Straffrättsligt ansvar vid flera möjliga orsaker: Fick vi egentligen lära oss något nytt?
I ”Dödsorsaken” kommer Högsta domstolen fram till att det, vid flera möjliga orsaker, är tillräckligt att en handling bidragit till brottsoffrets död för att döma den åtalade för mord. Vår expert Dennis Martinsson ger oss en kort översikt över orsakande i straffrättslig litteratur och funderar över vad vi kan ta med oss från det aktuella avgörandet.
BAKGRUNDEN TILL MÅLET OCH KÄRNFRÅGAN I HÖGSTA DOMSTOLEN
En man (X) åtalades för mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken (BrB) alternativt synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 6 § andra stycket BrB och vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § BrB. Enligt gärningsbeskrivningen hade X berövat brottsoffret genom att ”slå, sparka, knuffa eller utöva annat våld mot henne” och åklagaren menade att hon avled till följd av traumatiska skador i hjärnan.
Tingsrätten (Hälsinglands tingsrätt 2023-01-17, mål nr B 1678-22) dömde X till livstids fängelse för mord enligt åtalet, då den kom fram till att X orsakat brottsoffrets skador på det viset som åklagaren gjort gällande. Hovrätten (Hovrätten för Nedre Norrlands dom 2023-03-30, mål nr B 211-23) gjorde en annan bedömning.
Hovrätten kom fram till att det inte kunde bevisas att X orsakat brottsoffrets död på ett sådant vis att straffansvar för mord kunde aktualiseras. Domstolen konstaterade att även om den mest sannolika dödsorsaken var skadorna i hjärnan, så fanns det ett visst utrymme för att döden hade orsakats av förgiftning genom ett visst läkemedel som fanns i brottsoffrets blod. Hovrätten dömde därför X till sju års fängelse för synnerligen grov misshandel (och för vissa andra brott, som inte är relevanta i det här sammanhanget).
Det straffrättsligt relevanta problemet, av mer principiell karaktär, är hur kravet på orsakande ska förstås. Mer specifikt hade Högsta domstolen att ta ställning till kärnfrågan om hur domstolarna ska resonera i fall där det finns flera möjliga orsaker som har resulterat i en viss effekt och vad som krävs i straffrättsligt hänseende för att i dylika fall kunna lasta någon genom straffrättsligt ansvar.
GENERELLT OM ORSAKANDE I STRAFFRÄTTEN
Orsakande – har sällan behandlats av Högsta domstolen
Innan Högsta domstolens bedömning i det aktuella avgörandet behandlas, ska något kort sägas i allmänhet om orsakande inom straffrätten. Inledningsvis bör framhållas att Högsta domstolen ytterst sällan har prövat frågor om orsakande i allmänhet. Saken har i stället främst diskuterats i straffrättslig litteratur (av översiktskaraktär), vilket jag återkommer till strax. Emellertid har Högsta domstolen relativt nyligen avgjort ett fall där vissa frågor om orsakande aktualiserades.
I NJA 2020 s. 397 stod två personer åtalade för vållande till annans död sedan de sålt ett preparat avsett för missbruk, där preparatet var särskilt farligt och svårdoserat och där köpare avled till följd av att ha tagit preparatet i fråga. Utan att gå in på detaljer så kom Högsta domstolen fram till att det förelåg ett så starkt orsakssamband mellan vad de åtalade gjort (sålt preparatet på en hemsida) och vad som hände (köpare avled efter att ha använt preparatet). Högsta domstolen resonemang i fallet kretsade framför allt kring risktagande – som en del i kravet på ett orsakssamband – och om gärningen avvek från det aktsamma.
Och i ett annat fall, NJA 2021 s. 1197, har Högsta domstolen delvis berört frågan om risktagande. I det fallet förefaller dock bedömningen om risktagande smälta samman med bedömningen om oaktsamhet – vilket är helt förståeligt – något som gör det svårt att dra några allmänna slutsatser när det gäller just frågor om orsakande.
Det går också att peka på andra fall där Högsta domstolen berört närliggande frågor, såsom NJA 2006 s. 228. Men i dessa fall har bedömningen – trots allt – kretsat kring exempelvis den oaktsamhetsbedömning som ska göras när den tilltalades skuld prövas och inte kring direkta frågor om orsakande.
Kort och gott: Högsta domstolen har hittills inte i någon större utsträckning direkt berört olika frågor om orsakande i allmänhet och givit vägledning i olika frågor om orsakande. Det påpekade Riksåklagaren i sitt överklagande i det nu aktuella fallet (https://www.aklagare.se/globalassets/dokument/verksamheten-i-hogsta-domstolen/overklaganden/overklagande-amr-2780-23.pdf). Riksåklagaren betonade, helt riktigt, att frågor om orsakande framför allt har varit föremål för behandling i straffrättslig litteratur. Därför kan det vara bra att ytterst generellt säga något om hur orsakande beskrivs där.
Orsakande i straffrättslig litteratur – en kort översikt
Orsakade har behandlats i litteratur av översiktskaraktär (se bland annat Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jarebog, Nils, Kriminalrättens grunder. Svensk straffrätt I, 2 uppl., 2013; Jareborg, Nils, Allmän kriminalrätt, 2002; Strahl, Ivar, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976; Agge, Ivar, Straffrättens allmänna del. Föreläsningar. Andra häftet, 1961; Ågren, Jack, Straffansvar, 11 uppl., 2023) och i artiklar (se till exempel Almkvist, Gustaf & Svensson, Erik, ’Orsakande, tillräknande och luftstrupstransplantationer, Svensk juristtidning, 2018, s. 225–239; Asp, Petter, ’Plaidoyer för en objektiviserad gärningsculpa? Del I. Utgångspunkter och argumentation i ett svenskt perspektiv’, i, Mohr, Tilmann & Nemitz, Jan Christoph (red.), Strafrecht aus nordischer Perspektive: Festschrift für Karin Cornils zum 25-jährigen Jubiläum als Referentin am Max-Planck-Institut, Shaker, Aachen, 2003, s. 5–24; Strahl, Ivar, ’Orsaksrekvisitet i straffrätten’, i Festskrift till Ivar Agge, 1970; Jareborg, Nils, ’Två sorters culpa’, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 1977, s. 219–248). Här ska göras ett försök att endast i korthet nämna några huvudsakliga kärnpunkter som brukar lyftas fram i den straffrättsliga litteraturen gällande orsakande. Den som är intresserad att läsa mer om orsakande i detalj, hänvisas i första hand till de ovan hänvisade källorna.
Även om olika författare föredrar något olika termer och begrepp när de behandlar olika frågor om orsakande, så betonas att frågor om orsakande i straffrätten handlar om förnuftsbaserade argument och resonemang som bygger på allmänna erfarenhetsgrundsatser (se till exempel Asp m.fl., s. 78). Därför brukar det också framhållas att orsakande i regel sällan är problematisk inom straffrätten och i konkreta fall.
En del brukar också framhålla att det straffrättsliga orsakandebegreppet är socialt, inte naturvetenskapligt eller logiskt (Asp m.fl., s. 78). Vad som menas med att orsaksbegreppet är socialt är kanske inte alldeles klart, men såvitt jag förstår så handlar det om att orsakande i straffrättsliga sammanhang inte ställer så höga krav som exempelvis inom naturvetenskapen och att det ”sociala” helt enkelt betyder att ett visst agerande måste ses i det (sociala) sammanhang inom vilken det skedde. Den tolkningen är förenlig med andra uppfattningar om vad detta betyder i praktiken.
Utan att gå in på detalj – och väldigt förenklat – så kan i korthet sägas att det krävs att en gärning har orsakat den effekt som uppställs i en viss straffbestämmelse. Men det är inte tillräckligt att konstatera att det finns ett orsakande i bred bemärkelse. För att straffansvar ska aktualiseras, krävs att det finns ett tillräckligt starkt samband mellan en viss gärning och en viss följd. Här använder en del författare kausalitet (för att benämna det större orsakandssambandet) och adekvat kausalitet (för att benämna att orsakssambandet måste vara tillräckligt starkt), medan andra författare föredrar att tala om gärningsculpa för att avgöra vilka orsakanden som är relevanta och inte. Vidare kan det sägas att det inte finns en adekvanslära (se till exempel Strahl 1976, s. 72) och det är förhållandevis uppenbart att gärningsculpa är ett slags adekvanslära eftersom syftet med gärningsculpamodellen är att avgöra vilka gärningar som är tillräckligt relevanta för att i straffrättslig mening kunna etablera ett tillräckligt starkt orsakssamband.
Oavsett om man föredrar att prata om adekvat kausalitet eller gärningsculpa, så är ett generellt problem att det går att manipulera fram ett tillräckligt starkt orsakssamband (se exempelvis Strahl 1976, s. 72; Asp m.fl. 2013, s. 172). Förklaringen till detta ligger bland annat i att det är helt avgörande hur man beskriver den gärning som bedöms – det avgör exempelvis också vilka (otillåtna) risker som kan identifieras i själva gärningen. (Asp m.fl. 2013, s. 136, 140, 147, 152, 165). En annan förklaring till detta är att ju mer utdraget ett händelseförlopp är, desto svårare blir det att avgränsa det relevanta orsakandet från det irrelevanta orsakandet (Asp m.fl. 2013, s. 165).
Dessutom kan tilläggas att de olika modeller som diskuterats i litteraturen, exempelvis skillnaderna mellan Strahl och Jareborg, är tämligen likartade. (Se till exempel Almkvist och Svensson. Se även Boucht, Johan, ’Om straffrättslig oaktsamhetsbedömning vid frivillig verksamhet förknippad med förhöjd risk’, Svensk juristtidning, 2013, s. 985–1016).
Innan blicken vänds till Högsta domstolens avgörande i ”Dödsorsaken”, ska det också uppmärksammas att frågor om konkurrerande eller flera (möjliga) orsaker till en viss följd har behandlats förhållandevis sparsamt i straffrättsliga böcker och artiklar. (Se dock Asp m.fl. 2013, s. 78 f., där frågan berörs.)
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE
Högsta domstolen om orsakande i allmänhet
Högsta domstolen konstaterar att orsakande i allmänhet är en bevisfråga och det är åklagaren som ska bevisa att det är ställt utom allt tvivel att det finns ett orsakssamband. Domstolen uttalar att orsaksbedömningen ”ofta är enkel att göra” och den bygger ”då på rena förnuftsresonemang”. I vissa fall kan bedömningen bli svårare och då kräva hjälp av experter, exempelvis i rättsmedicinska frågor. Högsta domstolen noterar också att det kan skilja sig åt mellan olika områden vad som menas med ett orsakssamband och att uttryckssätten kan variera, varför det alltid är domstolen som har att avgöra om det handlar om ett orsakssamband i rättslig mening.
Därefter uttalar Högsta domstolen att det kan uppstå en situation där en viss handling är en av flera möjliga orsaker till en viss effekt. Genom att hänvisa till straffrättslig litteratur, konstaterar Högsta domstolen att för straffansvar är det då ”tillräckligt att det agerande som läggs den tilltalade till last har utgjort en bidragande orsak till följden. Det krävs inte att det har varit den enda orsaken till följden eller att det varit huvudorsaken.” Därtill betonar domstolen att det måste vara ställt utom allt rimligt tvivel att gärningen har bidragit till följden och att ”om något annat har varit den enda orsaken till det inträffade föreligger inte orsakssamband mellan den tilltalades handlande och effekten.”
Vidare uttalar domstolen att det straffbara området avgränsas genom att handlandet måste vara av ”beaktansvärt slag” i förhållande till den aktuella straffbestämmelsen, vilket betyder att det inte får handla om ”alltför avlägsna åtgärder i förhållande till följden”. Slutligen betonar domstolen att det finns andra bedömningar (än kravet på orsakssamband) som avgränsar det straffrättsliga ansvaret, såsom kravet på uppsåt eller oaktsamhet.
Bedömningen av orsakandet i det aktuella fallet
Inledningsvis upprepar Högsta domstolen att det avgörande för om X kan hållas ansvarig för mord i det aktuella fallet är om X orsakat brottsoffrets död och att det inte krävs att hans handlade är den enda orsaken eller huvudorsaken till att brottsoffret avled. Det är, fortsätter domstolen, tillräckligt om X (påstådda) våldsutövning och följderna av den har varit en bidragande orsak till att brottsoffret avled.
Högsta domstolen går därefter igenom vad som framkommit av den rättsmedicinska bevisningen i målet. Av obduktionsprotokollet framgår att traumatiska skador på hjärnan bedöms ha orsakat döden samt att de uppkomna revbensskadorna och förekomsten av läkemedel och alkohol kan ha bidragit till döden. Utan att här gå in på detaljer, preciseras närmare uppgifter om det aktuella läkemedlet. I korthet konstaterar domstolen att läkemedlet fanns i brottsoffrets blod och att det var fråga om en hög koncentration. Högsta domstolens slutsats är att det inte med säkerhet går att säga att en så hög koncentration av läkemedlet, som det handlade om här, är dödlig. Därefter betonar Högsta domstolen vad den rättsläkare som var huvudansvarig för obduktionen sagt i förhör, nämligen att skadorna på hjärnan har orsakat döden men att de omfattande revbensskadorna och påverkan av alkohol och läkemedel kan ha bidragit till dödsfallet.
Mot den bakgrunden kommer Högsta domstolen till slutsatsen att brottsoffret var vid liv då X utsatte henne för misshandel och att hon således inte avled dessförinnan av intaget av läkemedel. Högsta domstolen uttalar vidare att det framstår som ”helt osannolikt” att brottsoffret skulle ha avlidit vid det tillfället som skedde om hon inte också hade utsatts för omfattande våld och fått de skador som följde av våldsanvändningen. Därför är slutsatsen att det våld som X utsatte brottsoffret för, i vart fall har varit en bidragande orsak till att brottsoffret avled. Således är det ställt utom allt rimligt tvivel att det finns ett orsakssamband mellan våldsutövningen och dödsfallet.
Uppsåt och straffmätning
I korthet konstaterar Högsta domstolen att X vid gärningstillfället inte med säkerhet insåg att brottsoffret skulle avlida till följd av misshandeln, men att det enligt domstolen inte är någon tvekan om att X måste ha insett att det fanns en risk att så kunde ske och att han var likgiltig inför det. Högsta domstolen landar, efter att ha resonerat om olika faktorer i det enskilda fallet och omständigheter kring gärningspersonen, i att gärningen är sådan att den motiverar ett livstidsstraff.
NÅGRA REFLEKTIONER
Något om Högsta domstolens allmänna resonemang om orsakande i straffrätten
Det finns anledning att reflektera över Högsta domstolens resonemang i flera delar av domen. En första aspekt som är värd att fundera över, är om inte Högsta domstolen generellt ansluter sig till en bred syn på orsakande. Det framgår framför allt av punkt 15 i domen, där domstolen uttalar sig om vad som bör gälla när det handlar om flera möjliga orsaker. Som nämnts tidigare uttalar domstolen att ett visst agerande då kan anses ha orsakat en viss effekt om den ”har utgjort en bidragande orsak” till effekten samt att det inte krävs att det är ”den enda orsaken” eller ens ”huvudorsaken”. Dessa uttalanden kan inte uppfattas på annat sätt än att Högsta domstolen använder ett mycket vittomfattande orsakandebegrepp – och läst bokstavligt går det att läsa in att ett förhållandevis litet bidrag kan vara tillräckligt för att orsakande i straffrättslig mening ska föreligga. Här hade det rimligen kunnat begäras av Högsta domstolen att den klargjorde vad som menas med en ”bidragande orsak”, det vill säga vilka konkreta krav bör kunna ställas för att något ska kunna anses utgöra en bidragande orsak till en viss effekt?
Men gör inte Högsta domstolen då detta i punkt 17? Där lyfter domstolen fram att gärningspersonens handlande måste vara av ”beaktansvärt slag i förhållande till straffbestämmelsen; det får inte vara fråga om alltför avlägsna åtgärder i förhållande till följden”. Vid en första anblick kan man lätt få intrycket att det är en avgränsning, men vid en närmare reflektion är det tämligen uppenbart att uttalandet egentligen inte utgör någon avgränsning och att det alltjämt får sägas signalera en bred syn på vad orsakande innebär i straffrättslig mening. Denna ståndpunkt kan förefalla kontroversiell, varför den kräver en närmare förklaring.
För det första är det uppenbart att punkt 17 inte innebär någon egentlig begränsning. Om det hade varit fråga om en reell avgränsning av vilka orsakanden som kan grunda straffrättsligt ansvar, hade exempelvis Högsta domstolen kunnat ange några generella kriterier för hur domstolarna avgör om ett visst handlande är av ”beaktansvärt slag” eller inte. Det låter visserligen rimligt att endast dylika handlanden bör kunna aktualisera straffrättsligt ansvar, men utan en närmare utkristallisering i domen ger den föga vägledning för hur domstolarna framöver konkret ska bedöma frågan.
För det andra är det uppenbart att punkt 17 inte innebär en reell avgränsning eftersom Högsta domstolen talar om att det inte får vara fråga om ”alltför avlägsna åtgärder i förhållande till följden”. Även här kan man visserligen vid en första läsning instämma och få intrycket att det handlar om en skarp avgränsning. Vid närmare granskning är det dock inte i själva verket en avgränsning. Problemet med denna skrivning – liksom egentligen med de ytterst få brottmål där orsakande generellt ställ på sin spets – är att orsakande kan manipuleras fram (se och jämför Strahl, 1976, s. 72 f.). Beroende på hur ett visst händelseförlopp beskrivs, är det alltså möjligt att konstruera fram ett skeende där det kan framstå så att ett visst agerande just kan klassificeras som en ”inte alltför avlägsen åtgärd”. Kritiken som kan riktas mot Högsta domstolens uttalande i denna del är alltså att det som sägs här inte löser grundproblemet, nämligen hur man avskiljer vilka åtgärder som framstår som alltför avlägsna från de som inte gör det.
Den breda synen på orsakande får en annan ”lösning”…
Men Högsta domstolen tar sig ur denna problematik genom att påminna om att det finns andra straffrättsliga bedömningar som avgränsar det straffrättsliga ansvaret, exempelvis kravet på uppsåt eller oaktsamhet. Igen säger inte detta något om vilka åtgärder och ageranden som är av sådan karaktär att de kan sägas uppfylla de krav som ställs på orsakande i straffrättsliga sammanhang. Möjligen kan detta främst läsas som en invändning mot eventuell kritik gällande att Högsta domstolen intagit en bred syn på orsakande i straffrättsligt sammanhang, på det viset att domstolen – lite förenklat – säger att ”okej nu kanske det här resulterar i en vittomfattande syn på orsakande i straffrättsliga sammanhang, men det löser sig genom att gärningspersonen i de fall då en åtgärd är alltför långt borta i en majoritet av fallen inte uppfyller kravet på uppsåt eller oaktsamhet”. Det är emellertid en helt annan sak. Här kanske kan inflikas att Högsta domstolen möjligen har tagit intryck av Strahl, som framfört tanken att det är överflödigt att laborera med en särskild lära om relevanta orsakanden, eftersom dessa frågor i regel kan lösas inom ramen för det allmänna skuldkravet (Strahl, 1976, s. 72–74).
Orsakande är och förblir en bevisfråga
En annan aspekt som är relevant att uppmärksamma är att Högsta domstolen visserligen förefaller vara tyst när det gäller hur domstolarna framöver ska avgöra om en åtgärd är alltför avlägsen eller inte för att kravet på orsakande ska vara uppfyllt. Indirekt framstår det emellertid så att Högsta domstolen betraktar detta som en (ren) bevisfråga. När domstolen i ”Dödsorsaken” ska avgöra det enskilda fallet (punkterna 18–23) är det tydligt att bedömningen helt och hållet är inriktad på den bevisning som finns i målet.
Nyckeln till att förstå det aktuella avgörandet är alltså att frågan om orsakande – och hur man avgöra om händelseförloppet är sådant att det går att fastslå att kravet på orsakande föreligger – får sin lösning i bevisvärderingen. Det får mig osökt att tänka på Riksåklagarens överklagande i ”Dödsorsaken”, där det framför allt underströks att det fanns ett behov av vägledning i mål där frågor om orsakande i brottmål ställs på sin spets. Riksåklagaren uttalade bland annat att det utifrån de avgöranden som finns, inte är möjligt att se att domstolarna tillämpar ”någon egentlig bedömningsmodell i dessa fall. I stället behandlas frågan som en ren bevisfråga (…) Det kan mycket väl vara så att domstolarna behandlar frågan som en ren bevisfråga i avsaknad av vägledande uttalanden från Högsta domstolen.” (https://www.aklagare.se/globalassets/dokument/verksamheten-i-hogsta-domstolen/overklaganden/overklagande-amr-2780-23.pdf, s. 11). Efter att ha läst och funderat över Högsta domstolens resonemang i ”Dödsorsaken”, är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Högsta domstolen just ser frågor om orsakande som en (ren) bevisfråga – och att någon närmare vägledning i sak egentligen inte ges.
Avslutande ord
Paradoxalt nog (kan tyckas) är alltså det intressanta inte vad Högsta domstolen uttalar i allmänhet om orsakande, utan vad som ger insikter förefaller i stället vara en läsning av Högsta domstolens värdering av bevisningen i det aktuella fallet. Det är där, menar jag, som vi egentligen hittar en viktig pusselbit i hur orsakandefrågor bör hanteras. Men egentligen innebär avgörandet några framsteg när det gäller hur orsakande i straffrätten (i allmänhet) ska förstås. Eftersom domen tydligt sänder signalen att det handlar om en bevisfråga, är vi alltså tillbaka där vi var före det att Högsta domstolens dom i ”Dödsorsaken”.
Oaktat den kritik som kan riktas mot Högsta domstolens resonemang i ”Dödsorsaken”, ska samtidigt framhållas att det är rimligt av domstolen att inte – tvärtemot vad Riksåklagaren efterlyste i överklagandet – slå fast att en viss bedömningsmodell ska användas vid frågor om orsakande i straffrättsliga sammanhang (se och jämför exempelvis NJA 2012 s. 597, ett civilrättsligt avgörande där Högsta domstolen förtydligade innebörden av orsakande inom skadeståndsrätten). Det finns flera skäl härtill. Ett sådant är att orsakande måste förstås i den kontext som ett visst händelseförlopp sker, vilket betyder att det inte är givet att resonemang om orsakande vid exempelvis vissa fall av dödligt våld går att applicera på samma sätt i förhållande till exempelvis miljöbrott eller vissa bedrägerifall. Olika händelseförlopp vid olika typer av brott innefattar alltså vitt skilda risker som kan bli aktuella att bedöma inom ramen för om en viss gärning orsakat en viss följd. Det är därför mycket svårt att använda en generell bedömningsmodell som är tänkt att fungera för många olika brottstyper och händelseförlopp. Risken med att framhålla en viss bedömningsmodell hade helt enkelt varit att den inte hade varit fullt så allmängiltig som man kanske först kan tro. Det hade möjligen också riskerat att låsa domstolarna till en viss modell som skulle kunna ge lite olika utfall beroende på brottstyp och omständigheter i det enskilda fallet, vilket skulle kunna resultera i en svårighet att förutse utgången i olika fall där frågor om orsakande ställs på sin spets.
Det var alltså i slutändan korrekt att Högsta domstolens avgörande inte resulterade i resonemang om att en viss bedömningsmodell ska användas för orsakandefrågor i straffrätten. Därmed inte sagt att det var rätt av Högsta domstolen att avstå från att ge allmänna riktlinjer om orsakande i straffrättsliga sammanhang. Det hade domstolen kunnat göra utan att för den sakens skull låsa sig vid en viss bedömningsmodell.
Analys av Högsta domstolen 2024-01-14, mål nr B 3014-23.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet och JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 9 apr 2024
Universitetslektor i straffrätt vid Linnéuniversitetet
