HD preciserar gränserna för när otjänliga försök är straffbara
Vad gäller i de fall där en person har försökt att begå ett brott men faran för brottets fullbordan har varit utesluten på grund av att myndigheter har ingripit eller brottet har hindrats av någon annan liknande omständighet som gärningspersonen inte kontrollerar? I avgörandet ”Vapenattrappen” diskuterar HD gränserna för straffansvar för denna typ av otjänliga försök och tydliggör enligt vår expert Karoline Fridolf kriterierna för bedömningen i förhållande till tidigare praxis i motsvarande situationer.
Omständigheter som låg till grund för bedömningen i målet
Den 30 mars 2021 genomförde polisen en husrannsakan i ett källarförråd. Där tog polisen två helautomatiska automatkarbiner, en halvautomatisk pistol samt magasin och ammunition till vapnen i beslag. Polisen placerade en vapenattrapp på den plats där vapnen hade påträffats och därefter bevakade man förrådet.
Den 3 augusti 2021 kom A till förrådet men han gick inte in där. Dagen efter återkom A, först ensam och därefter i sällskap med B. A var då inne i förrådet och höll i vapenattrappen. Senare samma dag återvände A ytterligare en gång och gick in i förrådet tillsammans med en okänd person.
A åtalades för försök till synnerligen grovt vapenbrott bestående i att han den 4 augusti 2021 försökt att olovligen inneha pistolen, automatkarbinerna, magasinen och ammunitionen vilka tagits i beslag av polisen den 30 mars samma år. Åklagaren gjorde gällande att fara för fullbordat vapenbrott hade förelegat eller varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Vapenbrottet var enligt åklagaren att bedöma som synnerligen grovt, eftersom det hade avsett flera vapen av särskilt farlig beskaffenhet, vapnen hade innehafts i en sådan miljö att de typiskt sett kunde befaras komma till brottslig användning, pistolen tidigare hade kommit till brottslig användning samt gärningen varit av särskilt farlig art utifrån att vapen hade förvarats tillsammans med särskilt farlig ammunition.
B åtalades för medhjälp till försök till synnerligen grovt vapenbrott bestående i att han den 4 augusti 2021 hade främjat A:s försök att olovligen inneha de aktuella vapnen, magasinen och ammunitionen. Främjandet bestod enligt åklagaren i att B hade skjutsat A till och från adressen där förrådet var beläget, följt med A till förrådet och där bistått A med att leta efter vapnen, magasinen och ammunitionen. Åklagaren gjorde på motsvarande sätt som i åtalet mot A gällande att fara för brottets fullbordan hade förelegat eller varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter samt att det var fråga om synnerligen grovt brott utifrån motsvarande omständigheter som i åtalet mot A.
A åtalades även för grovt narkotikabrott och näringspenningtvätt, ringa brott, och B åtalades också för narkotikabrott.
Tingsrätten frikände A och B från åtalet för försök till synnerligen grovt vapenbrott respektive medhjälp till försök till synnerligen grovt vapenbrott. A dömdes till fängelse i fyra år och fyra månader för brotten enligt övriga åtal. B dömdes delvis för åtalet för narkotikabrott till fängelse i tre månader. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde A och B även för försök till grovt vapenbrott respektive medhjälp till försök till grovt vapenbrott. Fängelsestraffets längd bestämdes till fem år och sex månader för A och till ett år för B.
Utformningen av den straffrättsliga regleringen om försök till brott
Av 23 kap. 1 § brottsbalken (BrB) framgår att om någon har påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan ska denne, förutsatt att särskilt straffansvar är föreskrivet, dömas för försök till brottet om fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.
En grundläggande förutsättning för att försöksbrott ska föreligga är att gärningspersonen har påbörjat utförandet av brottet, det vill säga planeringsstadiet ska vara lämnat. Brottet får emellertid inte ha kommit till fullbordan. Har gärningspersonen gjort allt vad som ankommer på denne för att brottet ska bli fullbordat är det fråga om ett avslutat försök. På den subjektiva sidan måste det finnas full täckning för att ansvar för försök till det aktuella brottet ska vara straffbart. Försöksformen bygger alltså på att det finns ett subjektivt överskott. Vid avslutade försök ska vanliga uppsåtsformer tillämpas. Slutligen krävs det för straffansvar att det genom försökshandlingen har förelegat en fara för brottets fullbordan eller, om sådan fara inte har förelegat, att faran har varit utesluten endast på rund av tillfälliga omständigheter.
Med fara avses konkret fara. För att farerekvisitet ska vara uppfyllt måste det ha förelegat en beaktansvärd risk för att försöksgärningen skulle leda till att samtliga brottsrekvisit blev uppfyllda. Faran ska föreligga antingen när försökspunkten nås eller vid en senare tidpunkt när gärningspersonen fortfarande har kontroll över händelseförloppet.
Vid farebedömningen görs det skillnad på tjänliga respektive otjänliga försök. Tjänliga försök kan bestraffas eftersom det i gärningsögonblicket föreligger en fara för brottets fullbordan. Vid otjänliga försök har det i gärningsögonblicket inte förelegat någon konkret fara för brottets fullbordan. För straffbarhet vid otjänliga försök krävs därmed att faran för fullbordan endast på grund av tillfälliga omständigheter har varit utesluten.
Tidigare praxis av intresse för bedömningen av om faran endast på grund av tillfälliga omständigheter har varit utesluten
Frågan om faran endast på grund av tillfälliga omständigheter har varit utesluten har tidigare varit uppe till prövning i HD.
I ”De tomma resväskorna” NJA 1985 s. 544 åtalades A och B för försök till grov stöld. A och B hade planerat att stjäla väskor med ädelstenar från C som handlade med guldvaror. Väskorna med ädelstenar förvarade C i sin bil. A och B skaffade en falsk nyckel till C:s bil. De tog sig sedan till platsen där bilen var parkerad och tog sig in i den. De körde därefter iväg från platsen i bilen. När de senare stannade på en plats och öppnade väskorna såg de att de var tomma. Polisen, som hade haft A och B under bevakning en tid, hade vid aktuellt tillfälle i förväg kontaktat C och föreslagit att dennes skulle lasta bilen med tomma väskor. HD bedömde att försökspunkten var nådd samt att faran för fullbordat brott varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.
I ”Flickvännens fritagningsförsök” NJA 1990 s. 354 hade A planerat att hjälpa B, som satt häktad, att fly. A gick, beväpnad med en pistol, till häktet för att besöka B. Väl där upplystes A om hon skulle bli föremål för kroppsvisitation och A förklarade då att hon inte ville fullfölja besöket. Visitation gällde som villkor för besök. A, som tidigare hade besökt B flera gånger, hade emellertid bara blivit visiterad vid det första besöket. Anledningen till att A skulle visiteras vid aktuellt tillfälle var ett anonymt tips om fritagningsförsök. Beslutet var fattat redan innan A anlände till platsen. HD bedömde att försökspunkten var nådd, att brottet varit dömt att misslyckas men att faran för fullbordat brott varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.
I ”Russinlådorna” NJA 1992 s. 679 dömdes tre personer för försök till grovt narkotikabrott. De hade kört från Italien till Stockholm i två specialkonstruerade bilar där bränsletankarna hade dolda förvaringsutrymmen för smuggling och transport av narkotika. Avsikten var att de skulle hämta ett parti kokain för att sedan föra ut det ur Sverige. Kokainet, som hade förts in i Sverige i en container med russin, hade emellertid tagits om hand av tull och polis i svensk hamn cirka en vecka innan de tre personerna kom till Stockholm. I Stockholm tog två av de tilltalade in på hotell och en av dem försökte komma i kontakt med någon av de personer som hade hanterat kokainet i Sverige. När den tredje tilltalade sökte upp de två andra tilltalade på hotellrummet greps samtliga. HD, som bedömde att försökspunkten var nådd, ansåg att fara för brottets fullbordan hade varit utesluten eftersom narkotikan hade tagits i beslag innan russinlådorna transporterades vidare till Stockholm. Däremot ansågs tullens och polisens ingripande i den svenska hamnen ur de tilltalades synpunkt ha berott på tillfälliga omständigheter.
HD:s analys av rättsläget
Frågan om i vilken utsträckning otjänliga försök borde följas av straff är i hög grad beroende av om tonvikten läggs vid gärningspersonens brottsliga vilja (subjektiv försöksteori) eller om det för straffbarhet ska krävas att handlingens yttre beskaffenhet är ägnad att leda till ett förverkligande av det brottsliga resultatet (objektiv försöksteori). HD konstaterar att lagtexten inte ger någon klar ledning för avgränsningen av straffansvaret vid otjänliga försök men att det under lagstiftningsärendet ansetts att ett användande av den subjektiva försöksteorin i många fall skulle leda till resultat som framstår som stötande, samtidigt som det skulle leda till straffrihet i alltför stor utsträckning om alla fall där det inte har förelegat någon konkret fara för brottets fullbordan undantogs. HD lyfter bland annat fram uttalanden ur propositionen om att försöksregleringen är avsedd att tillämpas så att alla försök som är värda att tas på allvar, men samtidigt endast sådana, ska bestraffas och att försök vilkas misslyckande inte kan tillskrivas slumpen utan en mera djupgående brist i brottsplanen ska vara straffria (prop. 1942:4 s. 59 f.).
Som ett typfall där fara för brottets fullbordan är utesluten tar HD upp när myndigheter har ingripit eller brottets fullbordan har hindrats av någon annan liknande omständighet som ligger utanför gärningspersonens kontroll. HD menar att det i sådana fall finns anledning att se på ingripandet eller hindret i förhållande till brottsplanen. Enligt HD finns det en grundläggande brist i brottsplanen om faran för brottets fullbordan har undanröjts redan innan uppsåtet hos gärningspersonen att fullborda brottet har tagit form. Om gärningspersonen i en sådan situation inte kan ändra de faktiska förutsättningarna så att det planerade brottet skulle kunna fullbordas, talar enligt HD en språklig tolkning mot att faran ska anses vara utesluten på grund av tillfälliga omständigheter. En brottsplan som aldrig har kunnat leda till fara för brottets fullbordan innebär att det inte kan sägas att det varit en slump att faran var utesluten. HD anger vidare att en sådan tolkning ligger i linje med uttalanden i förarbetena och att den är förenlig med tidigare rättspraxis. En sådan avgränsning ger enligt HD uttryck för den restriktivitet som bör prägla tillämpningen av försöksbestämmelsen, inte minst av legalitetsskäl.
HD:s slutsats blir att straffansvar i de angivna typfallen som utgångspunkt inte ska inträda om fara för brottets fullbordan var utesluten redan när gärningspersonens uppsåt formades samt att det vid en sådan avgränsning bör analyseras vilka handlingsalternativ som gärningspersonen har haft inom ramen för sitt uppsåt. Hade något av dessa alternativ kunnat leda till fullbordat brott men gärningspersonen valde ett som var otjänligt, skulle straffansvar kunna komma i fråga.
HD:s bedömning i det aktuella målet
HD konstaterar inledningsvis att A har försökt att olovligen inneha vapnen, magasinen och ammunitionen som tidigare förvarades i källarförrådet samt att B genom sitt handlande har främjat försöket, men att faran för brottets fullbordan har varit utesluten på grund av att polisen drygt fyra månader tidigare hade tagit föremålen i beslag. Vid bedömningen av om faran för brottets fullbordan varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter tar HD utgångspunkt i vad som är bevisat i målet, vilket var att A:s uppsåt att ta befattning föremålen samt B:s uppsåt att främja detta tog form först efter det att polisen hade tagit föremålen i beslag. I den situationen har faran inte varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter och A och B kunde därmed inte dömas för försök till grovt vapenbrott respektive medhjälp till försök till grovt vapenbrott.
Avslutande kommentarer
Rättsfallet ”Vapenattrappen” behandlar liksom rättsfallen ”De tomma resväskorna”, ”Flickvännens fritagningsförsök” och ”Russinlådorna” situationer där brottets fullbordan har varit utesluten på grund av att myndigheter har ingripit eller brottet har hindrats av någon annan liknande omständighet som gärningspersonen inte kontrollerar. En avgörande utgångspunkt för frågan om straffansvar vid sådana otjänliga försök är när brottsplanen har tagit form i förhållande till att faran för att brottet skulle komma till sin fullbordan undanröjdes. Denna bedömning blir beroende av vad som i det enskilda fallet är bevisat. I rättsfallen ”De tomma resväskorna”, ”Flickvännens fritagningsförsök” och ”Russinlådorna” var det bevisat att faran för brottets fullbordan hade undanröjts under brottets planering men innan försöket påbörjades. I aktuellt rättsfall förelåg inte det bevisläget och utgångspunkten för bedömningen blir då att faran för brottets fullbordan hade undanröjts redan innan brottsplanen tagit form. Det saknades vidare andra handlingsalternativ som inom ramen för A:s och B:s uppsåt hade kunnat leda till ett fullbordat brott.
De uttalanden som HD gör om bedömningen av frågan om faran endast på grund av tillfälliga omständigheter har varit utesluten är förenliga med uttalanden i lagstiftningsärendet till försöksbrottet. Även om det som HD uttalar har tillämpats också i de tidigare avgörandena innebär aktuellt avgörande att bedömningskriterierna tydliggörs och blir mer underbyggda. Den restriktivitet som HD förespråkar gällande den här typen av otjänliga försök framstår också utifrån legalitetsskäl som helt rimlig.
Av Karoline Fridolf, Hovrättsråd och vice ordförande över avdelning, Hovrätten över Skåne och Blekinge.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Analys av Högsta domstolens dom ”Vapenattrappen” 2023-04-14, mål nr B 5813-22.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 1 sep 2023
Hovrättsråd och vice ordförande i Hovrätten över Skåne och Blekinge
