PFAS-domen – Nytt principavgörande från HD om rätten till ersättning för PFAS-skador
I avgörandet fastställer Högsta domstolen att förhöjda halter av PFAS i blodet utgör en skadeståndsrättsligt ersättningsgill personskada. Vår expert Stina Bratt analyserar domen.
BAKGRUND
Det kommunalägda bolaget Ronneby Miljö och Teknik AB levererar dricksvatten till tätorterna i Ronneby kommun. För drygt tio år sedan upptäcktes att dricksvattnet i ett av kommunens vattenverk innehöll mycket höga halter av PFAS (per- och polyfluorerade alkylsubstanser). Föroreningarna kom från Försvarsmaktens brandövningsplats, där man sedan mitten av 1980-talet använt ett särskilt brandskum som innehöll PFAS. Ämnet hade sedan spridit sig till grundvattnet och dricksvattnet. Ett stort antal boende i Ronneby kommun väckte talan mot kommunbolaget och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att kommunbolaget var skyldigt att ersätta dem för personskada. Talan grundades på produktansvarslagen (1992:18). Tingsrätten hänsköt målet till Högsta domstolen avseende frågan om huruvida produktansvarslagen var tillämplig, mot bakgrund av frågan om huruvida dricksvatten är att anse som en produkt som omfattas som produktansvarslagen. Högsta domstolen uttalade i det målet (NJA 2018 s. 475, ”Dricksvattnet”) att dricksvatten är att anse som en produkt enligt produktansvarslagens mening. När målet sedan åter hamnade i tingsrätten fastställdes att skadeståndsskyldighet förelåg. Hovrätten ansåg emellertid inte att kommunbolaget var skadeståndsskyldigt eftersom de drabbade inte hade lidit en personskada i produktansvarslagens mening. Domen överklagades därefter till Högsta domstolen som nu har kommit med beskedet att de förhöjda halterna av PFAS i blodet utgör en personskada.
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE
I det aktuella avgörandet var frågan begränsad till om de drabbade genom de förhöjda halterna PFAS i blodet hade drabbats av personskador. Målet gällde alltså enbart om skadeståndsskyldighet skulle anses föreligga i och för sig. Genom denna avgränsning till att enbart avse frågan om huruvida personskada inträffat, följer att Högsta domstolen inte tog ställning till hur mycket ersättning kommunbolaget skulle bli skyldigt att betala till de drabbade och inte heller om andra skadeståndsrättsliga ansvarsförutsättningar var uppfyllda.
Den principiella frågan i Högsta domstolen handlar om hur begreppet ”personskada” i produktansvarslagen ska förstås. Högsta domstolen inledde med att kortfattat beskriva produktansvarslagens utformning, vilken baseras på rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EU:s produktansvarsdirektiv). Varken lagen eller dess förarbeten innehåller någon definition av vad som avses med personskada. Någon sådan definition finns inte heller i EU:s produktansvarsdirektiv och det har därmed överlämnats till nationell rätt att fastställa vad begreppet personskada innefattar och vilka skador som är ersättningsgilla. Högsta domstolen hänvisade också till viss rättspraxis från EU-domstolen där domstolen anger att begreppet personskada ska ges ”en vid tolkning så att det säkerställs att de skadelidande får korrekt och fullständig ersättning för den skada som de har lidit till följd av en defekt produkt” (se domen, p. 11). Eftersom varken produktansvarslagen eller EU:s produktansvarsdirektiv ger någon ledning, bör enligt Högsta domstolen personskadebegreppet ges samma betydelse som i skadeståndslagen (1972:207) (se domen, p. 12).
Inte heller skadeståndslagen innehåller en legaldefinition av begreppet personskada. Högsta domstolen redogör därför mot bakgrund av ett flertal uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen för flera olika sätt att definiera vad en personskada är samt ger ett antal olika exempel. En personskada avser såväl fysiska som psykiska defekttillstånd, som framkallats med fysiska medel eller på annat sätt. Enligt Högsta domstolen krävs att det har skett en förändring på eller i kroppen och att den förändringen objektivt sett är en försämring. Försämringen kan vara tillfällig eller varaktig, till exempel synlig yttre påverkan på kroppen, ett sjukdomstillstånd eller en nedsatt funktion i något kroppsligt organ (se domen, p. 14–15). Högsta domstolen anför vidare att det ”ligger i sakens natur” att inte varje kroppslig påverkan som kan beskrivas som negativ kan ligga till grund för skadeståndsskyldighet. Det måste enligt Högsta domstolen röra sig om en ”påverkan som är så beaktansvärd att den kan sägas utgöra en skada”. Här anges också att till exempel lindrig smärta eller fysiskt obehag inte är en personskada i skadeståndsrättslig mening.
Vad gäller frågan om personskada och hälsorisker, inleder Högsta domstolen med att ange en utgångspunkt om att en personskada förutsätter att ett defekttillstånd, till exempel en sjukdom, har uppkommit. Mot denna utgångspunkt ställer Högsta domstolen frågan som är aktuell i målet, nämligen om det därutöver är möjligt att fastställa ett skadeståndsansvar redan vid en förhöjd risk för att ett sådant tillstånd ska uppkomma i framtiden (se domen, p. 18). Därefter lägger Högsta domstolen fram argument både för och emot att även sådana förhöjda skaderisker ska uppfattas som personskador. Ett för-argument (det vill säga för att förhöjda skaderisker är personskador) är att det vid utdragna skadeförlopp finns en risk för preskription av skadeståndsanspråket. Ett annat för-argument är att även om anspråket inte är preskriberat, så medför det utdragna förloppet bevissvårigheter för den skadelidande. Som argument mot att förhöjda skaderisker klassas som personskador anför Högsta domstolen att det inte finns något tydligt stöd i rättskällorna (vare sig lagtext, förarbeten eller rättspraxis), och att lagtexten ”närmast talar emot att så är fallet” (se domen, p. 20). Högsta domstolen lyfter även fram uttalanden i doktrinen och pekar på att det traditionella synsättet i den refererade litteraturen är att skadebegreppet inte innefattar en förhöjd skaderisk.
Högsta domstolen anför därefter att ett motsatt synsätt skulle innebära ”en i grunden annan syn på personskadebegreppet än den som hittills har gällt”. Det är kanske detta argument som domstolen fäster mest avseende vid, eftersom det vid förhöjda skaderisker som personskador ankommer på den skadelidande att visa att han eller hon löper en risk för att drabbas av ett defekttillstånd och detta ”får i sin tur betydelse för hur grundläggande skadeståndsrättsliga principer” är att uppfatta (se domen, p. 21). Högsta domstolen uttalar därefter att ett ansvar grundat på risk medför ”med nödvändighet att traditionella skade-, kausalitets- och bevisbegrepp måste omformuleras”. En förändring till en riskmodell skulle enligt Högsta domstolen också medföra att sannolikhetskalkyler kommer i förgrunden, något som är svårt att förutse konsekvenserna av i rättstillämpningen. Den principiella slutsatsen blir därför från Högsta domstolen att förhöjd risk för att ett fysiskt defekttillstånd ska inträda i framtiden (det vill säga en förhöjd skaderisk) inte utgör en personskada.
Men, efter denna utläggning om vad Högsta domstolen menade gäller rent principiellt, följde en annan (och för de drabbade mer upplyftande) motivering kring varför just PFAS-ämnen i deras kroppar ändå, det vill säga trots att något fysiskt defekttillstånd, till exempel cancer, ännu inte inträtt, skulle betraktas som personskador.
De drabbade personerna hade uppmätt höga värden av PFAS i blodet, bland de högsta som uppmätts i befolkningar i världen. Med utgångspunkt i att de drabbade på grund av dessa höga halter av PFAS i blodet löpte en förhöjd risk att drabbas av negativa hälsoeffekter och sjukdomar som var associerade med PFAS, ansåg Högsta domstolen sammantaget att den ”beaktansvärda kroppsliga försämring som manifesterats i de höga halterna PFAS i blodet för var och en av klagandena” utgjorde ett sådant fysiskt defekttillstånd som i skadeståndsrättslig mening var att anse som en personskada (se domen, p. 31).
Det var alltså inte den förhöjda risken för negativa hälsoeffekter (det vill säga den förhöjda skaderisken) som utgjorde en personskada, utan i stället själva PFAS-halten i blodet.
Ett justitieråd var skiljaktigt och ansåg att uppkomsten av en hög halt PFAS i och för sig kunde betraktas som en förändring av kroppen. Av utredningen hade inte heller varit möjligt att dra några säkra slutsatser kring hur PFAS påverkar kroppen hos en enskild individ, varför det inte ansågs kunna fastslås att en viss halt av PFAS i blodet regelmässigt är förenad med en sådan beaktansvärd försämring av kroppen som krävs för att förändringen ska anses utgöra en personskada. Det ansågs därmed inte tillräckligt att en viss halt av PFAS uppmätts i blodet hos en person för att konstatera att en personskada har uppkommit och det fanns inte heller någon annan utredning om förändringar på eller i kroppen hos var och en av de drabbade.
AVSLUTANDE KOMMENTARER
Under de senaste åren har ett flertal skadeståndsprocesser förts både i Sverige och utomlands angående följderna av spridning av olika PFAS-ämnen. Den aktuella tvisten har förts under ett stort antal år och fler liknande skadeståndsprocesser är antagligen att vänta, både för kommunägda vattenbolag och statliga Försvarsmakten som har använt det brandskum som innehållit PFAS. PFAS som sprids i naturen riskerar att orsaka stora skador på miljön och följderna av PFAS-exponeringen märks inte förrän efter lång tid.
Det skadeståndsrättsliga regelverket är komplext, vilket inte minst visas av den aktuella tvisten som har varit föremål för två prejudikat från Högsta domstolen, det tidigare rättsfallet NJA 2018 s. 475 (”Dricksvattnet”) och nu Högsta domstolens avgörande från den 5 december 2023. Det finns ett flertal olika skadeståndsrättsliga regelverk som aktualiseras vid skador på grund av föroreningar orsakade av PFAS. Den allmänna skadeståndsrätten med culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen är en möjlighet, en annan möjlighet är att göra gällande den miljöskaderättsliga regleringen i 32 kap. miljöbalken och en tredje möjlighet är göra gällande den EU-rättsligt grundande produktansvarsregleringen.
Trots skadeståndsrättens komplexitet och flera alternativa spår, aktualiserar PFAS-ansvarsfrågorna flera grundläggande skadeståndsrättsliga begrepp vars innebörd är gemensam för flera skadeståndsrättsliga regler. I produktansvarslagen finns inte någon legaldefinition av begreppet personskada, utan ledning får sökas i den allmänna skadeståndsrätten. Inte heller i skadeståndslagen finns en definition på vad en personskada är. Vad som finns är uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen och i doktrinen. Det bör emellertid enligt min mening finnas ett utrymme för Högsta domstolen att formulera ett personskadebegrepp som tar hänsyn till skilda ändamålsöverväganden beroende på vilket skadeståndsrättsligt regelkomplex som aktualiseras. Om begreppet personskada ska ges en allmängiltig innebörd finns det också en risk att detta begrepp i vissa situationer framstår som alldeles för snävt.
Man kan kanske förstå att konsekvenserna (läs kostnaderna) för samhället blir stora om redan en risk för personskada leder till ett rättsligt anspråk på ersättning. En följdfråga är vilka förluster (på grund av den förhöjda risken för skada) som i sådana fall kan anses ersättningsgilla. Eftersom ersättningsbestämningen utgår ifrån att den som drabbas av en skada (till sak eller person) därigenom lider en ekonomisk förlust, blir det ofta svårt att få framgång med ersättningskrav. Vilka kostnader eller uteblivna intäkter har den skadelidande haft? Vid personskador finns vissa lättnader för den skadelidande, genom att till exempel ideella ersättningsposter såsom sveda och värk samt lyte och men kan ersättas i den utsträckning den aktuella skadan kan uppfattas innefatta något av detta. I sådana fall finns schabloner för ersättningsbestämningen. Detsamma skulle kunna vara fallet om till exempel olycksfallsförsäkringen medger en rätt till försäkringsersättning (dock inte skadestånd), vilket är villkorat av att den drabbade har lidit vad som i skadeståndsrättsligt hänseende är att betrakta som en personskada. När det gäller bevisning om skadans omfattning kan också 35 kap. 5 § rättegångsbalken ge utrymme för skälighetsbedömningar.
Även om rättsfallet tar sikte på den principiella frågan om vad en personskada är, kommer det antagligen att ha sin största betydelse genom att det klargör så kallade PFAS-skador närmast som en särskild skadetyp. Däremot kommer domen antagligen inte att ge några betydande konsekvenser för andra situationer, det vill säga när det enbart kan anses föreligga en ”risk för skada”. Högsta domstolen ville nämligen inte löpa linan fullt ut och ge ersättning redan på den grunden att en förhöjd skaderisk i sig skulle anses utgöra en personskada.
Att Högsta domstolen inte vill rucka på de grundläggande skadeståndsrättsliga principerna är kanske lovvärt. Att Högsta domstolen överlämnar till lagstiftaren att göra eventuella ändringar avseende ansvar grundat på förhöjda skaderisker och att ta ställning till principiella skadeståndsrättsliga frågor är möjligen mindre lovvärt, eftersom även Högsta domstolen bör ha insett vid det här laget att lagstiftaren saknar kapaciteten att göra principiella förändringar i den svenska skadeståndsrätten. I det aktuella fallet kommer man runt den skadeståndsrättsliga principen som i det konkreta fallet hade lett till vederstyggliga resultat (det vill säga att människor i Sverige tillåts bli förgiftade av dricksvattnet) genom att sammanbinda den aktuella fysiska försämringen av kroppen (personskadan) uteslutande till det aktuella giftiga ämnet PFAS. För att inte komma i konflikt med den valda utgångspunkten – att förhöjda skaderisker inte är personskador – kopplar man den förhöjda skaderisken i det konkreta fallet till ett rättsligt ställningstagande som uteslutande knyts till den ”beaktansvärda kroppsliga försämring som manifesterats i de höga halterna PFAS i blodet”. Det är alltså en PFAS-skada.
Vad som kommer att hända framöver och vilken ersättning de drabbade slutligt kan komma att få för sina skador är fortfarande ovisst. Skadevållaren, i detta fall kommunbolaget, har nu att ta ställning till hur man ska vidare föra anspråket mot Försvarsmakten, och därigenom staten, där kostnaden antagligen kommer att landa i slutändan. Vilket ansvar man kan utkräva av tillverkarna av brandskummet är osäkert, även mot bakgrund av den tvingande regressregleringen i produktansvarslagen. Avgörandet är ytterligare ett steg på vägen mot ett ansvarsutkrävande för utsläpp av PFAS i dricksvattnet i Ronneby kommun och var antagligen en lättnad de drabbade, även om tvisten med denna dom inte är slutligt avgjord. Avgörandets slutsatser om PFAS-skador kan få stora konsekvenser i Sverige och kan även komma att ha betydelse för pågående skadeståndsprocesser i andra länder. Fortsättning följer.
Av Stina Bratt, Jur. dr i civilrätt och verksam som postdoktoral forskare vid Stockholm Centre for Commercial Law vid Stockholms universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Högsta domstolen 2023-12-05, mål nr T 486-23, ”PFAS”.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 15 feb 2024
Jur.dr i civilrätt, Stockholms universitet
