När kan en medlemsstat vägra att verkställa en annan medlemsstats fängelsedom med hänvisning till stadgan?
Det finns ett oskrivet undantag från skyldigheten inom EU-straffrätten att verkställa avgöranden från myndigheter i andra medlemsstater på grund av risken för åsidosättande av de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionens stadga. Detta undantag gäller även för rambeslut 2008/909/RIF. Rambeslutet rör tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen. Den metod med en prövning i två steg som tidigare anvisats när det gäller överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder tillämpas även i här aktuellt hänseende och får sägas ha utvecklats till en generell undantagsreglering från principen om ömsesidigt erkännande. Vissa otydligheter avseende den relevanta tidpunkten för bedömningen kvarstår emellertid efter EU-domstolens avgörande, menar JP Infonets expert Hans Sundberg som analyserar EU-domstolens dom.
Bakgrund
Grundbulten i det straffrättsliga samarbetet inom EU är det ömsesidiga förtroendet, som innebär att den verkställande medlemsstaten ska godta de materiella bedömningar som myndigheterna i den stat som begär en åtgärd har gjort. Metodens uppenbara alternativ hade varit en total harmonisering på de områden där EU lagstiftar, men för detta finns det ännu varken politiska eller fördragsmässiga förutsättningar.
Det ömsesidiga förtroendet har dock haft sina gränser. Det mest uppenbara exemplet på detta rör andra medlemsstaters vägran att verkställa europeiska arresteringsorder utfärdade i Polen, till följd av de rättsstatliga problem som på olika sätt konstaterats där och den därmed sammanhängande farhågan om brister i rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), se stora avdelningens dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C-216/18 PPU, EU:C:2018:586. Det regelverk som utmejslats i denna och andra senare domar kan kortfattat beskrivas så, att när det i ett första steg av bedömningen finns objektiva skäl att befara att rätten till en rättvis rättegång kan äventyras på grund av brister i det nationella domstolssystemet, särskilt sådana som har med domstolarnas opartiskhet och oavhängighet att göra, ska det prövas om den person det rör till följd av sådana brister själv löper risk att utsättas (vid överlämnande för lagföring) eller har utsatts (vid överlämnande för verkställighet) för brister i rätten till en rättvis rättegång.
Det aktuella målet
Frågan i här aktuellt mål är i vilken utsträckning dessa överväganden gör sig gällande även när det gäller tillämpningen av rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).
Omständigheterna i målet
MD är en polsk medborgare som av Sad Rejonowy Szczecin-Prawobrzeze (Distriktsdomstolen i Szczecin-Prawobrzeze, Polen) ådömdes ett fängelsestraff på sex månader. Den ursprungligen uppskjutna verkställigheten av domen (en påföljdsvariant som synes likna vår ”villkorlig dom”) återkallades därefter av samma domstol och i syfte att verkställa domen utfärdade Sad Okregowy Szczecin (Regiondomstolen i Szczecin, Polen) en europeisk arresteringsorder på grundval av vilken MD greps i Tyskland. De tyska myndigheterna vägrade emellertid att verkställa den europeiska arresteringsordern av det skälet att MD var varaktigt bosatt i Tyskland. Den behöriga polska domstolen begärde därför, i enlighet med den ordning som har inrättats genom rambeslut 2008/909/RIF, att de tyska myndigheterna skulle verkställa det straff som hade ådömts MD. Landgericht Aachen (Regionala domstolen i Aachen, Tyskland), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, vill få klarhet i huruvida den kan avslå en sådan begäran, med beaktande av den situation som har uppkommit till följd av de kontroversiella reformerna av domstolsväsendet i Polen, vilka har gett upphov till flera domar från EU-domstolen. Nämnda situation gör att den hänskjutande domstolen är tveksam till huruvida MD:s rätt till en rättvis rättegång kan anses ha garanterats i ett sammanhang där allmänna brister enligt den hänskjutande domstolen påverkar rättsstatsprincipen och oavhängigheten hos domstolarna i den medlemsstaten. Den hänskjutande domstolen vill mer specifikt få klarhet i huruvida den praxis från EU-domstolen avseende rambeslutet om en europeisk arresteringsorder enligt vilken det är möjligt att, förutom på grund av de skäl som uttryckligen föreskrivs i det rambeslutet, i undantagsfall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, om det efter en prövning i två steg (vilken förklaras och diskuteras i detta förslag till avgörande) framgår att verkställighet av arresteringsordern skulle resultera i en verklig risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan är tillämplig på den ordning med ömsesidigt erkännande som har inrättats genom rambeslut 2008/909. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i under vilka villkor en sådan prövning i så fall ska göras och vilken tidpunkt det är lämpligt att utgå från vid prövningen.
Landgericht Aachen (Regionala domstolen i Aachen) vill i närmare bestämt få klarhet i huruvida den, i samband med att det fängelsestraff som MD dömts till i Polen ska erkännas och verkställas i Tyskland, själv kan avgöra huruvida rättssystemet i Polen var bristfälligt den 7 augusti 2018 respektive den 16 juli 2019, och huruvida den berördes grundläggande rätt till en rättvis rättegång har åsidosatts, eller om det ankommer på EU-domstolen att göra detta för att undvika skiljaktigheter mellan medlemsstaterna i unionen. I sak anser den hänskjutande domstolen att det inte är uppenbart att den lösning som EU-domstolen valde i sin dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C-216/18 PPU, EU:C:2018:586), med avseende på rambeslut 2002/584, kan överföras på rambeslut 2008/909 med hänsyn till att den senare inte innehåller en motsvarighet till skäl 10 i rambeslut 2002/584.
Skäl 10 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:
”Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska unionen, vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.1 i fördraget, och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel.”
EU-domstolens bedömning
EU-domstolen framhöll inledningsvis att det nu aktuella rambeslutet, i likhet med andra rättsakter på det straffrättsliga området, grundas på principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Den verkställande myndigheten får i princip endast vägra verkställighet av de skäl som anges i dess artikel 9, det vill säga andra skäl än de som aktualiserades av den hänskjutande domstolens fråga. Domstolen framhöll emellertid att den godtagit principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende kan begränsas ytterligare under exceptionella omständigheter (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Caldararu, C-404/15 och C-659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 82 och där angiven rättspraxis). Som exempel på sådana exceptionella omständigheter angav den att en person som överlämnades skulle löpa en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan eller att personen skulle löpa en verklig risk att få sin rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan åsidosatt.
EU-domstolen konstaterade vidare att det i artikel 3.4 i rambeslut 2008/909 föreskrivs att rambeslutet inte ska påverka skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheter och de grundläggande rättsprinciper som återges i artikel 6 FEU. I skäl 13 i rambeslutet anges dessutom att rambeslutet ”respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns genom artikel 6 [FEU] och återspeglas i [stadgan], särskilt kapitel VI”. Bland dessa principer återfinns rätten till en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol, vilken slås fast i artikel 47 andra stycket i stadgan. I samma skäl slås också fast att ”[i]ngenting i [rambeslut 2008/909] bör tolkas som ett förbud att vägra verkställa ett beslut om det finns sakliga skäl att tro att påföljden har utdömts i syfte att straffa en person på grundval av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl”. Av detta följer att rambeslut 2008/909, i likhet med rambeslut 2002/584, ska tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten under exceptionella omständigheter får vägra att erkänna och verkställa en fällande brottmålsdom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten, när den har tillgång till uppgifter avseende systematiska eller allmänna brister som kan påverka domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten och således undergräva det väsentliga innehållet i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång för den berörda personen.
Den prövning som den nationella domstolen har att göra i en sådan situation sker i två steg. I ett första steg ska den bedöma om det föreligger objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligt uppdaterade uppgifter som visar att det finns en verklig risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång som hänger samman med bristande oavhängighet hos domstolarna i den utfärdande medlemsstaten till följd av systematiska eller allmänna brister i den medlemsstaten. Om så är fallet ska den på ett konkret och precist sätt bedöma i vilken utsträckning de brister som fastställts i det första steget har kunnat påverka funktionen för de domstolar i den utfärdande medlemsstaten som är behöriga i de förfaranden som den berörda personen är föremål för, och huruvida det, med hänsyn till den berörda personens personliga situation och till beskaffenheten för det brott för vilket denne har dömts samt de faktiska omständigheterna kring den fällande dom vars erkännande och verkställighet har begärts, och, i förekommande fall, ytterligare uppgifter som denna medlemsstat har lämnat i enlighet med rambeslutet, finns grundad anledning att förmoda att en sådan risk faktiskt har förverkligats i det aktuella fallet. Den omständigheten att rambeslut 2008/909 inte innehåller någon motsvarighet till skäl 10 i rambeslut 2002/584, som avser möjligheten att generellt avbryta tillämpningen av systemet med europeiska arresteringsorder i förhållande till en medlemsstat, påverkar inte nödvändigheten att i varje enskilt fall utföra dessa kontroller.
EU-domstolen påpekade att förekomsten av systematiska eller allmänna brister inte nödvändigtvis påverkar samtliga avgöranden som meddelas av domstolarna i denna medlemsstat i varje enskilt fall. Att tillåta den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att på eget initiativ avbryta den mekanism som föreskrivs i rambeslut 2008/909 genom att i princip avslå samtliga ansökningar om erkännande av domar och verkställighet av fällande brottmålsdomar från den medlemsstat som berörs av dessa brister, skulle därmed äventyra principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande. Prövningen ska ske utifrån den bevisning som åberopats i målet och med beaktande av att det rör sig om ett undantag från huvudregeln om ömsesidigt erkännande.
När det slutligen gäller den relevanta tidpunkten för prövningen är utgångspunkten enligt EU-domstolen förhållandena fram till den tidpunkt när domen meddelades. Förhållanden därefter saknar i princip betydelse. Detsamma gäller situationen i den utfärdande medlemsstaten vid tidpunkten för återkallandet av den villkorliga domen när detta skett på grund av åsidosättande av ett av de objektiva villkoren som den ursprungliga påföljden i förekommande fall försetts med, eftersom ett sådant återkallande endast utgör en verkställighetsåtgärd som inte ändrar vare sig påföljdens art eller varaktighet. Det är bara när ett sådant återkallande följer av en ny fällande dom som även förhållandena vid tiden för dess meddelande ska beaktas.
EU-domstolen besvarade mot denna bakgrund frågan på följande sätt:
Artikel 3.4 och artikel 8 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får vägra att erkänna och verkställa en brottmålsdom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat när den har tillgång till uppgifter som visar att det i den andra medlemsstaten finns systematiska eller allmänna brister med avseende på rätten till en rättvis rättegång, bland annat vad gäller domstolarnas oavhängighet, och det finns goda skäl att anta att dessa brister har haft en konkret inverkan på det straffrättsliga förfarande som den berörda personen har varit föremål för. Det ankommer på den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att bedöma den situation som råder i den utfärdande medlemsstaten fram till den tidpunkt då den fällande dom vars erkännande och verkställighet har begärts meddelades och, i förekommande fall, fram till tidpunkten för den nya fällande dom vars avkunnande ledde till återkallandet av det uppskov med verkställigheten som ursprungligen var knutet till den påföljd för vilken verkställighet har begärts.
Analys
Det utrymme för att i det enskilda fallet vägra att verkställa den skyldighet grundad på principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande som gäller enligt en rättsakt på EU-straffrättens område utvidgas med detta avgörande till att gälla även för rambeslut 2008/908, rörande erkännande och verkställighet av fängelsedomar meddelade i andra deltagande medlemsstater. Detta kan knappast överraska någon.
Avgörandet tydliggör, genom den hänskjutande domstolens påpekande om skäl 10 i rambeslut 2002/584 och avsaknaden av motsvarande skäl i nu aktuellt rambeslut, emellertid en viktig skillnad mellan att generellt avbryta tillämpningen av rättsakten i fråga i förhållande till en viss medlemsstat och den prövning av huruvida den person som är föremål för åtgärder har fått eller riskerar att i det konkreta fallet få sin rätt till en rättvis rättegång, i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, åsidosatt. Även om EU-domstolens avgöranden och beslut av andra EU-institutioner enligt artikel 7 FEU naturligtvis har ett starkt värde som bevis för missförhållanden i prövningens första steg, är EU-domstolen som tidigare väldigt tydlig med att sådana allmänna konstateranden av missförhållanden inte är tillräckliga för att motivera avsteg från det ömsesidiga erkännandet. Det krävs dessutom att det visas konkret i målet att missförhållandena lett till eller ger en verklig riska att leda till ett åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång i just det enskilda fall domstolen har framför sig.
När det slutligen gäller vid vilken tid förhållandena i den medlemsstat som utfärdat den aktuella domen är relevanta är domstolen förvånansvärt oklar. Denna oklarhet får troligen tillskrivas det faktum att skälen till beslutet att återkalla den villkorliga dom som meddelats och förordna om verkställighet av det fängelsestraff som bestämts inte framgår av handlingarna i målet. Men medan generaladvokaten i sitt förslag till avgörande tydligt avfärdar den polska regeringens argument att det beslutet inte är en ”dom” i den mening som avses i artikel 1 a i rambeslutet och därför inte kan vara föremål för verkställighet. Generaladvokaten påpekade att det var först i och med detta beslut som den aktuella domen kunde bli föremål för det förfarande som föreskrivs i rambeslutet, och framhöll att den berörda personen måste ges utrymme att visa att den avgörande omständighet som ledde fram till att återkallandet av beslutet att skjuta upp verkställigheten av domen var en påtaglig följd av allmänna brister eller systembrister.
EU domstolen anger inte klart om den instämmer i generaladvokatens bedömning i denna del. Jag har för min del svårt att tro att den skulle instämma i den polska regeringens argument att den verkställande myndigheten skulle vara förhindrad att beakta situationen för den enskilde till följd av förhållandena i den utfärdande medlemsstaten vid tidpunkten för beslutet att återkalla den villkorliga domen och förordna om verkställighet av det i den domen bestämda fängelsestraffet enbart av det skälet att detta sker genom ett ”beslut” och inte genom en ”dom”, men det är å andra sidan svårt att förstå varför detta skulle vara svårt att ge tydligt uttryck för. Visserligen fastslår EU domstolen att när beslutet att återkalla den villkorliga domen och förordna om verkställighet av fängelsestraffet grundas på att personen på nytt dömts för uppsåtligt brott är tiden fram till den nya fällande domen (och märk väl, inte fram till beslutet om återkallelse och verkställighet, som sannolikt är en senare tidpunkt). Indirekt avfärdar domstolen därmed generaladvokatens argument att den berörda personen måste ges utrymme att visa att den avgörande omständighet som ledde fram till att återkallandet av beslutet att skjuta upp verkställigheten av domen var en påtaglig följd av allmänna brister eller systembrister. Även om den tidsmässiga skillnaden mellan domen för nytt uppsåtligt brott och beslutet om återkallelse och verkställighet i praktiken nog är väldigt liten hade domstolens avgörande nog varit av större värde för framtiden genom ett tydligt ställningstagande till frågan om det vid tillämpningen av artikel 1 a i rambeslutet finns anledning att göra en sådan skillnad mellan beslut och dom som den polska regeringen argumenterat för i målet.
Analys av EU-domstolen 2023-11-19, mål C-819/21, Staatsanwaltschaft Aachen, EU:C:2023:841.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 10 apr 2024
Rättssekreterare
