Bevis på individnivå krävs, men brottet blåljussabotage har stärkt skyddet för de centrala blåljusverksamheterna
När deltagare i en folksamling begår gärningar som uppfyller rekvisiten för såväl våldsamt upplopp som sabotage mot blåljusverksamhet ska, om det är fråga om grovt sabotage mot blåljusverksamhet, endast dömas för det brottet. Det måste då finnas stöd i utredningen för att personerna har agerat tillsammans och i samförstånd för att döma dem som medgärningsmän för gärningar som inte konkret har utförts av dem själva. Dock har det sammanhang som en gärning har vidtagits i stor betydelse vid bedömningen av gärningens allvar. Med hänsyn bland annat till de straff som Högsta domstolen dömer ut har de centrala blåljusverksamheterna utan tvekan fått ett förstärkt skydd genom brottet sabotage mot blåljusverksamhet.
OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET OCH FRÅGORNA I HÖGSTA DOMSTOLEN
Bakgrunden till de våldsamheter som detta mål handlar om är att en person hade beviljats tillstånd att den aktuella dagen anordna en allmän sammankomst i Sveaparken i Örebro. Tillståndet gällde mellan kl. 17.00 och 20.00. Personen hade för avsikt att bland annat bränna en koran. Föregående dag hade liknande sammankomster ägt rum i andra städer runt om i landet, även de med våldsamheter som följd. Med anledning av de våldsamheter som bröt ut ägde någon sammankomst aldrig rum och personen som beviljats tillstånd befann sig heller aldrig i parken.
Inför sammankomsten hade polisen spärrat av ett område i Sveaparken med kravallstaket och band. Polisen fanns på plats för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Strax efter kl. 17.00 urartade situationen. Människor började kasta stenar mot poliserna och kravallstaketen forcerades. Våldet trappades successivt upp och folksamlingen i parken växte. I varje fall 200 personer befann sig i parken. Såväl poliser som polisiär egendom angreps, framför allt genom omfattande stenkastning men även genom slag och sparkar. Polisen bedömde ett par timmar senare att den inte kunde fullfölja sitt uppdrag. Sammankomsten ställdes in och polisen lämnade platsen omkring kl. 19.30. Ett stort antal polismän var då skadade och polisfordon stod i brand.
Fyra män, varav två av dem var AA och AK, åtalades i tingsrätten för bland annat grovt sabotage mot blåljusverksamhet.
Samtliga tilltalade dömdes såväl i tingsrätten som i hovrätten för grovt sabotage mot blåljusverksamhet. AA dömdes till sex års fängelse och AK till fem års fängelse i tingsrätten. Hovrätten satte ner AA:s fängelsestraff till fem år och sex månader och förpliktade såväl AA som AK att betala ett högre skadestånd än det som tingsrätten hade bestämt till PLL, men fastställde i övrigt tingsrättens dom beträffande AA och AK.
Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit styrkt beträffande det faktiska händelseförloppet.
Hovrätten fann det bevisat att AA befann sig på platsen och ingick i folksamlingen under hela händelseförloppet samt att han, som anges i gärningsbeskrivningen, har kastat stenar mot polismän, sparkat på en polisbuss, kastat föremål och sten mot en polisbuss, stått på taket på en polisbuss och dessförinnan varit inne i polisbussen samt flyttat på kravallstaket och uppträtt aggressivt mot polismän. Dessutom har han bland annat applåderat när kravallstaketet välts och genom gester stöttat folkmassan i dess agerande. Även när det gäller AK fann hovrätten det bevisat att han befann sig på platsen och ingick i folksamlingen under hela händelseförloppet samt att han, som anges beträffande honom i gärningsbeskrivningen, har kastat stenar mot polismän och polisfordon, slagit på polisfordon, uppträtt aggressivt mot polismän, filmat delar av händelseförloppet samt maskerat sig. Dessutom har han deltagit i folkmassans avancemang framåt mot polisen och varit med och samlat ihop elsparkcyklar som placerats ut på en mindre väg för att uppenbarligen hindra poliserna från att färdas på denna.
Målet gäller främst hur gärningarna ska rubriceras, som våldsamt upplopp eller som sabotage mot blåljusverksamhet, och vilket straffvärde som brotten har. I avgörandet diskuteras också bland annat om gärningsmännen kan åläggas ansvar för folksamlingens kollektiva agerande eller bara för sina egna handlingar och möjlighet till kränkningsersättning vid brott som primärt riktar sig mot allmänna intressen.
DEN RÄTTSLIGA REGLERINGEN
Sabotage mot blåljusverksamhet
Straffbestämmelsen om sabotage mot blåljusverksamhet infördes den 1 januari 2020. Bakgrunden var att det på flera orter runt om i Sverige förekom återkommande angrepp på de centrala blåljusverksamheterna polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård. Att blåljusverksamheter angrips och hindras från att utföra sina uppgifter är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Även om sådana angrepp redan var straffbara genom olika bestämmelser saknades det en övergripande och heltäckande straffrättslig reglering som direkt syftar till att skydda de samhällsnyttiga funktioner som blåljusverksamheterna utgör. Enligt regeringen speglade de befintliga straffbestämmelserna inte heller alltid allvaret i att angripa blåljusverksamhet. Mot den bakgrunden ansåg regeringen det angeläget att stärka det straffrättsliga skyddet mot angrepp på blåljusverksamhet (prop. 2018/19:155 s. 9–16).
För sabotage mot blåljusverksamhet döms enligt 13 kap. 5 c § brottsbalken den som angriper eller på annat sätt stör polisverksamhet, räddningstjänst eller ambulanssjukvård genom att (1) använda våld eller hot om våld mot verksamhetens personal eller mot personer som bistår verksamheten, (2) tillgripa eller skada fordon eller annat hjälpmedel som används eller ska användas i verksamheten, eller (3) vidta annan otillbörlig åtgärd. För straffansvar krävs att gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet. I andra stycket regleras grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Vid bedömningen av om ett brott är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har framkallat fara för flera människoliv eller egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig art.
Med brottsbekämpande verksamhet avses polisverksamhet som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller till att utreda eller beivra brott. Polisens allmänna övervakningsverksamhet omfattas som regel av bestämmelsen eftersom övervakningen, vid sidan av att motverka störningar av ren ordningskaraktär, även har ett brottsbekämpande syfte (se a prop. s. 21, 41 och 42).
För att gärningen ska vara ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet krävs inte att angreppet eller störningen i det enskilda fallet verkligen har lett till att verksamheten allvarligt försvårats eller hindrats. Det är tillräckligt att gärningen som sådan är ägnad att leda till att utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet allvarligt försvåras eller hindras. Med det avses att en sådan följd typiskt sett ska framstå som en sannolik följd av angreppet eller störningen (a. prop. s. 42).
Uppräkningen av omständigheter i andra stycket är inte uttömmande. Enligt Högsta domstolens uppfattning i detta mål bör bedömningen av om ett sabotage mot blåljusverksamhet ska rubriceras som grovt, liksom bedömningen av straffvärdet, göras med hänsyn till de allmänna skyddsintressen som bär upp den kriminaliseringen. Angreppets påverkan – eller risken för påverkan – på sådana intressen är alltså centralt vid bedömningen av gärningens allvar. Huruvida ett angrepp mot en blåljusverksamhet även innefattar brott mot enskilda företrädare för blåljusverksamheten, är däremot inte av samma omedelbara betydelse vid den bedömningen, vilket förklaras av att det som utgångspunkt då ska dömas för både brottet mot person och för sabotage mot blåljusverksamhet. Det är alltså i första hand på det sättet som sådana inslag ska beaktas. Omständigheterna i det enskilda fallet kan emellertid vara sådana att det i praktiken inte går att upprätthålla någon tydlig distinktion mellan olika delar av händelseförloppet eller mellan vilka intressen som angrips. Det måste då finnas ett utrymme för att vid bedömningen av sabotagebrottets allvar beakta även i vilken utsträckning företrädare för blåljusverksamheten har kommit till skada eller riskerat att komma till skada i samband med angreppet (p. 17 och 18).
Straffet för sabotage mot blåljusverksamhet är fängelse i högst fyra år. Om brottet är grovt är straffet fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid. I förarbetena (a. prop. s. 28) anges att brottslighetens art är sådan att påföljden normalt bör bestämmas till fängelse även om varken straffvärdet eller tidigare brottslighet skulle motivera det, något som Högsta domstolen också har slagit fast i ”Poliskontrollen på Hässleholmen” NJA 2021 s. 457 I p. 8.
Våldsamt upplopp
Bestämmelserna om upplopp och våldsamt upplopp har funnits i brottsbalken sedan dess tillkomst och är följaktligen ålderdomligt utformade. Upplopp regleras i 16 kap. 1 § brottsbalken och våldsamt upplopp i 16 kap. 2 § brottsbalken. Bestämmelsen om upplopp omfattar att en folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot en myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Vidare krävs att folksamlingen inte skingrar sig på myndighets befallning. Våldsamt upplopp blir det fråga om när en folksamling, med sådant uppsåt som anges i bestämmelsen om upplopp, har gått till förenat våld mot person eller egendom. Det krävs dock inte att någon myndighet är på plats.
Brottet våldsamt upplopp förutsätter att en folksamling gemensamt har utfört våld på en person eller egendom och att gruppen har haft uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot en myndighet eller annars framtvinga eller hindra en viss åtgärd. Straffbestämmelsen utgår alltså från vad gruppen har gjort och vilket ”uppsåt” den har haft. På så sätt kan det sägas att alla deltagare i folksamlingen bär ett ansvar för folksamlingens kollektiva agerande (p. 37).
Vilken roll varje individ har haft får i stället betydelse vid bedömningen av straffvärdet. För anstiftare och anförare är straffet fängelse i högst tio år, medan det för annan deltagare är fängelse i högst fyra år.
Högsta domstolen framhåller att det som domstolen har sagt om betydelsen av att enskilda kommer till skada i samband med ett sabotage mot blåljusverksamhet bör gälla på motsvarande sätt vid straffvärdebedömningen av ett våldsamt upplopp (p. 22).
VÅLDSAMT UPPLOPP ELLER BLÅLJUSSABOTAGE?
Den folksamling som AA och AK ingick i störde allmän ordning och gick, med uppsåt att sätta sig upp mot polisen, till förenat våld mot person och egendom. AA och AK deltog i upploppet men var enligt Högsta domstolen inte anstiftare eller anförare (p. 56). Vidare har det angrepp mot polisen som AA och AK utfört varit ägnat att allvarligt försvåra eller hindra polisens brottsbekämpande verksamhet.
Det är tydligt att de handlingar som AA och AK har gjort sig skyldiga till uppfyller rekvisiten för såväl våldsamt upplopp som sabotage mot blåljusverksamhet. Handlandet innefattar alltså mer än en straffbelagd gärning och fråga är om så kallad brottslighetskonkurrens. Om man ska döma för ett eller flera brott får avgöras efter vad som framstår som mest följdriktigt eller rimligt. Om det är fråga om olika skyddsintressen kan det till exempel vara rimligt att döma för fler än ett brott. Är det däremot fråga om samma skyddsintresse konsumeras ofta ett mindre allvarligt brott av ett allvarligare. Förhållandet mellan sabotage mot blåljusverksamhet och våldsamt upplopp tas upp i förarbetena där det sägs att eftersom det i båda fallen rör sig om angrepp huvudsakligen på allmänna intressen bör det inte bli aktuellt att döma i konkurrens. Konkurrensfrågan bör då bedömas utifrån vad som framstår som det väsentliga i händelseförloppet och vilket brott som framstår som det huvudsakliga. (Se a. prop. s. 29 och 44.) De uttalandena, menar Högsta domstolen, får dock i första hand antas ta sikte på konkurrensfrågan vid normalgraden av sabotage mot blåljusverksamhet, eftersom grovt sabotage mot blåljusverksamhet med hänsyn till de stora skillnaderna i straffskalorna i de flesta fall måste konsumera våldsamt upplopp (p. 28).
När det gäller frågan om det i detta fall rör sig om sabotage mot blåljusverksamhet av normalgraden eller grovt brott konstaterar Högsta domstolen att det våld som har riktats mot polisen inom ramen för angreppet har varit betydande och de materiella skadorna har varit stora, men det är inte utrett att gärningarna har framkallat fara för flera människoliv eller egendom av sådan särskild betydelse som avses i bestämmelsen. Dock finns det, menar domstolen, flera andra omständigheter som gör att det finns anledning att se allvarligt på AA:s och AK:s brott. Av betydelse är då inte bara de konkreta gärningar som de själva döms för utan även hur angreppet mot polisen som helhet gestaltade sig och vad de hade för insikt om detta (p. 59). AA och AK har båda deltagit aktivt under hela den tid som angreppet pågick, bland annat genom att upprepade gånger kasta stenar mot poliserna. De har utfört dessa handlingar inom ramen för ett omfattande och allvarligt angrepp mot poliser, polishundar och polisfordon. Det har varit en hög grad av våldsanvändning och det finns också skäl att se särskilt allvarligt på det förhållandet att angreppen riktade sig mot polisens arbete med att möjliggöra genomförandet av en grundlagsskyddad allmän sammankomst. AA och AK har i vart fall i stora drag varit medvetna om omfattningen och karaktären. Mot den bakgrunden bedömer Högsta domstolen gärningarna som grovt sabotage mot blåljusverksamhet.
Högsta domstolen tillämpar här principer som sedan länge är väl kända. Även tingsrätten och hovrätten har kommit fram till samma slutsats med tillämpning av dessa allmänna principer vid brottslighetskonkurrens. Det som är speciellt i detta fall är att det finns ett kollektivt ansvar för gruppens agerande i bestämmelsen om våldsamt upplopp, medan bestämmelsen om sabotage mot blåljusverksamhet bygger på individuellt ansvar. (Se nedan om detta.)
INDIVIDUELLT ELLER KOLLEKTIVT ANSVAR?
AA och AK döms alltså för grovt sabotage mot blåljusverksamhet och inte för våldsamt upplopp.
Brottet sabotage mot blåljusverksamhet knyter inte, som våldsamt motstånd, an till vad en grupp personer har gjort eller vad gruppen har haft för uppsåt. Det utgår från individens gärningar och uppsåt. För att en deltagare i en folksamling ska kunna hållas ansvarig för gärningar som har utförts av någon annan i folksamlingen måste det därför finnas grund för ett sådant ansvar i allmänna regler och principer om medverkan. Högsta domstolen menar – till skillnad från vad tingsrätten och hovrätten ansåg – att det inte finns stöd för påståendet att samtliga som deltagit i oroligheterna har agerat tillsammans och i samförstånd med varandra. Vidare, menar domstolen, finns det inte heller någon närmare utredning om i vilken utsträckning och på vilket sätt de tilltalade har varit delaktiga i de delar av händelseförloppet som i åtalet inte specifikt kopplas till dem (p. 54). AA och AK döms därför bara för vad som konkret kunnat kopplas till deras eget agerande. Sammanhanget får, framhåller Högsta domstolen, i stället betydelse för bedömningen av gärningens allvar.
Även om de gärningar som AA och AK har gjort sig skyldiga till uppfyller rekvisiten även för våldsamt upplopp ”smittade” det ansvar som alla deltagare i en folksamling bär för folksamlingens kollektiva agerande enligt den bestämmelsen alltså inte av sig.
STRAFFVÄRDE FÖR GROVT SABOTAGE MOT BLÅLJUSVERKSAMHET?
För grovt sabotage mot blåljusverksamhet är minimistraffet två års fängelse och maximistraffet fängelse på livstid. Det rör sig alltså, i likhet med vad som gäller för övriga sabotagebrott, om en mycket vid straffskala. I förarbetena ges inte någon vägledning hur straffvärdebedömningen bör göras i enskilda fall. Det överlämnas åt rättstillämpningen. Även om domstolar är mycket vana vid att bestämma straffvärde för enskilda brott är det naturligtvis värdefullt med vägledning när straffskalan är så vid som denna och brottet i sig innefattar en mängd olika beteenden.
Högsta domstolen kommer fram till att straffvärdet för grovt sabotage mot blåljusverksamhet för såväl AA:s som AK:s del motsvarar fängelse tre år. Straffvärdet är inte så högt som det som hovrätten kommit fram till främst med hänsyn till att AA och AK bara skulle dömas för de delar av gärningsbeskrivningen som konkret kopplas till deras agerande. Eftersom de omständigheter som motiverade att gärningarna rubriceras som grovt sabotage mot blåljusverksamhet inte kan anses ha beaktats fullt ut inom ramen för brottets rubricering ska fängelsestraffets längd dock ligga en bit över minimistraffet. De omständigheterna får alltså först betydelse för rubriceringsfrågan och därefter, om de inte har ”förbrukats”, för straffvärdebedömningen.
En nedsättning av straffvärdet från fem till tre år innebär en nedsättning med 40 procent. Att de tilltalade bara dömdes för de delar av gärningsbeskrivningen som konkret kunde kopplas till deras agerande fick uppenbarligen stort genomslag, trots att domstolen menar att sammanhanget som gärningarna begås i är av stor vikt vid bedömningen av brottets allvar.
KRÄNKNINGSERSÄTTNING VID SABOTAGE MOT BLÅLJUSVERKSAMHET
Inom ramen för denna analys finns inte utrymme för en fördjupning i frågan om möjligheten till kränkningsersättning vid sabotage mot blåljusverksamhet. Här kan bara kort konstateras att Högsta domstolen inte finner skäl att i detta fall göra avsteg från utgångspunkten att brott som riktas mot allmänna intressen inte ger rätt till kränkningsersättning. PLL kunde därför inte tillerkännas kränkningsersättning med anledning av brottet sabotage mot blåljusverksamhet. (Däremot var PLL berättigad till kränkningsersättning med anledning av brottet våld mot tjänsteman som AA också utsatt honom för. Den frågan var inte föremål för Högsta domstolens prövning.)
REFLEKTIONER
Påskupploppet i Örebro ger svar på flera frågor, men det ger också upphov till några funderingar.
Att gärningarna bedöms som grovt sabotage mot blåljusverksamhet och inte våldsamt upplopp ligger helt i linje med de principer som normalt tillämpas vid brottslighetskonkurrens. Brottet sabotage mot blåljusverksamhet knyter visserligen inte, som våldsamt motstånd, an till vad en grupp personer har gjort eller vad gruppen har haft för uppsåt men AA:s och AK:s handlande uppfyller ju också rekvisiten i bestämmelsen om våldsamt upplopp där alla deltagare i folksamlingen bär ett ansvar för folksamlingens kollektiva agerande. Uppenbarligen, och inte förvånande, anser Högsta domstolen att när man väl har valt väg i fråga om vilken bestämmelse som ska tillämpas kan man inte använda sig av rekvisit och uppsåtsbedömningar som gäller för en annan bestämmelse, även om den också skulle vara tillämplig.
Med hänsyn till att Högsta domstolen godtagit vad hovrätten har funnit styrkt beträffande det faktiska händelseförloppet kan domstolens slutsats om att det saknas stöd i utredningen för att samtliga som deltagit i oroligheterna har agerat tillsammans och i samförstånd med varandra dock tyckas sträng. Även om det inte fanns någon gemensam och i förväg upprättad brottsplan som deltagarna följde känns det inte alltför långsökt att anse att det var fråga om ett spontant gemensamt agerande, och att personerna i folksamlingen hjälptes åt att angripa polisen med stenkastning. Vidare får det nog sägas ligga i sakens natur att personer som deltar i den här sortens våldsamheter har ett gemensamt intresse – i detta fall att få bort polisen från platsen – som knappast skulle ha kunnat förverkligas om inte gruppen agerat någorlunda samordnat. Men Högsta domstolen menar att med hänsyn till att personer som agerar gemensamt och i samförstånd ansvarar för det gemensamma, och alltså inte bara för vad de själva har gjort, är det av rättssäkerhetsskäl centralt att beviskravet beträffande de omständigheter som ligger till grund för att tillämpa konstruktionen upprätthålls (p. 36). Detta resonemang ligger också helt i linje med domstolens uttalande i ”Mordet på busshållplatsen” Högsta domstolens dom den 14 februari 2023 i mål nr B 5952-21 p. 15 att "[n]är det påstås att en gärning har utförts av flera personer tillsammans och i samförstånd krävs sådan bevisning på individnivå att man beträffande var och en av de inblandade – med det beviskrav som gäller i brottmål – kan konstatera att de har medverkat i brottets utförande på ett sådant sätt att de är att betrakta som medgärningsmän”. Högsta domstolens resonemang leder till slutsatsen att det av rättssäkerhetsskäl blir orimligt att låta en person ansvara för vad någon annan har gjort när så många som omkring 200 personer är involverade i våldsamheter och en gemensam och i förväg upprättad brottsplan saknas.
De handlingar som är AA och AK har gjort sig skyldiga till uppfyller inte bara rekvisiten för våldsamt upplopp och sabotage mot blåljusverksamhet utan också, eftersom de skadat polisfordon, rekvisiten för skadegörelse eller till och med grov skadegörelse, något som åklagaren dock inte hade åtalat för. Skadegörelse har ett annat skyddsintresse än sabotage mot blåljusverksamhet. Om åtal hade väckts borde man därför, i enlighet med de principer som gäller vid brottslighetskonkurrens, ha kunnat döma för båda brotten. Sannolikt skulle en fällande dom för skadegörelse inte ha påverkat straffvärdet, men det hade satt fokus på frågan om skadeståndsskyldighet för den förstörda egendomen. Det hade varit värdefullt om Högsta domstolen hade belyst frågan i vilken utsträckning, om alls, det skulle vara möjligt att ålägga någon som i ett sådant här sammanhang bidragit till att skada till exempel ett polisfordon skadeståndsskyldighet. Högsta domstolens syn på frågan om det är möjligt att framställa ett yrkande om ersättningsanspråk även utan ett yrkande om ansvar för skadegörelse hade också varit av stort intresse.
Avslutningsvis kan konstateras Högsta domstolen trots allt ser allvarligt på brottsligheten och dömer ut straff som ligger en bra bit över miniminivån för grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Det framstår som klart att skyddet för de centrala blåljusverksamheterna har stärkts genom brottet sabotage mot blåljusverksamhet. Straffet hade med all sannolikhet blivit betydligt mildare vid en tillämpning av bestämmelsen om våldsamt upplopp eftersom AA och AK varken var anstiftare eller anförare. En lärdom att dra av Högsta domstolens avgörande är att åklagare både tydligt måste ange vad den tilltalade konkret har gjort i gärningsbeskrivningen och belysa helheten, det vill säga det sammanhang som brottet har begåtts i, eftersom även det får betydelse för bedömningen av brottets allvar.
Av Viveca Lång, Hovrättsråd vid Svea hovrätt.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Analys av Högsta domstolen 2023-03-14, mål nr B 6185-22 "Påskupploppet i Örebro".
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 4 sep 2023
Hovrättsråd vid Svea hovrätt
