Fastighetsägare får skadestånd efter omläggning av E20
Att efter en trafikomläggning få ersättning för minskat fastighetsvärde brukar vara svårt. För att det ska lyckas ska antingen de ökade störningarna inte vara orts- eller allmänvanliga eller så ska värdeminskningen vara betydande. Mot fastighetsägarens krav på ersättning invänds dessutom regelmässigt att samhällsnyttan i form av ökad säkerhet för trafikanterna måste tillmätas ett betydande värde i sammanhanget. Nu har dock två fastighetsägare tillerkänts skadestånd av MÖD vid en trafikomläggning, därför att fastigheten sjönk avsevärt i värde på grund av störningarna från den nya vägdragningen. I denna analys diskuterar vår expert Stefan Rubenson MÖD:s avgörande.
Bakgrund
Två makar äger gemensamt en fastighet med en areal om knappt 3 000 kvadratmeter. Fastigheten är bebyggd med ett åretrunthus på 150 kvm och är belägen på en ort vid dalgången mellan Alingsås och Vårgårda, en ort där jordbruk dominerar. Under åren 2018 till 2020 byggde Trafikverket en ny mötesfri väg för Europaväg E20 och den aktuella vägen fick därigenom en ny sträckning.
Den tidigare vägsträckningen för E20 låg på ett avstånd från om en knapp kilometer från fastigheten, men nu anlade Trafikverket en bullervall mellan vägen och bostadshuset, cirka 40 meter från bostadstomtens gräns. Bullervallen är på krönet försedd med viltstängsel i metall. På det aktuella avsnittet utgörs vägen av en fyrfilig motorväg med en hastighetsbegränsning på 110 kilometer i timmen.
Målet
Fastighetsägarna stämde Staten genom Trafikverket och yrkade vid mark- och miljödomstolen (MMD) skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken (MB) för förmögenhetsskada till följd av störningarna från vägen. De anförde som grund för sin talan bland annat att fastigheten är högt belägen och före den nya motorvägen hade man därifrån en vidsträckt och fri utsikt över landskapet västerut. Efter utbyggnaden av den nya vägen har utsikten försvunnit genom den anlagda bullervallen, en anläggning som är förfulande och påträngande i boendemiljön. Högre och tyngre fordon är dessutom synliga över bullervallen vid passage och ljussken från fordonens strålkastare tränger nattetid in i de bostadsrum som vetter mot vägen.
Ett antal värderingar genomfördes varvid genomgående bedömdes att skadan översteg MB:s kvalifikationsgräns. Fastighetsägarna yrkade gemensamt ersättning med 700 000 kronor jämte räntekostnader. Beloppet var ett medelvärde av de olika värderingarna.
Trafikverket, som inte ifrågasatte att marknadsvärdespåverkan uppgick till det yrkade beloppet, bestred dock ersättningskraven. Verket menade att den störning som ger upphov till skadan är såväl orts- som allmänvanlig under jämförbara förhållanden. Störningarna är utöver detta inte heller av den omfattningen att det inte är skäligt att fastighetsägarna får tåla dem. Dessutom har störningarna sitt ursprung i en verksamhet av stor samhällsnytta, varför gränsen för vad en fastighetsägare får tåla är högre än för andra störningar.
Mark- och miljödomstolen
MMD biföll i huvudsak yrkandet och dömde ut sammanlagt 600 000 kronor jämte ränta till de båda fastighetsägarna jämte rättegångskostnader. Störningarna var enligt domstolen varken orts- eller allmänvanliga och skadan var betydande. Vägsträckningen är förlagd till en typisk jordbruksbygd som tidigare var tämligen ostörd, och med hänsyn till att det här är fråga om en europaväg, E20, som dragits mycket nära en bostadsfastighet där överdelen på lastbilar är synliga från bostadshusets övervåning och ljuskäglor från tung trafik går in i bostadshuset och lyser upp invändigt, kan störningen inte heller sägas vara allmänvanlig. Därefter tillägger MMD för att klargöra sin inställning, att skadan är så betydande att oavsett om störningen hade bedömts som allmänvanlig eller inte, ska ersättning ändå utgå i ett fall som detta.
Mark- och miljööverdomstolen
Trafikverket överklagade utan framgång domen till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Till skillnad från MMD anser MÖD dock att störningen måste bedömas som allmänvanlig, då det inte är visat att störningarna är av sådan intensitet, att de ska anses ha överskridit en allmänvanlig nivå. I detta avseende beaktade domstolen särskilt att gällande normer för bullernivå vid bostadshusets fasad inte överskridits. MÖD noterar dock att även allmänvanliga störningar kan föranleda ersättningsskyldighet, om de inte skäligen bör tålas. I skälighetsbedömningen ska ett flertal omständigheter vägas in. I detta fall var skadans storlek avgörande. Den avgörande faktorn i skälighetsbedömningen i detta mål framhåller domstolen är den totala skadans storlek. Skadan på fastigheten uppgår till 600 000 kronor eller drygt 13 procent av fastighetens marknadsvärde i ostört skick. En skada av sådan omfattning bör inte skäligen tålas av privatpersoner, trots vägens stora samhällsnytta menade MÖD. En ledamot ville fastställa MMD:s motivering. Det vill säga att störningen inte var orts- eller allmänvanlig.
Kommentar
Enligt 32 kap. MB har väghållaren strikt skadeståndsansvar för trafikstörningar. Ett viktigt undantag från det strikta ansvaret är om störningen är att hänföra till vad som kallas för orts- och allmänvanliga störningar. Om en störning är sådan att den skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden, är den skadevållande ej skyldig att ersätta skadan, såvida den inte har åstadkommits uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Dock är denna hävdvunna princip också omgärdad av en ytterligare begränsning, nämligen att det enbart är skador av ekonomisk natur som ersätts. Det innebär att skadan måste ha givit upphov till en ekonomisk förlust för den skadelidande för att denne ska vara berättigad till skadestånd. Denna förlust, den rena förmögenhetsskadan, måste dessutom måste uppgå till ett någorlunda betydande belopp. Detta har bekräftats av många avgöranden. Vid verksamheter som betraktas som allmännyttiga, såsom anläggandet av en motorväg, får den skadelidande vid en skälighetsbedömning dessutom vara beredd att tåla något mer än i andra sammanhang.
Det får antas att Trafikverket drev målet för att pröva om det numera klassiska avgörandet från 1999, NJA 1999 s. 385, om vägdragningen på Dalarö alltjämt ska anses vara vägledande. I det målet slog Högsta domstolen fast ett antal principer i fråga om skadestånd till följd av ökade störningar på grund av nya vägdragningar. Avgörandet visade att värdeförluster på grund av en för trafikmiljön nödvändig väg ger ersättning, om värdeförlusten är över vissa nivåer. Senare prövades samma fråga genom MÖD 2013:42. Där var det fråga om en vägdragning och byggandet av en 450 m lång bullervall i en båge runt en bostadsfastighet, som var belägen på landsbygden strax utanför Viken i Skåne. Klagandena gjorde gällande att en ekonomisk skada i form av minskat marknadsvärde uppstått på grund av störningar från vägen i form av bland annat buller och barriäreffekter. Efter en bedömning av de marknadsvärdepåverkande störningarna, bland annat den estetiska immissionen och andra faktorer, kom domstolen i det målet fram till att störningarna var allmänvanliga, att skadan kunde uppskattas till omkring fem procent av marknadsvärdet och att detta fick tålas utan ersättning. Skadan var alltså inte tillräcklig för att behöva ersättas. Detta på grund av samhällsnyttan. Eftersom fastigheten var belägen på en attraktiv plats på den skånska västkusten kunde förlusten ändå uppskattas till några hundratusen kronor räknat efter den tidens marknadsvärde, men en sådan förlust var alltså inte tillräckligt betydande för att motivera rätt till ersättning.
I detta mål var förlusten långt över fem procent. Redan av den anledningen skulle ersättning utgå enligt domstolarna. Frågan om orts- och allmänvanlig sköts därför i bakgrunden särskilt av MÖD, som pekade på att bullernivån inte var anmärkningsvärt hög och därför kunde anses allmänvanlig. Det är svårt att följa MÖD:s tanke här, eftersom det inte var bullret som enligt MMD gjorde att störningen inte var allmänvanlig. MMD angav: ”I förevarande fall har den nya väg E20 dragits mycket nära - - -(bostadsfastigheten). Det förekommer olika uppgifter om avståndet mellan bostadshus och vägbana; (fastighetsägarna) uppger 60 m och Trafikverket 70 m. Oberoende av vilket, är det emellertid fråga om ett mycket kort avstånd. Den estetiskt störande bullervallen med viltstängsel, med en bredd av ungefär 20 m ligger dessutom ännu närmare. Överdelen på lastbilar är också synliga från bostadshusets övervåning och ljuskäglor från tung trafik går in i bostadshuset och lyser upp invändigt. Enligt Mark- och miljödomstolens bedömning kan sådana påtagliga störningar inte anses allmänvanliga oaktat att bullernivån uppgår till 51dB(A) vid fasad.”
Det är därför lätt att instämma med det hovrättsråd som ansåg att MMD:s motivering dög.
Det sagda kan med hänsyn till utgången i målet dock ses som en parentes. Intressantare är att det brukar sägas att gränsen för vad som får tålas är knuten till störningen och inte till den skada som störningen förorsakar. MÖD anser att störningen får betecknas som allmänvanlig, men gör dock det viktiga tillägget, att även allmänvanliga störningar kan föranleda ersättningsskyldighet, om de inte skäligen bör tålas. Redan den stora värdeminskningen, 13 procent, var tillräckligt stor för att ersättning skulle utgå eller med andra ord: skadans storlek har visst betydelse även i de fall störningen kan betecknas som allmänvanlig. Hur stor värdeminskningen måste vara för att Trafikverket ska bli ersättningsskyldigt i det enskilda fallet, är dock en fråga som ännu återstår att besvara. Vad vi vet är att värdeminskningen behöver vara över 5 procent men inte så stor som 13 procent.
Analys av Mark- och miljööverdomstolen 2024-10-02, mål nr M 3644-23.
Ursprungligen publicerad i JP Miljönet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 31 okt 2024
Jurist och miljörättsexpert, Senior Advisor
