Koranbränningar i Norden
Det är inte bara i Sverige som det bränns koraner på allmän plats. Så sker även i våra nordiska grannländer förutom i Finland. Den här analysen är tänkt att sätta denna företeelse i ett nordiskt perspektiv och belysa såväl likheter som olikheter i hur frågan har hanterats men även vilka planer som finns för framtiden. Lagstiftningen i de nordiska länderna har stora likheter och skillnaderna är få. Alla har bestämmelser om hets mot folkgrupp och om ordning och säkerhet. Men Finland sticker ut genom att de fortfarande har kvar sin straffbestämmelse om brott mot trosfrid. I Danmark och Norge krävs endast anmälan om att en allmän sammankomst ska anordnas medan det i Sverige krävs en ansökan om tillstånd. Likheterna överväger men kommer de att bestå? Just nu rasar debatten i danska medier om en ny bestämmelse i den danska straffrätten om förbud mot otillbörlig hantering av heliga objekt. I Sverige ser regeringen över ordningslagen för möjlighet att vägra tillstånd med hänvisning till rikets säkerhet. Frågan är om likheterna är på väg att försvinna och ersättas av nya vägval i Norden. Vår expert Hans-Olof Sandén, rättschef vid Polismyndigheten, analyserar rättsläget.
INLEDNING
Den 10 maj 1933 genomfördes det mest omfattande bokbålet i modern tid. Platsen var centrala Berlin där närmare 40 000 människor möttes för att bevittna och delta i brännandet av vad som uppfattades vara icke-tysk litteratur, det vill säga böcker skrivna av judiska författare och av andra som nazisterna betraktade som sina politiska motståndare. Bokbålet följdes sedan upp av flera och var tänkt att ses som en maktdemonstration av ledarna för Tredje riket. Bland de verk som brändes har särskilt uppmärksammats Heinrich Heines drama Allmosor som ofta citerats när bokbålet kommer på tal: ”där man bränner böcker, bränner man till slut också människor”.
Böcker har dock inte endast bränts av nazister, exempelvis har författaren J.K. Rowlings böcker om Harry Potter bränts i bland annat USA då de har uppfattats som hädiska och en uppmaning till svart magi. I samband med publiceringen av Salman Rushdies Satansverserna brändes böcker även i England liksom i många majoritetsmuslimska länder. År 2006 brändes Anne Franks dagbok i Pretzien i Tyskland under påståendet att berättelsen var ett falsarium. År 2011 uppgav den högerextrema pastorn Terry Jones i Florida att han planerade att på tioårsdagen efter terrorattentaten den 11 september 2001 bränna koranen. Året därpå genomförde han en skenrättegång där Koranen ställdes inför rätta för bland annat brott mot mänskligheten och dömdes på samtliga åtalspunkter. Straffet verkställdes genom att skriften eldades upp, något som tog åtta minuter och som förmedlades via ett inlägg på internet.
SVERIGE
Kända fall av brännande av skrifter
Det finns även fall från Sverige där personer eldat skrifter av olika slag. Ett av de mer uppmärksammade fallen är det så kallade bokbålet i Höör 1996, där medlemmar i den uttalat nazistiska organisationen Nationalsocialistisk front (NSF) brände böcker av judiska författare och filmade tilltaget som fick spridning via internet. Att bränna just koranen är en relativt ny företeelse i Sverige, åtminstone när det kommer till medialt uppmärksammade fall. Här märks koranbränningen i Emilstorp i Malmö den 28 augusti 2020, som följdes upp av att några personer samma dag sparkade på en koran vid Stortorget i centrala Malmö. Ingen av dessa aktioner omfattades av något tillstånd. Även koranbränningen i Emilstorp filmades och spreds sedan via internet med våldsamma upplopp som följd i Rosengård.
Detta blev startskottet för flera återkommande koranbränningar vilka kulminerar under de så kallade påskupploppen 2022. Året därpå genomförde Rasmus Paludan en manifestation där han brände koranen utanför den turkiska ambassaden i Stockholm och fick därmed uppmärksamhet i flera muslimska majoritetsländer. Stora demonstrationer och protester mot Sverige genomfördes i flera länder såsom Irak och Pakistan. I media benämndes det hela som korankrisen och Rasmus Paludan fick nu konkurrens om uppmärksamheten, främst genom Salwan Momika som tog upp stafettpinnen och skapade så stark ilska att bland annat den svenska ambassaden i Irak stormades och sattes i brand den 29 juli 2023. Flera muslimska majoritetsländer reagerade starkt och på initiativ från Pakistan genomfördes en diskussion om koranbränningar i FN:s råd för mänskliga rättigheter vilken utmynnade i en resolution med en uppmaning till medlemsländerna att åtala handlingar och främjande av religiöst hat.
Brott mot trosfrid
I Sverige fanns fram till 1970 en bestämmelse i brottsbalken (BrB) om brott mot trosfrid (16 kap. 9 § BrB) vilken var den enda kvarlevan av det brott som tidigare kallades för gudsförsmädelse (SOU 1969:38 s. 33). Ända fram till 1865 då strafflagen trädde i kraft var hädelse av gud belagt med dödsstraff (se bland annat motion i andra kammaren 1909:160). Därefter sattes straffsatsen till straffarbete i högst två år eller vid fall av obetänksamhet till böter. År 1887 infördes en strafflindring och därefter kunde högst ett års fängelse följa på brottet (SOU 1969:38 s. 34). Brottet i sig handlade om ett offentligt skymfande av sådant som Svenska kyrkan eller något annat verksamt trossamfund i Sverige höll som heligt. Det skydd som bestämmelsen skulle värna var, vid denna tid, den enskildes religiösa känslor.
Bestämmelsen tillämpades inte i någon större utsträckning och de rättsfall som togs upp i förarbetena begränsades i stort till två avgöranden. Det ena, rörande äldre rätt (NJA 1891 s. 241), handlade om kritik och beskyllningar mot den kristna tron vilka framfördes under ett föredrag. Det andra, rörande senare tids rätt (Svea hovrätts dom den 19 februari 1965 vilken överklagades varpå Högsta domstolen [HD] den 17 februari 1967 beslutade att inte meddela prövningstillstånd), handlade om ett radioprogram där man skämtade om nattvarden. I båda fallen blev det fällande domar.
I den utredning (SOU 1969:38 s. 83) som föregick avskaffandet av bestämmelsen om brott mot trosfrid övervägdes en utvidgning snarare än en begränsning eller ett upphävande. Det föreslogs dels att bestämmelsen även skulle omfatta livsåskådningsfrågor, dels att den inte enbart skulle begränsas att omfatta Svenska kyrkan. Något förslag i den förra delen lämnades dock inte i betänkandet. Två medlemmar av kommittén reserverade sig och föreslog att bestämmelsen skulle upphävas utan att ersättas med någon ny reglering.
I den följande propositionen menade föredraganden att en fri och öppen debatt i religionsfrågor endast kunde vara till gagn för samhället, även om en utvidgning av yttrandefriheten på det aktuella området medförde att uttrycksmedel någon gång kom till användning som kunde te sig stötande för vissa grupper. Föredraganden ansåg vidare att de bestämmelser som i övrigt ingick i 16 kap. BrB, såsom hets mot folkgrupp, gav ett tillfredsställande skydd mot att medborgarnas känsla för religiösa värden kränktes genom otillbörliga förfaranden (prop. 1970:125 s. 66). År 1970 upphävdes den aktuella bestämmelsen (SFS 1970:225).
Hets mot folkgrupp
Att endast bränna en helig skrift, såsom Bibeln eller Koranen, har av flera åklagare inte bedömts kunna leda till en fällande dom i samband med åtal (se till exempel åklagarens beslut AM-11703-23). Reglerna om hets mot folkgrupp omfattar hot eller missaktning som riktar sig mot en grupp av personer eller mot personer som ingår i gruppen. Att förmedla ett budskap genom att bränna en helig skrift innebär inte med nödvändighet att man kränker personer i en viss grupp. Det bör snarare ses som ett budskap riktat mot en specifik religion, exempelvis islam. Den rådande uppfattningen är alltså att det ska till något mer än bara själva eldandet av exempelvis koranen för att det ska bli straffbart (jämför SvJT 2023 s. 312 ff.).
I skrivande stund ligger dock ett antal ärenden i avvaktan på prövning och förväntningarna på att en domstol ska ta sig an frågan om vad som faktiskt kan bedömas som just hets mot folkgrupp tycks höga bland många av de jurister och politiker som uttalat sig i frågan. Bland annat har frågan ställts om platsens betydelse – utanför en moské, ambassad eller skola – kan vägas in i en sådan prövning eller inte, något som även berördes i förarbetena i samband med att bestämmelsen om brott mot trosfrid upphävdes (jämför liknande resonemang i fråga om brottet förargelseväckande beteende, SOU 1969:38 s. 82).
Förargelseväckande beteende
Det har också diskuterats huruvida koranbränning skulle kunna bedömas som förargelseväckande beteende. Att fenomenet förargar många i samhället är tämligen uppenbart (se SvJT 2022 s. 717). Av 16 kap. 16 § BrB, där brottet behandlas, framgår att beteendet ska vara ägnat att väcka förargelse hos allmänheten för att det ska bedömas som brottsligt. Såväl Rasmus Paludan som Salwan Momika hävdar dock att deras syften är att kritisera religionen islam och vilka konsekvenser tolkningen av orden i Koranen innebär för vissa individer, såsom för kvinnor och homosexuella. De menar därför att de endast agerar inom ramen för den yttrandefrihet som de tillförsäkras genom regeringsformen (jämför även artikel 10.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna [Europakonventionen]).
Förargelseväckande beteende är alltså inte något yttrandefrihets- eller åsiktsbrott utan handlar om beteendet, inte yttrandet som sådant (se NJA 2016 s. 3 p. 20). Brännandet av en helig skrift är således i sig inte brottsligt (jämför prop. 1962:10, del 2, s. 235), i vart fall finns ännu inget prejudikat som säger att så vore fallet. De två mest typiska exemplen på förargelseväckande beteende är annars offentlig urinering och att spela hög musik på offentlig plats.
Pågående översyn av ordningslagen
Den svenska regeringen har med anledning av det försämrade säkerhetspolitiska läget beslutat att tillsätta en särskild utredare för att utreda förutsättningarna för att lämna författningsförslag som innebär att omständigheter som hotar Sveriges säkerhet kan beaktas vid tillståndsprövningen för allmänna sammankomster och vid överväganden om att ställa in och upplösa allmänna sammankomster (se dir. 2023:123). Detta uppdrag ska redovisas senast den 1 juli 2024.
Utredningen har kritiserats av oppositionen som framfört motförslaget att frågan om koranbränning på offentlig plats bör utredas i syfte att klargöra om det går att klassificera en sådan handling som hets mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende.
DANMARK
De danska förhållandena
I Danmark infördes blasfemi som ett brott i den danska straffrätten 1683. Senast någon fälldes för brottet var 1946 då ett danskt par dömdes till böter för att de under en karneval klätt ut sig till präster och döpt en docka. Dessförinnan finns endast en dom, avkunnad 1938, där en grupp nazister dömdes enligt bestämmelsen för att ha spridit löpsedlar där judarna beskylldes för övergrepp mot danska flickor. Straffet den gången blev fängelse mellan 20 och 80 dagar.
Därefter har fler åtal övervägts men inte lett till åtal, såsom i fallet med den islamkritiska filmen Submission från 2004 och karikatyrerna på profeten Muhammed som publicerades i Jyllands-Posten 2005. Det var först 2017 som ett fall av koranbränning aktualiserades och anmäldes till polisen i Danmark. En man bosatt på Nordjylland hade då lagt ut en film där han eldade koranen och bifogade texten ”Tänk på era grannar, det stinker när den brinner”. Åtal väcktes vid Ålborgs tingsrätt men saken kom i ett annat läge då det danska folketinget beslutade att avskaffa blasfemibestämmelsen.
År 2017 bildades partiet Stram kurs i Danmark av den sedermera kända koranbrännaren Rasmus Paludan. Målet var att förbjuda islam i Danmark och budskapet spreds genom demonstrationer och på internet, främst Youtube. En liknande händelseutveckling som den som senare eskalerade i Sverige i och med påskupploppen och manifestationen utanför den turkiska ambassaden i Stockholm tog då sin början i Danmark. Under 2018 genomförde partiet 53 demonstrationer runt om i Danmark som krävde stora polisuppbåd.
Debatten om hur långt yttrandefriheten skulle anses sträcka sig fördes därefter intensivt i danska medier. Den 14 april 2019 urartade en av demonstrationerna och oroligheter utbröt på Nørrebro i centrala Köpenhamn. I media betecknades det som rena gatustrider orsakade av att Rasmus Paludan flera gånger kastat ett exemplar av Koranen på marken. Polisen använde tårgas och fick flera gånger dra sina vapen, dock utan att något skott avlossades. Containrar sattes i brand och bord och stolar kastades mot poliserna. Det byggdes barrikader och våldet eskalerade samtidigt som allmänheten uppmanades att hålla sig inomhus om möjligt.
Helgen därpå fick partiet inte demonstrera på nytt i området Vestegn väster om Köpenhamn. Polisen bedömde då att en ny demonstration i den rådande situationen och med aktuell hotnivå skulle störa den allmänna ordningen och att Rasmus Paludans säkerhet var i fara. Tidigare hade Köpenhamnspolisen beslutat om demonstrationsförbud för Stram kurs till efter påsken 2019. Orsaken uppgavs vara de aktuella kravallerna.
I Danmark ledde även Rasmus Paludans koranbränning utanför den turkiska ambassaden i Stockholm till att hans efterföljare och andra aktörer började bränna koranen, framför allt i den danska huvudstaden. Precis som de svenska koranbränningarna uppmärksammades detta världen över och diplomatiska åtgärder drabbade även Danmark.
Brott mot trosfrid
Som nämnts ovan fanns det i Danmark en straffbestämmelse som tog sikte på att förbjuda hädelse (blasfemi) och som i fri översättning formulerades på följande sätt: ”Den som offentligen gör narr av eller hånar religiösa läror eller tillbedjan som utövas av ett trossamfund i landet straffas med böter eller fängelse i upp till 4 månader”. Denna bestämmelse avskaffades 2017 efter att det danska folketinget debatterat frågan. Endast det socialdemokratiska partiet valde att rösta emot förslaget.
Hets mot folkgrupp
Såväl i Sverige som i Danmark finns en bestämmelse om hets mot folkgrupp. Den danska bestämmelsen (se strafflovens § 266 b) har i stort samma innehåll som dess svenska motsvarighet. På samma sätt som i Sverige är bestämmelsen avsedd att skydda de som erkänner sig till en religion och inte religionen i sig. Det är dock inte helt enkelt att dra gränsen i detta avseende vilket bland annat visat sig i praxis där till exempel ett uttalande som ”islam är inte en religion i traditionell bemärkelse, det är en terrororganisation som prövar att uppnå världsherravälde med våld”, bedömts utgöra hets mot folkgrupp. Domstolen fann att uttalandet var uttryckt på ett sådant vis att det fick anses riktat mot muslimer (se UfR 2003, s. 2435).
Rättsläget i fråga om huruvida koranbränning i sig kan utgöra brottet hets mot folkgrupp får således anses ligga helt i linje med vad som nu diskuteras inom svensk rätt. Den danska justitieministern har också varit tydlig med att det krävs omständigheter som innebär att det inte bara handlar om eldandet av en helig skrift, utan också att agerandet medför ett hot, hån eller nedvärdering av en grupp på grund av deras trosuppfattning (se justitieministeriet, dok. 2953059, s. 7).
Förargelseväckande beteende
Som framgått av inledningen till detta avsnitt om dansk rätt har Danmark också en ordningslag. Det är i denna lag som vi återfinner en motsvarighet till den svenska bestämmelsen om förargelseväckande beteende (se ordensbekendtgørelsen § 3, stk. 2). Den vanligaste överträdelsen utgörs här av offentlig urinering, men det kan även finnas fall då bestämmelsen kan bli tillämplig i fråga om skymfande av heliga skrifter. Rättsläget tycks likna svenska förhållanden. På samma sätt som i Sverige tycks bestämmelsen inte vara ett uttryck för ett yttrandefrihetsbrott; det är snarare själva förargelsen som står i fokus.
Pågående översyn av dansk rätt
I Danmark har det utarbetats ett lagförslag i syfte att straffbelägga handlingar som innebär en olämplig behandling av ett objekt med väsentlig religiös betydelse för ett trossamfund. I förslaget omfattas även objekt som framstår som sådana, till exempel en välliknande kopia av Koranen eller Bibeln. Det handlar då om objekt som inte omedelbart kan skiljas ut som en imitation eller en avbildning. Som exempel på objekt som ska skyddas av bestämmelsen nämns Bibeln, Koranen, Torah och Vedaböckerna. Bestämmelsen blir således religionsneutral med den begränsningen att det ska röra sig om ett trossamfund så som sådana definieras i lagen om trossamfund (se trossamfundsloven § 1).
Med begreppet ”olämplig behandling” avses fysiska handlingar som medför att de objekt som skyddas förstörs på ett nedvärderande vis, hånas eller i övrigt behandlas skymfligt eller nedsättande. Det kan till exempel handla om att någon sparkar eller trampar på objektet eller att det rivs sönder, klipps isär eller liknande. Det kan också handla om att någon sticker i föremålet med kniv. Det ska dock röra sig om handlingar som är att bedöma som just olämpliga. Det ska inte vara olagligt att skilja sig från till exempel en bibel genom att lägga den i en offentlig papperskorg. Muntliga och skriftliga yttranden omfattas inte heller av kriminaliseringen.
Danmark har i och med detta valt en annan väg än den som den svenska regeringen beslutat sig för. I stället för att ändra i den förvaltningsrättsliga lagstiftningen har den danska regeringen valt att föreslå straffrättsliga förändringar. Det bör noteras att det i Danmark inte krävs något tillstånd för en allmän sammankomst; det räcker med att en sådan anmäls till den danska polisen senast 24 timmar innan den ska genomföras (se ordensbekendtgørelsen § 5). Polisen kan däremot fatta beslut om bland annat förbud att hålla en demonstration om anordnaren tidigare begått överträdelser av ordningslagen.
FINLAND
De finska förhållandena
I Finland har det inte rapporterats några kända fall av koranbränning vilket har att göra med att den finska lagstiftningen ser något annorlunda ut än i övriga nordiska länder (isländsk rätt exkluderad). Koranbränningar faller således in under brott mot trosfriden och är därmed kriminaliserat. Den finska polisen kommer därför att ingripa om någon bränner heliga skrifter på offentlig plats. Detta till trots fanns det planer på demonstrationer med inslag av koranbränning som en protest i samband med det finska NATO-inträdet, men dessa genomfördes aldrig.
Brott mot trosfrid
I finländsk straffrätt finns alltså en bestämmelse om brott mot trosfrid (se finska strafflagen 17 kap. 10 §). Den bestraffar den som offentligt hädar gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i den finska religionsfrihetslagen. Den nuvarande lydelsen av bestämmelsen infördes 1997 och placerades då i strafflagens kapitel om brott mot allmän ordning. På vissa platser, i vissa situationer och inom vissa livsområden förutsattes det att skälig respekt visas för människors känslor och övertygelser.
Bestämmelsen har ifrågasatts, både när det gäller behövligheten av den och dess innehåll (se RP 6/1997, s. 126). Skyddsobjekten anses vara medborgarnas religiösa övertygelses och känslor samt trosfriden i samhället. Det anses också ifrågasatt om Gud i sig kan vara ett straffrättsligt skyddsobjekt. Den tidigare gällande bestämmelsen om hädelse i Finland som instiftades 1970 kom heller aldrig att tillämpas under sin giltighetstid (se RP 6/1997, s. 127).
Saklig kritik av ett religiöst samfund uppfyller inte rekvisitet för brott mot trosfriden. Rekvisitet uppfylls inte heller av en ironiserande kritik som innehåller sakliga argument. En förutsättning för tillämpning av den är att gärningspersonen uttrycker sig om någonting som anses heligt på ett sätt som är ägnat att förklena objektets värde i en annans ögon. Gärningens straffbarhet förutsätter uppsåt av ett särskilt slag. Den ska nämligen begås i kränkande syfte.
Kritiken mot bestämmelsen har dock inte minskat. Den har bland annat ansetts otidsenlig och osjälvständig i förhållande till brottet hets mot folkgrupp. Det senare argumentet grundar sig på att de avgöranden som finns inneburit att den tilltalade dömts för båda brotten. Det finns också kritiker som menar att hädelse i stort sett kan vara vad som helst och att det finns inslag av hädelse i många former av konst, musik och litteratur.
Finska HD prövade så sent som 2012 ett fall där utgången blev en fällande dom för bland annat brott mot trosfrid (se HD: 2012:58). I sak handlade det om en person som på sin webbsida publicerat ett nedsättande uttalande om profeten Muhammed, som han anklagade för att vara pedofil, och om islam som han beskrev som en religion som främjar pedofili.
HD konstaterade inledningsvis att man måste kunna föra en kritisk debatt om en religion och dess läror. Att skarpt, bitande och på ett sätt som till och med kan upplevas som kränkande kritisera religioner och deras läror är en rättighet som omfattas av yttrandefriheten och som således i princip är tillåten. Domstolen fann vidare att påståendena i fråga såväl till sitt innehåll som till sitt uttryckssätt var kraftigt smädande och skymfande. Således hade det inte bara varit fråga om en saklig kritik, utan också om ett sådant slag av smädande angrepp mot islam och det som islam håller heligt, som kunnat ge muslimer befogad orsak att känna att de blivit föremål för ett oberättigat och kränkande angrepp.
HD menade också på att kraftig kritik även hade kunnat framföras mot islam utan att behöva skymfa de värden som islam håller heliga. Det bedömdes därmed att det funnits fog att i syfte att bevara allmän ordning och samhällsfred med straffrättsliga påföljder
göra ingrepp i yttrandefrihetsskyddet för den som för fram sådana påståenden som är aktuella i målet. Den tilltalade dömdes för brott mot trosfrid men även för hets mot folkgrupp till sammanlagt 50 dagsböter.
Hets mot folkgrupp
Precis som i Sverige och Danmark finns en bestämmelse i den finska strafflagen om hets mot folkgrupp (se 11 kap. 10 § strafflagen). Av den följer att den som för allmänheten tillgängliggör eller annars bland allmänheten sprider eller för allmänheten tillhandahåller information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller på grunder som är jämförbara med de nämnda grunderna, ska för hets mot folkgrupp dömas till böter eller fängelse i högst två år. Brottet kan även bedömas som grovt (se 11 kap. 10 a § strafflagen).
Som synes är den finska bestämmelsen om hets mot folkgrupp i allt väsentligt lik den svenska. Det står även klart av vad som återgivits ovan att den i viss mån hänger nära samman med bestämmelsen om brott mot trosfrid. Det är uppenbart att det finns en komplexitet i hur dessa två paragrafer ska avgränsas i förhållande till varandra. Det tycks dock som att den finska rätten stämmer väl överens med den svenska på så vis att bara bränna ett exemplar av Koranen inte i sig är att anse som hets mot folkgrupp utan att det krävs något mer. Däremot täcks bränningen i sig in av brottet mot trosfriden.
Förargelseväckande beteende
I den finska rätten finns det numera bestämmelser som kan liknas vid det svenska straffstadgandet om förargelseväckande beteende. Dessa återfinns främst i den finska motsvarigheten till den svenska ordningslagen (1993:1617). Av den framgår att det i Finland är förbjudet att störa den allmänna ordningen genom att föra oljud eller på något annat motsvarande sätt. Den enskilde får inte heller genom upprepade hotfulla gester, aggressiva rörelser, muntligen framförda hotelser eller något annat motsvarande beteende som inger rädsla störa den allmänna ordningen.
Detsamma gäller för intag av berusningsmedel och urinering på allmän plats om det sker på ett sådant sätt att det orsakar störning av den allmänna ordningen eller medför hälsorisker. Någon exakt motsvarighet till den svenska bestämmelsen om förargelseväckande beteende finns dock inte i Finland.
NORGE
De norska förhållandena
I Norge har koranbränningar främst förknippats med den antimuslimska organisationen Stoppa islamiseringen av Norge (Sian) som ägnat sig åt denna företeelse runt om i Norge. Även i Norge har det uppstått oroligheter i samband med manifestationer där det förekommit koranbränningar. Det har även skett att motdemonstranter kastat sten och annat mot polisen som tvingats till att använda tårgas och utföra gripanden. Oroligheterna tycks dock inte ha nått samma omfattning som i Sverige och Danmark.
De norska demonstrationerna har inte bara handlat om kornabränning, utan det har även bränts andra religiösa muslimska texter som en politisk markering. Manifestationerna har även genomförts som tillståndsgivna sammankomster utanför stortinget i Oslo i form av spontana aktioner som inte meddelats polisen i förväg. Reaktionerna har också varit mycket varierande, inte minst från motdemonstranternas sida.
Även koranbränningarna i Norge har väckt uppmärksamhet i den muslimska världen och kritik har framförts om hur den norska regeringen hanterat främst reaktionerna i Pakistan efter att Sian försökt att bränna Koranen i Kristiansand 2019. I samband med detta gick det norska utrikesdepartementet ut med ett avståndstagande från alla aktörer som provocerar och hetsar varandra med respektlösa handlingar. Även den norska ambassadören i Pakistan kallades till möte då denne framförde att norska staten beklagade det inträffade. Vidare påverkades även norska företag såsom Telenor negativt av händelserna.
Brott mot trosfrid
Norge hade fram till 2015 en bestämmelse om blasfemi (brott mot trosfrid) som innebar att den som i ord eller handling offentligen hånar eller på ett kränkande eller sårande sätt visar missaktning för någon trosbekännelse som är tillåten i riket eller något etablerat trossamfund döms till böter eller fängelse i upptill sex månader. Bestämmelsen har även använts som argument för en svensk lag mot religionskränkning (se motion 1999/2000:K286).
Precis som i övriga nordiska länder tillämpades denna bestämmelse mycket sparsamt och i Norge hade den vid upphävandet varit ur faktiskt bruk sedan minst ett decennium tillbaka i tiden. Sista gången någon dömdes för brottet i Norge var 1912.
Hets mot folkgrupp
Rättsläget i fråga om bestämmelsen om hets mot folkgrupp är detsamma i Norge som i övriga nordiska länder (exklusive Island som inte studerats i denna artikel). Det är personer och grupper av personer som skyddas av bestämmelsen, inte religioner i sig. Inte heller i Norge har frågan ställts på sin spets och prövats i domstol när det kommer till om koranbränningar i sig själv, utan annat än bara bränningen, kan bedömas som hets mot folkgrupp. Det finns dock de som hävdat att en koranbränning bör ses som en hatfull yttring, men detta får betecknas som en rättspolitisk ståndpunkt och inte som ett uttryck för gällande rätt.
I den norska straffelovens kapitel 20 om värn av den offentliga ron, ordningen och säkerheten finns bestämmelsen i 185 §. Den omfattar inledningsvis den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör ett diskriminerande eller hatiskt uttalande. Som ett diskriminerande eller hatiskt uttalande anses att hota eller förnedra någon, eller främja hat, förföljelse eller förakt mot någon på grund av hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck eller funktionshinder. Även användning av symboler omfattas. För ett sådant brott är straffet böter eller fängelse i högst tre år.
Av utformningen kan utläsas att tyngdpunkten i den norska bestämmelsen tycks ligga mer på hat och hets än den svenska. Bestämmelsen omfattar också den som, i närvaro av andra, avsiktligt eller av grov oaktsamhet riktar ett sådant uttalande till någon som drabbas av uttalandet med avseende på de grunder som omfattas av bestämmelsen. Straffet för ett sådant brott är böter eller fängelse i högst ett år. Denna del är något som särskiljer den norska regleringen (se SOU 2023:17 s. 182). Inte i något av de andra nordiska länderna finns en sådan uttrycklig reglering av brott mot individer.
Förargelseväckande beteende
I Norge är det särskilt två bestämmelser, förutom hets mot folkgrupp, som aktualiserats i samband med koranbränningar. Den ena är straffbestämmelsen om ”ordensforstyrrelser” (strafflagen § 181) som bestraffar den som med slagsmål, ljud eller annat olämpligt beteende stör den allmänna friden och ordningen. Bestämmelsen tycks dock inte ha använts i fall som rör politiska uttalanden eller handlingar mer än i fråga om motdemonstranter som rivit ner saker eller kastat föremål och liknande. Däremot har bestämmelsen använts mot personer som spontant kommit med hotfulla påhopp i olika former.
Den andra bestämmelsen är den som rubriceras som ”hensynsløs atferd” och som reglerar situationen då någon skrämmer eller uppträder störande, förföljer eller på annat sätt kränker någon annans integritet (strafflagen § 266). Denna skyddar individer till skillnad från den ” ordensforstyrrelser” som skyddar allmänna intressen. Inte heller denna bestämmelse har veterligen tillämpats mot politiska yttranden eller handlingar. Däremot har den använts i samband med att någon högljutt uttalat sig rasistiskt till någon annan.
Det aktuella politiska läget
Enskilda politiker har föreslagit att polisen bör ha möjlighet att neka en allmän sammankomst för koranbränning med anledning av utrikespolitiska intressen. I Norge finns, som i Danmark, inte något krav på ansökan för att få anordna en allmän sammankomst i syfte att bedriva opinionsbildning. Det räcker med en anmälan om att en sådan ska anordnas och på så sätt markeras det i norsk lagstiftning mer tydligt än i till exempel den svenska att sådana inte får vägras eller förcensureras av statsmakten. I ett fall i Oslo har dock en sådan sammankomst förvägrats av den norska polisen med hänvisning till det försämrade säkerhetspolitiska läget.
Detta beslut har överklagats till polisdirektoratet i Norge som ännu inte kommit med något avgörande.
AVSLUTNINGSVIS
I sammanställningen ovan har inte Island nämnts vilket beror på att det saknas uppgifter om att koranbränningar varken ska ha planerats eller utförts där. I stort ser dock regelverket ut så som i övriga nordiska länder. Blasfemi (brott mot trosfrid) var brottsligt på Island fram till 2015 då det isländska alltinget upphävde brottet. Senast någon dömdes för brottet på Island var 1983 och den gången gällde det den humoristiska tidskriften Spegillinn som förlöjligade präster som tog emot kollekt av barn. Hela upplagan togs i beslag och är än idag inte möjlig att få tag på. Den andra, och även den första, gången någon fälldes för blasfemi var 1925 och då blev det fråga om fängelse i 30 dagar. I sak handlade det om skriftliga formuleringar om den kristna gudens grymhet i novellen Bréf til Láru.
Det är uppenbart att de nordiska länderna inspirerats av varandra i sina lagstiftningar i denna fråga. I Norden har yttrandefriheten en stark ställning vilket blir extra tydligt i den här aktuella frågan om rätten att kritisera religioner som sådana. Bestämmelser om undantag från yttrandefrihet i fråga om hets mot folkgrupp återfinns i tämligen likalydande utformning i alla nordiska länders straffrätt. Norge går dock något längre och når även ner till individuell nivå. I fråga om blasfemi har länderna haft mycket likartade bestämmelser, i form av brott mot trosfrid, och alla förutom Finland har upphävt dessa straffbestämmelser.
Vad gäller det ordningshållande uppdraget ser lagstiftningen också tämligen likartad ut. En skillnad är dock att till exempel Danmark och Norge inte uppställer några krav på tillstånd för att anordna allmänna sammankomster som genomförs i opinionssyfte medan så är fallet i Sverige. I fråga om det svenska brottet förargelseväckande beteende ser vi dock en något mer splittrad bild. Det finns liknande regler men de skiljer sig i flera avseenden från varandra.
Särskilt Sverige och Danmark har utsatts för hård press från muslimska majoritetsländer världen över. Den nordiska synen på yttrandefriheten har ifrågasatts av dessa länder och det har framförts hot om både terrorattentat och bojkotter av svenska och danska varor.
Politiska påtryckningar har också förekommit, inte minst i diplomatiska och internationella forum, till exempel i samband med FN:s olika möten. När yttrandefriheten angripits på detta sätt har Sverige och Danmark valt olika vägar. Danmark har i folketinget lagt fram ett straffrättsligt förslag medan den svenska regeringen valt att tillsätta en utredning om förvaltningsrättsliga förändringar i ordningslagen.
Av Hans-Olof Sandén, polismästare.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 6 okt 2023
Rättschef vid Polismyndigheten i region Väst
