Rätt till ersättning i Arbetsdomstolen för rättegångskostnader avseende tvisteförhandlingar som parterna genomfört
Av arbetstvistlagen framgår att tvisteförhandlingar under vissa förutsättningar är en processförutsättning för att en talan ska tas upp till prövning av Arbetsdomstolen och att kostnaderna för tvisteförhandlingarna i sådana fall inte ersätts som rättegångskostnad. I det aktuella målet aktualiserades dels frågan om när tvisteförhandlingar mellan parterna är en processförutsättning för Arbetsdomstolens prövning, dels frågan om hur parternas kostnader för sådana tvisteförhandlingar ska ersättas om tvisteförhandlingar inte varit en processförutsättning. Nedan analyseras det aktuella beslutet av vår expert Lotta Maunsbach, docent i processrätt, Lunds universitet.
Bakgrund
Efter att en präst avskedats från sin anställning genomfördes förhandlingar (i domen benämnt tvisteförhandlingar) mellan prästens arbetstagarorganisation och den tidigare arbetsgivaren. Därefter väckte prästen talan mot den tidigare arbetsgivaren (församlingen). Prästen yrkade bland annat att avskedandet mot honom skulle ogiltigförklaras och att församlingen skulle betala lön samt ekonomiskt och allmänt skadestånd till honom. Målet prövades dock aldrig i sak av tingsrätten eftersom käranden (prästen) återkallade sin talan. Församlingen yrkade ersättning för sina rättegångskostnader, vilka bland annat omfattade ersättning för ombudsarvode i samband med de tvisteförhandlingar som genomförts innan talan väcktes. Tingsrätten kom dock fram till att dessa kostnader inte var ersättningsgilla och att yrkade ombudskostnaderna i övrigt inte varit skäligen påkallade för tillvaratagande av församlingens rätt och reducerade därför församlingens rättegångskostnadsanspråk. Församlingen överklagade tingsrättens beslut till Arbetsdomstolen och yrkade full ersättning för sina rättegångskostnader.
Arbetsdomstolens domskäl
Arbetsdomstolen inleder med att slå fast de rättsliga utgångspunkterna för hur ombudsarvode för tvisteförhandlingar före talans väckande ersätts enligt huvudregeln i rättegångsbalken (RB) och när undantagsregeln i lag (1974:371) om rättegång i arbetstvister (arbetstvistlagen) är tillämplig. Därefter övergår Arbetsdomstolen till bedömningen av dessa frågor i det enskilda fallet. Dessutom prövar Arbetsdomstolen om det yrkade ombudsarvodet är skäligt. Prästen (käranden i det ursprungliga målet) har nämligen invänt att församlingens yrkade ombudsarvode i målet inte har varit skäligen påkallat för att ta tillvara församlingens rätt.
Rättsliga utgångspunkter
Som utgångspunkt ersätts rättegångskostnader i enlighet med 18 kap. 8 § RB. Kostnader som varit skäligen påkallade för att ta tillvara parts rätt, inklusive kostnader för förhandlingar för att bilägga tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan, är ersättningsgilla (18 kap. 8 § första stycket RB).
När det gäller arbetstvister finns det en undantagsregel i 5 kap. 2 § andra stycket arbetstvistlagen avseende förhandlingar som avses i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen och som grundas på lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen, MBL) eller kollektivavtal. Kostnader för sådana förhandlingar ersätts inte som rättegångskostnad. Arbetsdomstolen slår fast att undantagsregeln är tillämplig oavsett om målet avgjorts i sak eller inte, det vill säga den gäller även när käranden återkallar sin talan.
Arbetsdomstolen konstaterar vidare att 4 kap. 7 § arbetstvistlagen är formulerad så att förhandlingar som kan påkallas enligt MBL eller kollektivavtal är en processförutsättning för att en tvist ska tas upp till prövning av Arbetsdomstolen, vilket innebär att förhandlingsrätten de facto ska ha utnyttjats av parterna för att tvisten ska tas upp till prövning och att detta gäller oavsett om talan väcks i Arbetsdomstolen eller i tingsrätt (jämför 5 kap. 1 § första stycket och 2 kap. 2 § arbetstvistlagen).
Undantagsregeln i 5 kap. 2 § andra stycket arbetstvistlagen hänvisar till sådan förhandling som avses i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen, vilket enligt Arbetsdomstolen ska tolkas så att den endast omfattar kostnad för förhandlingar som enligt 4 kap. 7 § eller 5 kap. 1 § första stycket arbetstvistlagen är en processförutsättning.
Det betonas också att en enskild arbetstagare inte har rätt att påkalla förhandling enligt MBL och normalt inte heller enligt kollektivavtal. När en arbetstagare väcker talan mot sin tidigare arbetsgivare är genomförd tvisteförhandling därför inte en processförutsättning, vilket också innebär att undantagsregeln i 5 kap. 2 § andra stycket arbetstvistlagen inte gäller i en rättegång som en arbetstagare har inlett.
Bedömningen i det enskilda fallet
Arbetsdomstolen inleder med att konstatera att käranden i arbetstvisten är en arbetstagare som väckt talan mot sin tidigare arbetsgivare och att han varken har haft rätt eller skyldighet att tvisteförhandla med svaranden innan han väckte talan. Mot bakgrund av detta är inte genomförd tvisteförhandling enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen en processförutsättning i målet och inte heller är undantagsregeln i 5 kap. 2 § arbetstvistlagen tillämplig. När käranden återkallar sin talan har därför svaranden rätt att få ersättning för sina rättegångskostnader enligt huvudregeln i 18 kap. 8 § första stycket RB, vilket innefattar kostnader för de tvisteförhandlingar som svaranden såsom tidigare arbetsgivare varit skyldig att genomföra enligt MBL med kärandens arbetstagarorganisation med anledning av hans anspråk i målet.
Arbetsdomstolen finner inte anledning att ifrågasätta skäligheten av det yrkade beloppet i denna del och tillerkänner därför svaranden ersättning för yrkade ombudskostnader i samband med tvisteförhandlingarna.
Däremot ifrågasätter Arbetsdomstolen till viss del skäligheten av ombudsarvodet i övrigt. Framför allt med hänvisning till att tvistefrågorna inte varit särskilt komplicerade och inte heller har skriftväxlingen varit särskilt omfattande. Domstolen konstaterar dock att det har krävts en del utredningsarbete för svarandens ombud avseende ekonomiska transaktioner. Detta tillsammans med hur motparten fört sin process samt parternas förda förlikningsdiskussioner gör att Arbetsdomstolen anser att det är skäligt att tillerkänna svaranden viss ytterligare ersättning för ombudsarvodet jämfört med den bedömning som tingsrätten gjort.
Reflektioner
När en kärande återkallar sin talan och domstolen därmed ska avskriva målet ses käranden i rättegångsbalkens mening som förlorande part och utgångspunkten är därför att käranden ska ersätta svarandens rättegångskostnader, 18 kap. 5 § andra stycket RB. Svaranden ska då ersättas i enlighet med huvudregeln i 18 kap. 8 § RB. Naturligtvis kan käranden ifrågasätta det belopp som svaranden yrkat som kompensation för rättegångskostnaderna, men ansvaret att betala det belopp som domstolen anser är skäligt för svarandens rättegångskostnader ligger på käranden. I det nu aktuella fallet var detta också utgångspunkten.
Fallet handlar om en arbetstvist som initierats av en arbetstagare mot dennes tidigare arbetsgivare på grund av att arbetstagaren anser att han blivit felaktigt avskedad från sin anställning, vilket bland annat väcker frågan om även arbetstvistlagen är tillämplig. I samband med avskedandet har nämligen tvisteförhandlingar i enlighet med MBL genomförts mellan arbetstagarens arbetstagarorganisation och den tidigare arbetsgivaren. Till följd av detta har vissa ombudskostnader uppkommit som nu svaranden vill få ersatta som rättegångskostnad i det aktuella målet. Om rättegångskostnadsansvaret ska fördelas efter huvudregeln i 18 kap. 8 § första stycket RB ersätts dessa kostnader, men om 4 kap. 7 § arbetstvistlagen är tillämplig är samma kostnader undantagna från rättegångskostnadsansvaret enligt 5 kap. 2 § andra stycket arbetstvistlagen. Mot bakgrund av detta är det inte så konstigt att käranden när denne återkallade sin talan i arbetstvisten gjorde gällande att bestämmelsen i arbetstvistlagen skulle tillämpas.
Förhandlingsskyldigheten som följer av 4 kap. 7 § arbetstvistlagen gäller tvister som upptas till prövning i arbetsdomstolen, men gäller även när en arbetstvist väcks i tingsrätten som första instans, 5 kap. 1 § första stycket arbetstvistlagen. Det förutsätter dock att tvisten i tingsrätten är mellan förhandlingsberättigade parter (jämför prop. 1974:77 s. 174 f.). Det är viktigt att uppmärksamma att det i det nu aktuella målet är den enskilde arbetstagaren som är part och inte dennes arbetstagarorganisation. Rätten att påkalla tvisteförhandling enligt MBL tillkommer inte den enskilde arbetstagaren utan är förbehållen dennes arbetstagarorganisation, jämför 10 § MBL. Det hade med andra ord inte varit möjligt för käranden i målet att begära tvisteförhandlingar med stöd av MBL.
Om det däremot är förhandlingsberättigade parter som tvistar med varandra är tvisteförhandling en processförutsättning för tillgången till domstolsprövning. De kostnader som parterna haft i samband med tvisteförhandlingen ersätts då inte som rättegångskostnad, 5 kap. 2 § andra stycket arbetstvistlagen. Detta är ett tydligt undantag från vad som gäller enligt huvudregeln i 18 kap. 8 § första stycket RB. Bakgrunden till undantagsregeln är den speciella struktur som råder på arbetsmarknaden där förhandlingar av olika slag ingår som ett led i organisationernas normala verksamhet. Både arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer samt arbetsgivare har i olika arbetsrättsliga frågor förhandlingsrättigheter och -skyldigheter där den ena organisationen har rätt att kräva förhandlingar och den andra organisationen måste då medverka till detta. Om någon av dessa parter därefter inleder rättsligt förfaranden mot den andra parten vore det enligt förarbetena främmande om kostnaden för den tidigare förhandlingsverksamheten skulle kunna tas ut av motparten i en rättegång som rättegångskostnad (prop. 1974:77 s. 126). I alla andra tvister som inte är sådana arbetstvister är förlikningsförhandlingar frivilliga och kan inte tvingas igenom av en part mot den andra partens vilja. Därmed finns inte samma incitament att undandra förhandlingskostnaderna från rättegångskostnadsansvaret. Tvärtom är syftet med regeln i 18 kap. 8 § första stycket RB att stimulera tvistande parter att försöka lösa tvister genom förhandlingar av olika slag (prop. 1973:30 s. 85).
Arbetsdomstolen har i flera fall slagit fast att förhandlingsskyldigheten som processförutsättning för prövning av en tvist i domstol enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen, oavsett om tvisten inleds i Arbetsdomstolen eller i tingsrätt, kräver att käranden har en förhandlingsrätt i förhållande till svaranden. I det nu aktuella fallet hänvisar Arbetsdomstolen till AD 1980 nr 76, men Arbetsdomstolen kommer till samma slutsats i AD 2008 nr 101 och konstaterar att den enskilde arbetstagaren, som i det fallet har väckt talan i tingsrätt mot sin tidigare arbetsgivare, inte på eget initiativ hade kunnat få till stånd en förhandling med stöd av det i fallet aktuella kollektivavtalet, den rätten är förbehållen arbetstagarens arbetstagarorganisation. Av den anledningen konstaterar Arbetsdomstolen i det fallet att det inte föreligger en processförutsättning om förhandlingsskyldighet enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen.
Om inte förhandlingsskyldighet är en processförutsättning för den enskilde arbetstagarens rätt att föra talan, är inte heller undantagsregeln i 5 kap. 2 § arbetstvistlagen tillämplig eftersom denna bestämmelse hänvisar tillbaka till sådan förhandling som avses i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen och i det senare lagrummet avses förhandlingar som är en processförutsättning i målet.
Det kan naturligtvis ifrågasättas varför en enskild arbetstagare som förlorar en tvist ska behöva ersätta den tidigare arbetsgivarens kostnader för en förhandlingsskyldighet som föregått rättegången och vars initierande arbetstagaren själv inte har någon rätt att påverka. Det är dock viktigt att komma ihåg att undantagsregeln är just en undantagsregel och i alla andra fall där förlikningsförhandlingar företas kan kostnader för detta tas upp som en rättegångskostnad om parterna inte lyckas att nå en förlikning. När arbetstagaren väljer att självständigt föra en talan mot den tidigare arbetsgivaren får denne räkna med att huvudregeln kommer att gälla på samma sätt som i alla andra fall när en part väljer att stämma i ett tvistemål. De särskilda hänsyn som motiverar undantagsregeln är då inte aktuella. Det är också viktigt att ha i åtanke att arbetstagaren som regel gynnas av att tvisteförhandlingar förs mellan dennes arbetstagarorganisation och den tidigare arbetsgivaren. Förhandlingens syfte är att nå en uppgörelse eller en samsyn på hur till exempel ett avtal ska tolkas eller en uppgörelse efter en uppsägning eller ett avsked.
Analys av Arbetsdomstolen 2024-06-05, beslut nr 41/24, mål nr B 34/23.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 10 dec 2024
Docent i processrätt vid Lunds universitet
