Brott mot förbudet om närståendelån i ABL är inte ett artbrott
Underrätterna var oeniga i fråga om brott mot aktiebolagslagens förbud mot närståendelån är ett brott av sådan art att fängelse normalt ska dömas ut. Nu har Högsta domstolen undanröjt tveksamheterna och slagit fast att brottet inte är ett så kallat artbrott. Återigen påminner Högsta domstolen om att utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat. Vår expert Frida Velander kommenterar avgörandet ”Närståendelånet”.
OMSTÄNDIGHETERNA OCH FRÅGAN I MÅLET
Såväl tingsrätten som hovrätten fann det utrett att den tilltalade mannen, som var ensam ägare av, styrelseledamot och VD i ett bolag, hade lånat 675 000 kronor från bolaget. För att dölja lånets ursprung hade skenhandlingar upprättats och andra personer använts för att utföra transaktioner. Pengarna återbetalades så småningom, men efter en granskning gjord av Skatteverket kom mannen att åtalas och dömas för brott mot låneförbudet i 21 kap. aktiebolagslagen.
Tingsrätten, som beaktade att det hade gått nästan fem år sedan brottet, bedömde att straffvärdet motsvarade fängelse i två månader. I fråga om val av påföljd hänvisade tingsrätten till ett refererat hovrättsavgörande från 2012 och konstaterade att brottet är av sådan art att påföljden normalt sett ska bestämmas till fängelse. Eftersom den tilltalade samtyckte till och var lämplig att utföra samhällstjänst ansåg dock tingsrätten att det fanns särskilda skäl att i stället döma till villkorlig dom och samhällstjänst.
Hovrätten, som ansåg att tiden som gått inte skulle beaktas eftersom det rörde sig om ett brott som tar lång tid att utreda, ansåg att straffvärdet endast motsvarade fängelse i en månad. Hovrätten konstaterade att varken Högsta domstolens praxis eller förarbetena ger stöd för att aktuell brottslighet är av sådan karaktär att det i sig utgör ett skäl för att bestämma påföljden till fängelse. Påföljden ändrades därför till villkorlig dom i förening med böter.
Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd i fråga om påföljd och prejudikatfrågan är om uppsåtligt brott mot aktiebolagslagens förbud mot lån till närstående ska särbehandlas vid påföljdsvalet på grund av brottslighetens art. Det vill säga – är den aktuella brottsligheten ett så kallat artbrott?
KORT OM FÖRBUDET MOT NÄRSTÅENDELÅN
I 21 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551), ABL, anges en krets till vilka ett aktiebolag inte får lämna penninglån. Där ingår aktieägare, den som är styrelseledamot eller verkställande direktör för bolaget och vissa närstående. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot förbudet mot närståendelån döms till böter eller fängelse i högst ett år (30 kap. 1 § första stycket 4 p. ABL).
Låneförbudet är en del av aktiebolagslagens kapitalskyddsregler och syftet är att skydda bolagets förmögenhet. Den situation som särskilt var i åtanke vid införandet av reglerna var att förhindra att bolaget lånade ut sin förmögenhet till en potentiellt icke-kreditvärdig låntagare. Låneförbudet är dock strikt och gäller utan hänsyn till låntagarens kreditvärdighet eller om han eller hon ställer fullgod säkerhet för lånet. Låneförbudet syftar också till att förhindra skatteflykt och kringgående av aktiebolagslagens kapitalskyddsregler. I förarbetena (prop. 1973:93, prop. 1975:103 och prop. 2004/05:85) finns inte några tydliga uttalanden som ger stöd för att brott mot förbudet mot närståendelån skulle vara brottslighet av sådan art att det finns anledning till särbehandling vid påföljdsvalet.
BROTTSLIGHETENS ART SOM SKÄL FÖR FÄNGELSE
Allmänt
Vid val av påföljd är huvudregeln, när böter inte räcker, att rätten ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse, bland annat omständigheter med anknytning till den tilltalades person. Villkorlig dom och skyddstillsyn har företräde framför fängelse och fängelse ska alltså användas i sista hand. Som skäl för fängelse får rätten endast beakta brottslighetens straffvärde och art samt att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott (30 kap. 4 § brottsbalken). Straffvärden motsvarade fängelse i ett år eller mer utgör skäl för att välja fängelse.
Begreppet brottslighetens art infördes i brottsbalken genom 1989 års påföljdsbestämningsreform. Av förarbetena framgår att begreppet tar sikte främst på sådana brottstyper som anses motivera fängelse, trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde. Till förtydligande uttalades i propositionen att det rör sig om brott som främst av allmänpreventiva skäl normalt anses böra leda till ett kort fängelsestraff. Som exempel på sådana brottstyper nämndes bland annat rattfylleri, misshandel, våld mot tjänsteman och vissa former av skattebrott. Utgångspunkten vid 1989 års reform var att rådande praxis om vid vilket straffmätningsvärde en fängelsepresumtion förelåg vid vissa brottstyper skulle vara fortsatt vägledande. I sammanhanget påtalades även möjligheterna att vid påföljdsbestämningen av allmänpreventiva skäl beakta exempelvis att en brottslighet har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former (prop. 1987/88:120 s. 100).
Därefter har lagstiftaren i olika förarbeten gjort vissa uttalanden om ifall en viss brottstyp är ett så kallat artbrott. Det finns också en stor mängd avgöranden från Högsta domstolen. Av Högsta domstolens praxis framgår att bland annat grovt rattfylleri, mened, våld mot tjänsteman, misshandel, bokföringsbrott och skattebrott i vissa fall, gaturån, narkotikabrott, sexuellt utnyttjande av underårig, mutbrott och bestickning ska anses utgöra artbrott. Samtidigt har Högsta domstolen uttalat att utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat. Vad som ändå kan motivera att så sker är om det finns ett särskilt behov av normbildning som föranleds av en aktuell brottstyp. Det rör sig då typiskt sett om brott som är angelägna att motverka på grund av att brottsligheten är svårupptäckt, innefattar en samhällsfara, blivit mer utbredd eller antagit elakartade former (jämför NJA 2014 s. 559 ”De kinesiska kullagren” och NJA 2009 s. 559 ”Fickstölden”).
Tidigare praxis avseende brott mot låneförbudet
I NJA 1986 s. 56 ”Maskinbolaget i Sävsjö”, hade den tilltalade vid fyra olika tillfällen uppsåtligen överträtt det aktiebolagsrättsliga låneförbudet. Högsta domstolen uttalade att även om en icke frihetsberövande påföljd i och för sig var att föredra från individualpreventiv synpunkt, var en fängelsepåföljd påkallad av allmänpreventiva skäl. Den tilltalade dömdes till en månads fängelse.
Även i två refererade hovrättsavgöranden (RH 2007:2 och RH 2012:50) har hovrätten, i linje med Högsta domstolens uttalanden i NJA 1986 s. 56, bedömt att uppsåtliga brott mot låneförbudet i aktiebolagslagen är brott av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse.
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE
Finns det något stöd i förarbetena eller praxis för att brottet skulle vara ett artbrott?
Högsta domstolen inleder med att konstatera att det inte finns några tydliga uttalanden i förarbetena som ger stöd för att brott mot förbudet mot närståendelån skulle vara brottslighet av sådan art att det finns anledning till särbehandling vid påföljdsvalet.
Vad gäller tidigare praxis konstaterar Högsta domstolen att tidigare nämnda rättsfall ”Maskinbolaget i Sävsjö”, åberopats till stöd för uppfattningen att brott mot förbudet mot närståendelån ska särbehandlas. Enligt Högsta domstolen kan dock det rättsfallet inte tas till intäkt för att brottet generellt ska särbehandlas på grund av brottslighetens art. Till att börja med konstateras att rättsfallet ligger i tiden före 1989 års påföljdsreform då brottslighetens art infördes i lagtexten som ett skäl för fängelse. Därutöver var omständigheterna i det målet annorlunda då den tilltalade vid upprepade tillfällen överträtt låneförbudet, lånen avsåg betydande belopp och överträdelserna ledde till att bolaget försattes i konkurs. Att påföljden då bestämdes till fängelse är enligt Högsta domstolen inte något som leder till slutsatsen att brottet generellt ska medföra ett fängelsestraff. Något annat avgörande från Högsta domstolen i frågan finns inte heller.
Finns det sådant behov av normbildning att brottet bör särbehandlas?
Frågan blir då om det, trots avsaknad av förarbetsuttalanden och vägledande praxis, finns skäl att särbehandla brott mot låneförbudet vid val av påföljd. I den bedömningen upprepar Högsta domstolen vad som tidigare uttalats i ”De kinesiska kullagren” om att utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat. Vid bedömningen av om så ändå ska ske bör det beaktas om det i fråga om den aktuella brottstypen finns ett särskilt behov av normbildning. Det som enligt Högsta domstolen i någon mån kan tala för att särbehandla brott mot låneförbudet i påföljdshänseende är att det kan vara fråga om svårupptäckt brottslighet. Det har samtidigt inte framkommit att det är fråga om en brottslighet som har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. Den kan inte heller anses ha sådana likheter med skattebrott eller bokföringsbrott (som i vissa fall anses vara artbrott) att brottsligheten av det skälet bör särbehandlas. Enligt Högsta domstolen finns inte heller något särskilt behov av normbildning eller förebyggande effekt utöver den som redan kriminaliseringen av gärningen får antas ha. Det kan inte heller bortses från att straffskalan är sådan att brottet normalt ligger på bötesnivå.
Sammantagen bedömning och påföljdsbestämning
Sammantaget kommer Högsta domstolen till slutsatsen att brottslighetens art normalt inte bör tillmätas betydelse när det gäller att bestämma påföljd för brott mot förbudet mot närståendelån i aktiebolagslagen. Enligt Högsta domstolen har brottet, som inbegripit transaktioner mellan personer i flera led och handlingar upprättade för sken skull, ett straffvärde motsvarande fängelse uppemot två månader. En bötespåföljd är alltså inte tillräckligt ingripande. Påföljden ska (i avsaknad av skäl som talar för fängelse) bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter. Trots att Högsta domstolen bedömer att straffvärdet är något högre än vad hovrätten funnit saknas det skäl att ändra antalet dagsböter. Hovrättens dom fastställs alltså.
KOMMENTARER
Högsta domstolens ställningstagande i ”Närståendelånet” ligger väl i linje med domstolens sedan tidigare restriktiva hållning till att genom rättsutveckling i praxis klassificera brottstyper som artbrott när det saknas förarbetsuttalanden och tidigare rättsfall som ger stöd för det. Vad som dock sticker ut i aktuellt fall är att det trots allt finns viss praxis som ger stöd för att brott mot förbudet mot närståendelån ska särbehandlas. ”Maskinbolaget i Sävsjö” är visserligen ett äldre rättsfall som meddelades före 1989 års påföljdsreform, men förarbetena till reformen ger stöd för att då gällande praxis ska ha fortsatt betydelse i bedömningen av om brottets art motiverar fängelse. De uttalanden som gjorts i bland annat "De kinesiska kullagren" om stor försiktighet med att utan uttryckligt stöd i förarbeten bygga vidare på den grunden måste förstås syfta på att behandla ”nya” brottstyper som artbrott utan stöd i förarbetena. Denna tolkning av förarbetena har också gjorts i NJA 2015 s. 826 ”Samlag med avkomling” p. 19. Det är därför något förvånande att Högsta domstolen inte tillmäter ”Maskinbolaget i Sävsjö” någon betydelse i bedömningen.
Inte heller anser Högsta domstolen att det finns skäl att ändå särbehandla brottstypen på grund av att den är svårupptäckt, vilket trots allt är ett skäl som enligt tidigare praxis kan beaktas. Enligt Högsta domstolen finns inte heller något behov av normbildning utöver att gärningen är kriminaliserad. Vad gäller frågan om normbildning har Högsta domstolen i ” Samlag med avkomling” uttalat att ett sådant behov kan saknas om det redan finns en uppfattning om att brottet inte bör begås som är mycket starkt grundad hos människor i allmänhet. Att ett aktiebolag inte får lämna lån till närstående är dock gissningsvis inte en uppfattning som är starkt grundad hos befolkningen, vilket innebär att det kan argumenteras för att det finns ett behov av normbildning. I sammanhanget noterar Högsta domstolen att det inte heller kan bortses från att straffskalan är sådan att brottet normalt ligger på bötesnivå. Det kan ifrågasättas vad det uttalandet har för relevans för brott som har ett straffvärde motsvarande fängelse. Artbegreppet har trots allt betydelse främst för brottstyper som generellt sett har ett lägre straffvärde och innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen.
Mot bakgrund av dessa reflektioner kan Högsta domstolens slutsatser ifrågasättas, men utfallet är som sagt med hänsyn till tidigare praxis inte oväntat. I de nämnda rättsfallen ”De kinesiska kullagren” och ”Samlag med avkomling” liksom i NJA 2021 s. 740 ”Kafestölden” har liknande resonemang förts och de där aktuella brotten bedömdes inte heller som brott vars art utgör skäl för fängelse. Med hänsyn till att det funnits tveksamheter kring om brott mot låneförbudet är artbrott eller inte är det oavsett bra att Högsta domstolen nu undanröjt dessa tveksamheter. Frågan om artbrott påverkar inte minst åklagares möjlighet att utfärda strafföreläggande och besluta om förundersökningsbegränsning. Framöver ökar dessa möjligheter, och i de fall som når domstol finns det nu tydlig vägledning i frågan om påföljd.
Analys av Högsta domstolen 2024-06-28, mål nr B 7301-23.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 21 aug 2024
Ämnessakkunnig, straffrättsenheten vid Justitiedepartementet
