Grov kvinnofridskränkning
Högsta domstolen prövar om tre, relativt lindriga, misshandelsgärningar begångna inom loppet av ett drygt år ska rubriceras som grov kvinnofridskränkning. I avgörandet betonas vikten av att vid bedömningen se till den utsattas hela situation och det sammanhang som gärningarna har utförts i, till exempel om samma gärningsman utsatt kvinnan för brott vid tidigare tillfällen eller om gärningarna skett inför parternas gemensamma barn. Vår expert Frida Velander kommenterar avgörandet.
Omständigheterna och frågan i målet
Underrätterna dömde en man för tre misshandelsgärningar som han begått mot sin hustru under perioden april 2019 till juli 2020 och rubricerade dessa som grov kvinnofridskränkning. Den första gärningen bestod i att han slagit henne med en nyckelknippa på hennes ena lår. Vid det andra tillfället hade han utdelat sparkar mot henne och vid det tredje hade han slagit henne med knuten näve i bröstet. Kvinnan fick ont och blåmärken vid varje tillfälle. Den första gärningen begicks i slutet av april eller i början av maj 2019, den andra gärningen i februari 2020 och den tredje i juli 2020. Samtliga gärningar utfördes när parternas gemensamma barn var närvarande.
Mannen dömdes även för bland annat två fall av misshandel mot hustrun, gärningar som inte ingick i åtalet om grov kvinnofridskränkning. Den första gärningen bestod i att han under maj 2017 kastat ned henne på sängen, tryckt ett knä mot hennes rygg, tryckt sin arm mot hennes hals och klämt hennes hand samtidigt som han tryckt ner hennes huvud. Hon orsakades andnöd, smärta, blåmärken och rivsår av våldet. Den andra gärningen bestod i att han under augusti 2017 tagit strypgrepp på henne och dunkat hennes huvud i en vägg. Vid detta tillfälle bet han henne även i örat och halsen samt tog ett hårt grepp om hennes handleder. Våldet orsakade smärta, blodvite, svullnad och rodnad.
Prejudikatfrågan i Högsta domstolen är om gärningarna som ingick i åtalet för grov kvinnofridskränkning ska rubriceras på det sättet eller som tre separata misshandelsbrott.
Grov kvinnofridskränkning
Grov kvinnofridskränkning infördes som ett nytt brott i brottsbalken år 1998 för att ytterligare markera allvaret i sådan brottslighet som riktar sig mot personer i nära relationer och som präglas av att de sammantaget är avsedda att systematiskt kränka den utsatta personen (se prop. 1997/98:55 s. 78).
Bestämmelsen finns i 4 kap. 4 a § andra stycket brottsbalken och tar sikte på upprepade straffbara kränkningar av en man mot en närstående kvinna som den tilltalade lever eller har levt tillsammans med som gift eller under äktenskapsliknande förhållanden. Om det rör sig om andra närståenderelationer rubriceras brottet som grov fridskränkning (första stycket).
För straffansvar krävs dels att det rör sig om vissa i paragrafen uppräknade brott, såsom till exempel misshandel, ofredande eller sexualbrott, dels att gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.
Fridskränkningsbrotten utgör alltså en sorts konkurrensreglering, där det i stället för att döma för de olika brottsliga gärningarna enligt respektive lagrum ska dömas för grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning om förutsättningarna för det föreligger. Sedan straffbestämmelsen infördes har minimistraffet höjts vid två tillfällen i syfte att markera allvaret i brottsligheten. Sedan den 1 januari 2022 är straffet fängelse i lägst ett och högst sex år.
Högsta domstolens avgörande
Allmänt om fridskränkningsbrotten
Krav på flera brottsliga gärningar
Högsta domstolen inleder med att konstatera att det av lagtexten följer som ett första krav att åtalet alltid måste omfatta minst två gärningar. Att så är fallet är inget nytt, utan precis som Högsta domstolen konstaterar följer det av att ”brottsliga gärningar” anges i plural i lagtexten. Gärningarna måste även vara sådana som avses i de kapitel eller lagrum som räknas upp i bestämmelsen.
Gärningarna ska utgöra led i en upprepad kränkning av personens integritet
Det andra kravet är att de gärningar som ingår i brottspåståendet ska innebära en kränkning av den drabbade personens integritet. Det innebär att vissa brott som i och för sig ingår i uppräkningen i bestämmelsen sällan eller aldrig kan utgöra en del av ett fridskränkningsbrott (exempelvis tagande av olovlig väg enligt 12 kap. 4 § brottsbalken). Även när det gäller skadegörelse kan det behöva göras en bedömning av om brottet kan anses innebära en kränkning av den personliga integriteten.
När det gäller frågan om hur många gärningar som krävs för att det ska föreligga en upprepad kränkning konstaterar Högsta domstolen att det normalt bör förutsättas att det är fråga om minst tre gärningar. Det kan dock finnas situationer där åtalet för fridskränkningsbrottet avser endast två gärningar men där den tilltalade vid sidan om detta tidigare har dömts för en eller flera ytterligare gärningar mot samma målsägande. Det kan också vara fråga om fall där den tilltalade i samma rättegång döms särskilt för exempelvis en grov misshandel.
För att gärningarna ska utgöra led i en upprepad kränkning krävs att de måste stå i ett visst tidsmässigt sammanhang till varandra. Ett alltför stort uppehåll mellan gärningarna kan leda till att de inte kan anses utgöra ett led i en upprepad kränkning av den som har blivit utsatt. Motsvarande kan även gälla om gärningarna ligger alltför nära varandra i tiden och – även om de är att se som skilda brottsenheter – hänger samman, till exempel genom att de är knutna till ett och samma konflikttillfälle.
Gärningarna ska vara ägnade att allvarligt skada personens självkänsla
För straffansvar krävs slutligen att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, det vill säga att de har en sådan kvalitet att de typiskt sett duger för att allvarligt skada självkänslan. Högsta domstolen betonar att prövningen av om gärningarna sammantaget är sådana att de bör anses som ett fridskränkningsbrott i allt väsentligt bör ske vid denna bedömning, som måste ta sikte på vad just dessa gärningar typiskt sett åstadkommer. Vid bedömningen ska dock hela den utsattes situation beaktas, vilket innebär att gärningarnas kvalitet ska bedömas i det sammanhang i vilket de har utförts. Det betyder att det är möjligt att beakta bland annat under vilka förhållanden som målsäganden lever. Exempelvis kan det ha betydelse om han eller hon av olika skäl är isolerad från omgivningen, har svårt att kommunicera med utomstående eller annars står i ett tydligt beroendeförhållande till den tilltalade (jämför NJA 2003 s. 144 ”Den grova kvinnofridskränkningen I”). Av det sagda följer enligt Högsta domstolen att det inte kan finnas något hinder mot att vid bedömningen beakta om målsäganden, vid sidan av åtalet för fridskränkningsbrottet, har utsatts för andra brott eller kränkande åtgärder av den tilltalade. Också detta utgör en del av sammanhanget som gärningarna har utförts i. Det förhållandet att den tilltalade har gjort sig skyldig till allvarligt våld i ett tidigare skede mot målsäganden kan exempelvis ha betydelse för hur senare våldshandlingar påverkar eller kan påverka honom eller henne.
Enligt Högsta domstolen bör därmed också tre i sig mindre allvarliga brott, till exempel tre ofredanden, kunna uppfylla kravet på en upprepad kränkning av den drabbade personens integritet. Detta synsätt ligger enligt domstolen i linje med lagtexten och det hänvisas även till uttalanden i förarbetena, där det framgår att även lindriga brott kan leda till en allvarligt skadad självkänsla om gärningen ingår i ett mönster som sammantaget leder till att den kränkta personen bryts ner (prop. 1997/98:55 s. 133).
Bedömningen i det aktuella fallet
Högsta domstolen inleder med att konstatera att den tilltalade begått tre gärningar mot sin hustru och att dessa är att bedöma som misshandel av normalgraden. Enligt domstolen innefattar dessa gärningar en kränkning av den personliga integriteten och de har begåtts upprepade gånger. Vad avser tidsaspekten bedömer Högsta domstolen att det tidsmässiga avståndet mellan gärningarna inte är så stort att de på den grunden inte utgör en upprepad kränkning av målsägandens integritet (mellan tillfälle ett och två hade det gått cirka tio månader). Vad avser gärningarnas kvalitet konstaterar Högsta domstolen att de enskilda misshandelsgärningarna har varit av relativt lindrigt slag. De bör emellertid ses i ljuset av de mer allvarliga misshandelsgärningar som den tilltalade begick 2017. Till detta läggs att de gärningar som ligger till grund för åtalet för grov kvinnofridskränkning har begåtts inför parets barn. Vid en sammantagen bedömning, där målsägandens hela situation beaktas, kommer Högsta domstolen fram till att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada målsägandens självkänsla. Gärningarna bedöms därför som ett fall av grov kvinnofridskränkning.
Reflektioner
Avgörandet innehåller visserligen inte några direkta nyheter. Det görs dock flera uttalanden som kan vara vägledande för framtida domstolsprövningar av åtal om grov kvinnofridskränkning. Framför allt understryker Högsta domstolen hur viktig den kvalitativa bedömningen är. Det betonas att det är avgörande att se till den utsattas hela situation och de sammanhang som gärningarna har utförts i, till exempel om samma gärningsman utsatt kvinnan för brott vid tidigare tillfällen eller om gärningarna skett inför barn.
Vad avser frågan om hur många gärningar som krävs för att en kränkning ska anses som upprepad klargör Högsta domstolen att även få, och lindriga, gärningar kan bedömas som grov kvinnofridskränkning beroende på sammanhanget. Detta är en något mer nyanserad bedömning än vad som framgår av förarbetena till bestämmelsen. Däri konstateras endast att frågan hur många kränkande gärningar som ska krävas för att en kränkning ska anses som upprepad bör bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär. Ju allvarligare en gärning är, desto färre gärningar bör det krävas för att kränkningen ska anses som upprepad (se prop. 1997/98:55 s. 133). I litteraturen har ansetts att det åtminstone torde krävas tre gärningar för att en kränkning ska vara upprepad. Högsta domstolen klargör nu dock alltså att två gärningar kan räcka om det föreligger tidigare lagföringar eller om den tilltalade döms för fler gärningar mot samma målsägande i samma rättegång, vilka inte ingår i åtalet om grov kvinnofridskränkning. Även lindriga gärningar, såsom ofredanden, kan också räcka för att kränkningen ska anses som upprepad, sedda i ljuset av tidigare och mer allvarliga gärningar. Prövningen ska alltså göras på ett nyanserat sätt.
Det kan noteras att det i det aktuella fallet hade förflutit ungefär två år mellan de första misshandelstillfällena och de gärningar som ingick i åtalet för grov kvinnofridskränkning. Högsta domstolen uttalar inte något generellt om hur lång tid som kan ha förflutit mellan tidigare brottsliga gärningar och de gärningar som ingår i ett åtal om grov kvinnofridskränkning för att de tidigare brotten ska kunna tillmätas relevans. Det får dock rimligen inte ha gått alltför lång för att dessa ska kunna beaktas, även om den bedömningen bör vara beroende av omständigheterna i varje enskilt fall.
Utifrån ett brottsofferperspektiv är domstolens avgörande viktigt, och en bekräftelse på att även gärningar som kan ses som lindriga ur ett perspektiv kan vara oerhört allvarliga och kränkande beroende på i vilket sammanhang de företas. Med hänsyn till att minimistraffet är högt (fängelse i lägst ett år), krävs dock även fortsättningsvis självklart en viss kvalitet, eller ett visst allvar, för att straffansvar för grov kvinnofridskränkning ska komma i fråga. Det är också fortsatt så att en ny gärning i förening med en gärning som en domstol redan har dömt över inte kan leda till ansvar för det nya brottet (principen ”ne bis in idem”). Däremot kan alltså tidigare brott få betydelse för hur nya brott ska rubriceras.
Analys av Högsta domstolen 2024-10-09, mål nr B 7775-23.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 18 nov 2024
Ämnessakkunnig, straffrättsenheten vid Justitiedepartementet
