-handelsupplägg som är lagliga för att möta efterfrågan på privatinförsel i Sverige. I sin dom klargör HD hur undantaget för privatinförsel i alkohollagen ska tolkas. Vår expert Jörgen Hettne är inte förvånad över domen. Det hade varit uppseendeväckande om affärsupplägg som bedrivits under lång tid och överensstämmer med lagens förarbeten nu skulle anses olagliga, säger han.
INLEDNING
Målet vid Högsta domstolen (HD) gäller förbud och vite enligt marknadsföringslagen (2008:486), men i praktiken handlar det om huruvida e-handelsbolaget Winefinders försäljning av vin till svenska konsumenter är laglig enligt alkohollagen (2010:1622). Marknadsföring är otillbörlig om den anger eller på annat sätt skapar intryck av att det är lagligt att sälja en produkt när så inte är fallet (lagstridighetsprincipen). Säljaren i detta fall är det danska bolaget Winefinder ApS som ägs av det svenska bolaget Winefinder AB. Enligt alkohollagen får bland annat vin inte säljas direkt till konsument annat än via Systembolaget (detaljhandelsmonopolet). Med detaljhandel avses enligt alkohollagen försäljning till konsument (1 kap. 11 §), men det anges inte uttryckligen vad som gäller när handeln sker utomlands och konsumenten befinner sig i Sverige. År 2008, efter en dom från EU-domstolen, ändrades den svenska alkohollagen, vilket innebar att privatinförsel blev tillåten för konsumenter på följande villkor:
Alkoholdrycker får föras in av ”en enskild person som har fyllt 20 år genom yrkesmässig befordran eller annan oberoende mellanhand, om införseln sker från ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk” (se 4 kap. 4 § andra stycket 7 p. alkohollagen).
Det är svårt att fullt ut förstå innebörden av HD:s dom utan att känna till såväl den EU-rättsliga bakgrunden som den rättsliga diskussion som förts i Sverige under drygt 15 år, vilken handlat om vilket utrymme det ska finnas i den svenska alkohollagen för privatinförsel av alkohol från annat land inom EU/EES och i det sammanhanget den närmare innebörden av 4 kap. 4 § andra stycket 7 p. alkohollagen. Det är inte möjligt att fullt ut redogöra för denna utveckling och diskussion i detta sammanhang, men en kort översikt är nödvändig. Av särskild relevans är också att Patent- och marknadsdomstolen (PMD) i två domar kom till olika slutsatser när det gällde tolkningen av vilket utrymme som finns att genom distansförsäljning och marknadsföring möta efterfrågan hos svenska konsumenter att föra in alkohol till Sverige för privat bruk. Den ena av dessa är ”Winefinder” (PMT 2881-19) som berörs i denna analys. Den andra domen är ”Vivino” (PMT 2069-20), vars försäljningsverksamhet PMD fann förenlig med alkohollagen och där skäl framkommer som såväl Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) som HD lade till grund för sina respektive domar.
DEN EU-RÄTTSLIGA BAKGRUNDEN
Det är svårt att närma sig frågan om privatinförsel av alkohol till Sverige utan att nämna det så kallade Franzén-målet (C-189/95), där det svenska detaljhandelsmonopolets förenlighet med EU-rätten prövades. EU-domstolen fann att Systembolagets kriterier och urvalsmetoder varken var diskriminerande eller av sådant slag att de missgynnade importerade produkter och därför inte stod i strid med numera artikel 37 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (2016/C 202/01), FEUF, om handelsmonopol. När det gällde andra nationella bestämmelser, vilka inte specifikt rörde monopolets funktionssätt, fann emellertid EU-domstolen att en prövning skulle göras i förhållande till artiklarna 34 och 36 FEUF om förbud mot kvantitativa importrestriktioner med mera och tillåtna undantag (fri rörlighet för varor).
De olika prövningarna enligt artiklarna 34 och 36 respektive 37 FEUF blev sedermera föremål för en fördjupad analys i Rosengrenmålet (C-170/04). Målet rörde privat införsel av vin där ett antal personer beställde vin via internet från utländska leverantörer. Vinet, som transporterades med lastbil av en självständig fraktförare, togs vid införseln i beslag av tullen och genom dom den 3 januari 2002 förklarade Göteborgs tingsrätt vinet förverkat.
Målet överklagades och hamnade till slut hos HD som i september 2006 frågade EU-domstolen om bestämmelserna i den svenska lagstiftningen var förenliga med EU:s regler. EU-domstolen påpekade att monopolets särskilda funktion enligt alkohollagen bestod i en ensamrätt att sälja alkoholdrycker till konsumenter i Sverige, med undantag för restaurangbranschen. Det kunde därmed konstateras att ensamrätten inte omfattade import av nämnda drycker.
Mot denna bakgrund saknade artikel 37 FEUF betydelse vid prövningen av huruvida det svenska förbudet mot privatinförsel var förenligt med EU-rätten. I stället skulle förbudet prövas i förhållande till artiklarna 34 och 36 FEUF.
EU-domstolen fann att förbudet mot privatinförsel utgjorde en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 34 FEUF. Domstolen framhöll att konsumenter som använde sig av Systembolagets tjänster för att anskaffa alkoholdrycker som måste importeras drabbades av ett flertal olägenheter som de inte skulle ha haft om de själva hade fört in dryckerna.
Den avgörande frågan var därför om de svenska reglerna var berättigade av hänsyn till folkhälsan och stod i proportion till sitt syfte (artikel 36 FEUF). Även om domstolen fann att det förelåg alkoholpolitiska folkhälsoskäl ansåg den att det inte var uteslutet att människors hälsa och liv kunde ges ett lika effektivt skydd genom åtgärder som i mindre omfattning hindrade handeln inom EU. Det var därför inte styrkt att det svenska förbudet mot privatimport av alkohol stod i proportion till syftet att skydda folkhälsan.
I ett mål som pågick parallellt med Rosengrenmålet väckte Europeiska kommissionen talan mot Sverige (mål C-186/05) om påstått fördragsbrott och yrkade att domstolen skulle fastställa att Sverige hade åsidosatt sina skyldigheter genom att förbjuda att privatpersoner importerar alkoholdrycker genom oberoende mellanhand eller yrkesmässig befordran. Domstolen utgick i sin bedömning från Rosengrendomen och beslutade den 4 oktober 2007 att Sverige hade åsidosatt sina skyldigheter i detta avseende. Det är framför allt denna dom som har påverkat formuleringen av den särskilda bestämmelsen om privatinförsel i alkohollagen.
DET SVENSKA UNDANTAGET FÖR PRIVATINFÖRSEL
I september 2007 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av alkohollagen. Utredningen, som antog namnet Alkohollagsutredningen, fick särskilt i uppdrag att lämna förslag till lagstiftning som tillät sådan införsel av spritdrycker, vin eller starköl som aktualiserats i Rosengrendomen.
I december 2007 avlämnade denna utredning delbetänkandet Några alkoholfrågor med EG-rättslig anknytning (SOU 2007:113).
Utredningen konstaterade att förbudet mot privatinförsel inte längre kunde upprätthållas med hänsyn till EU-rätten och föreslog därför att det i alkohollagen skulle införas en bestämmelse av innebörd att en enskild person som fyllt 20 år skulle få föra in spritdryck, vin eller starköl från ett annat EU-land till Sverige genom ”yrkesmässig befordran” för sitt eget eller sin familjs personliga bruk.
Regeringen anförde i detta sammanhang (prop. 2007/08:119 s. 44), att det ”saknar betydelse om den bakomliggande transaktionen utgör en distansförsäljning, enligt den definition som ges i lagen om alkoholskatt, och varan transporteras av säljaren eller av någon annan för säljarens räkning, eller om köparen i det aktuella fallet har anlitat transportören”.
Genom en lagändring den 1 juli 2008 blev det därför tillåtet att införa alkoholdrycker för privat bruk genom ”yrkesmässig befordran eller annan oberoende mellanhand”.
FÖRSLAG OM ATT INSKRÄNKA UTRYMMET FÖR KOMMERSIELL VERKSAMHET KOPPLAD TILL PRIVAT INFÖRSEL
Flera statliga utredningar har sedermera lagt fram förslag som har syftat till att begränsa omfattningen av undantaget för privatinförsel i Sverige. Redan den tidigare nämnda Alkohollagsutredningen lade fram ett förslag om förmedlingsförbud, men det föranledde inte några lagändringar. I sin proposition (prop. 2009/10:125 s. 59) konstaterade regeringen att den typ av privatinförsel som sedan den 1 juli 2008 gjorts tillåten – och som till helt övervägande del skedde genom beställningar via internet – stod för en mycket liten del av den totala alkoholkonsumtionen och att det inte fanns något som tydde på att denna typ av privatinförsel ditintills hade fått någon större omfattning. Regeringen bedömde därför att konsekvenserna för folkhälsan av legaliseringen av denna typ av privatinförsel fick anses vara mycket begränsade, men påtalade också att det kunde finnas anledning att följa upp utvecklingen.
Förslag har därefter lagts fram av Alkoholleveransutredningen (Privat införsel av alkoholdrycker – Tydligare regler i konsekvens med svensk alkoholpolitik, SOU 2014:58) och av regeringen (Reglering av distanshandel med alkoholdrycker, Ds 2016:33). I den senare utredningen föreslogs att det endast ska vara köparen som får arrangera transporten av de beställda varorna och att köparen därmed själv måste betala in alkoholskatt vid införsel av alkoholdrycker, vilket följer av tillämpliga skatteregler.
PMD KOM TILL OLIKA SLUTSATSER I WINEFINDER OCH VIVINO
År 2018 väckte Systembolaget talan mot Winefinder ApS och Winefinder AB med yrkande om att bolagen vid vite skulle förbjudas att marknadsföra försäljning av alkoholdrycker till konsumenter i Sverige med transportörer som anlitas eller förmedlas genom bolaget. Enligt Systembolaget gav marknadsföringen intrycket att försäljningen var laglig trots att den strider mot detaljhandelsmonopolet enligt alkohollagen. En liknande talan väcktes även mot Vivino ApS år 2020. Vivino ApS är ett danskt dotterbolag till det amerikanska bolaget Vivino Inc., som började marknadsföra sina tjänster i Sverige i september 2019.
PMD fäste i Winefinder-målet avgörande vikt vid vem som anlitat transportören. Domstolen anförde att Winefinder inte hade visat att leveransen skulle ske för köparens räkning, exempelvis genom avtal mellan kunden och transportören. I stället stod det klart att Winefinder självt hade anlitat transportören och beställt transporten. Transporten kunde därmed inte anses frikopplad från Winefinders verksamhet, även om transporten rent faktiskt utfördes av ett annat bolag än Winefinder. Detta talade enligt PMD för att Winefinder skulle anses bedriva detaljhandel i Sverige. Efter att ha diskuterat förhållandet mellan Winefinder ApS och Winefinder AB i detalj, kom PMD fram till att Winefinders verksamhet var etablerad i Sverige på ett sådant sätt att båda Winefinderbolagen fick anses bedriva detaljhandel med alkoholdrycker mot konsument i Sverige.
I Vivino-målet kom PMD fram till motsatt slutsats. Domstolen påpekade att i författningskommentaren till nuvarande 4 kap. 4 § andra stycket 7 p. alkohollagen sägs att det för rätten till införsel saknar betydelse om den bakomliggande transaktionen utgör en distansförsäljning, enligt den definition som ges i lagen (1994:1564) om alkoholskatt, och varan transporteras av säljaren eller av någon annan för säljarens räkning, eller om köparen i det aktuella fallet har anlitat transportören (se prop. 2007/08:119 s. 44). Genom uttalandena i förarbetena stod det enligt PMD klart att privatpersoners rätt till införsel av alkoholhaltiga drycker inte påverkas av att det handlar om distansförsäljning.
PMÖD ÄNDRAR PMD:S DOM I WINEFINDER
Winefinder överklagade PMD:s dom till PMÖD. Överdomstolen ansåg att Winefinder ApS var etablerat enbart i Danmark och hade haft sitt centrum för e-handelsverksamheten där. PMÖD fann att detta konstaterande bara kunde kullkastas om det handlade om någon form av konstlat, fiktivt upplägg. Något sådant upplägg var det dock inte fråga om. Det förelåg inte något kringgående av svenska alkoholregler eller missbruk av etableringsfriheten från Winefinderbolagens sida som talade för att Winefinder ApS skulle anses bedriva detaljhandel i Sverige.
PMÖD påpekade, precis som PMD i Vivino-målet, att i författningskommentaren till bestämmelsen om privatinförsel saknar det för rätten till införsel betydelse om den bakomliggande transaktionen utgör en distansförsäljning och varan transporteras av någon annan för säljarens räkning, eller om köparen i det aktuella fallet har anlitat transportören. Att säljaren kan ordna med hemtransporten vid privatinförsel anges även i propositionen till den nuvarande alkohollagen (se prop. 2009/10:125 s. 59).
PMÖD framhöll att om lagstiftaren hade varit av uppfattningen att en säljare i utlandet som anordnar transporten bedrev otillåten detaljhandel i Sverige borde detta rimligen ha kommit till uttryck.
För att en överträdelse av privatinförselundantaget ska ha skett hade det enligt PMÖD krävts att Winefinder ApS hade vidtagit åtgärder och bedrivit en faktisk försäljningsverksamhet i landet, vilket inte hade visats.
PMÖD angav avslutningsvis att domen innehöll frågor där det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att ett överklagande prövas av HD och att domen därför får överklagas, så kallad ventil (se 1 kap. 3 § tredje stycket lagen [2016:188] om patent- och marknadsdomstolar).
HD FASTSTÄLLER VAD SOM UTGÖR TILLÅTEN ALKOHOLFÖRSÄLJNING PÅ INTERNET
Systembolaget överklagade PMÖD:s dom till HD.
I sin dom konstaterade HD, i likhet med PMD i Vivino-målet och PMÖD i Winefinder-målet, att lagstiftaren har avsett att distansförsäljning, där alkoholdryckerna vid köpet finns i annan EU- eller EES-stat och därefter transporteras till Sverige av en transportör som anlitats av säljaren, ska vara tillåten enligt alkohollagen. HD påpekade att då detta slag av gränsöverskridande köp är tillåtna, måste det som regel innebära att motsvarande försäljning inte samtidigt ska utgöra detaljhandel i strid med alkohollagen och därmed vara otillåten.
HD framhöll emellertid att detta inte kan förstås så att försäljningen är tillåten under alla förhållanden. En förutsättning är att säljaren inte är etablerad i Sverige och att försäljningsverksamheten inte äger rum på plats i Sverige (jämför Hettne, Näthandel med alkohol – lagligt eller olagligt, i Nyström, m.fl., Modern affärsrätt, Norstedts juridik 2017, s. 108). HD påpekade att vid tydliga tecken på rent formella eller konstlade upplägg kan det finnas anledning att pröva om en påstådd etablering eller försäljning verkligen återspeglar de rätta förhållandena.
HD konstaterade sedan att det är det danska bolaget Winefinder ApS som har ingått köpeavtal med kunderna. Av utredningen framgick att Winefinder ApS var registrerat och hade sitt säte i Danmark (sedan 2005). De viner som hade beställts hade förvarats på ett lager i Danmark och bolagen hade betalt skatt och haft personal där. Det fanns mot denna bakgrund inte stöd för att etableringen skulle vara fiktiv. Det hade inte heller vidtagits konkreta försäljningsåtgärder på plats i Sverige.
Winefinder ApS hade därtill anlitat oberoende transportfirmor för att frakta vinet till konsumenter i Sverige. Det saknade här enligt HD betydelse att Winefinder ApS:s erbjudande till konsumenter innefattade att Winefinder ApS anlitade transportören.
HD intog alltså samma ståndpunkt som PMD i Vivino-målet och PMÖD i Winefinder-målet. Sammantaget fann HD att Winefinder ApS ensamt hade bedrivit en försäljningsverksamhet från Danmark som inte stred mot detaljhandelsförbudet i den svenska alkohollagen. Då verksamheten var laglig var marknadsföringen inte heller otillbörlig.
HD påpekade slutligen att det inte var nödvändigt att tolka någon unionsrätt för att avgöra målet och att förhandsavgörande från EU-domstolen därför inte behövde hämtas in.
AVSLUTANDE REFLEKTIONER
PMD utgick i sin dom i Winefinder-målet från att undantaget för privatinförsel i alkohollagen (4 kap. 4 § 7 p.) enbart omfattade införsel genom en fristående transportör på uppdrag av en privatperson. Det var förvisso den faktiska situation som var föremål för prövning av EU-domstolens i målet Rosengren. Denna utgångspunkt skiljer sig emellertid, som framgått, från förarbetena till den svenska bestämmelsen om privatinförsel i alkohollagen som infördes efter Rosengrendomen.
HD:s dom, som däremot fäster stor vikt vid dessa förarbetsuttalanden, grundas därmed i huvudsak på hänsyn till rättslig förutsebarhet inom ramen för den svenska rättsordningen, i synnerhet som författningsförslag om att ändra undantaget för privatinförsel i snävare riktning har lagts fram flera gånger, men inte har resulterat i några ändringar.
Det saknar därmed betydelse huruvida transporten skett ”för köparens räkning” och huruvida det var Winefinder som anlitade transportören och beställde transporten. Detta är tvärtom omständigheter som enligt anvisningarna i förarbetena till nuvarande 4 kap. 4 § 7 p. alkohollagen utgjorde delar av ett lagligt bakomliggande e-handelsupplägg (distansförsäljning) vid privatinförsel till Sverige.
När det gäller etablering och kringgående blandade PMD i Winefinder-målet samman två olika frågor. Först ska en bedömning av etableringsstaten göras. Denna prövning grundas på var det danska bolaget Winefinder ApS bedriver sin verksamhet och är registrerat, det vill säga Danmark. Denna bedömning kan, om det finns anledning att misstänka att etableringsfriheten har missbrukats, testas enligt den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk som har utvecklats av EU-domstolen. Det är i detta andra led som det kan finnas anledning att pröva om bolaget i Danmark har använts för att möjliggöra ett otillåtet kringgående av den svenska alkohollagstiftningen. Denna bedömning måste dock utföras enligt de kriterier som EU-domstolen har fastställt för att det ska vara fråga om missbruk, vilket inte gjordes av PMD i Winefinder-målet. Framför allt ska det vara fråga om ett konstlat upplägg som, trots att det överensstämmer med aktuell lagstiftning i formell mening, strider mot lagstiftningens syfte. Detta är inte fallet när upplägget anvisas i lagmotiven (se allmänt om missbruksprincipen i Fritz, Förbudet mot rättsmissbruk i EU-rätten, Lunds universitet 2020).
PMÖD och HD utförde dock ett missbrukstest enligt EU-rätten, även om HD för egen del inte menar att någon unionsrätt har tolkats. Möjligen kan detta förstås som att den unionsrättsliga missbruksbedömningen (med HD:s ord: ”[…] vid tydliga tecken på rent formella eller konstlade upplägg kan det finnas anledning att pröva om en påstådd etablering eller försäljning verkligen återspeglar de rätta förhållandena”) även får anses vara en del av den svenska inhemska rätten.
HD:s dom är överlag välstrukturerad och övertygande. Vad den tydligt säger är att lag (med ett uttalat innehåll) ska med lag ändras, om det finns skäl för det, och inte genom förändringar i lagens tillämpning. I detta fall hade ett bolag inrättat sig efter en lagbestämmelse från 2008 med tillhörande förarbetsuttalanden. Det hade varit uppseendeväckande om det affärsupplägg som bedrivits under långt tid nu hade ansetts olagligt, särskilt som flera lagändringar har föreslagits men inte genomförts.
Av Jörgen Hettne, professor i handelsrätt.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Analys av Högsta domstolen 2023-07-07, mål nr T 4709-22.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 6 okt 2023
Professor
