Ingen bostad med särskild service för 19-åring med psykisk ohälsa och allvarligt självskadebeteende
Den 19-åriga kvinnans psykiska ohälsa triggades av hennes hemmiljö. Kammarrätten anser dock att hennes vårdbehov till största del faller under hälso- och sjukvårdens ansvar. Fastän kvinnans hälsotillstånd är allvarligt bedömer därför kammarrätten att hon inte behöver bostad med särskild service enligt SoL.
BAKGRUND
Individ- och familjenämnden avslog en 19-årig kvinnas ansökan om bistånd i form av boende med personal dygnet runt enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen. Enligt nämnden fick 19-åringen sina behov tillgodosedda genom att hon bodde hos sin pappa. Nämnden menade i stället att hennes vårdbehov var hälso- och sjukvårdens ansvar. 19-åringen var diagnosticerad med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och hade psykiska besvär. Hennes hemmiljö gav henne ångest med tvångstankar och tvångshandlingar som följd. Hon hade tidigare utfört allvarliga självskadehandlingar och hade vid flera tillfällen vårdats med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård. Enligt vårdgivaren var hennes boende ett stort problem och vårdgivaren förespråkade därför att hon skulle beviljas boende med personal dygnet runt.
Förvaltningsrätten bedömde att 19-åringens behov sträckte sig utanför hälso- och sjukvårdens ansvarsområde samt att hon inte fick en skälig levnadsnivå i sin nuvarande bostad. Enligt förvaltningsrätten behövde hon därmed det sökta biståndet.
GÄLLANDE RÄTT
Av 5 kap. 7 § SoL framgår bland annat att kommunen ska inrätta bostäder med särskild service för personer med funktionsnedsättning. I förarbetena förtydligas att insatsen är inriktad på personer som till följd av handikapp eller annan nedsättning av funktionsförmågan inte har möjlighet att bo i ordinärt boende. Det ska röra sig om personer som har betydande svårigheter i sin livsföring eller har behov av närhet till personal dygnet runt.
KAMMARRÄTTENS BEDÖMNING
Frågan i målet är om 19-åringen behöver bostad med särskild service för att få en skälig levnadsnivå.
Kammarrätten konstaterar att 19-åringen har psykisk ohälsa och ett allvarlig självskadebeteende. Hennes svårigheter är kopplade till hennes hälsotillstånd och innebär ett ökat behov av tillsyn och trygghet. Hon klarar de flesta vardagliga aktiviteterna själv och enligt psykiatrin triggas hennes psykiska ohälsa av hennes hemmiljö. Tidigare har hon haft insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kammarrätten konstaterar dock att det inte medför att ansvaret som andra huvudmän har inskränks. Enligt kammarrätten är 19-åringens vårdbehov i huvudsak hälso- och sjukvårdens ansvar. Det har inte heller framkommit att hennes behov är så akuta att vården inte kan anstå och att kommunen därmed behöver träda in.
Gällande behoven av tillsyn och trygghet bedömer kammarrätten att det inte framgår att de endast kan tillgodoses genom boende med särskild service. 19-åringen har inte heller något fysiskt omvårdnadsbehov samt har varit tveksam till om hon behöver insatsen. Kammarrätten bedömer att även om 19-åringens hälsotillstånd framstår som allvarligt så ger inte utredningen stöd för att hon har sådana svårigheter i den dagliga livsföringen att hon behöver bostad med särskild service för att få en skälig levnadsnivå.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 18 jan 2024
Redaktör, jurist
