Uttalande om elevs bröst – sexuellt ofredande eller olämpligt men ej straffbart beteende?
En lärare som kommenterade en elevs bröst under en lektion dömdes för sexuellt ofredande av underrätterna. Högsta domstolen bedömer dock att uttalandet inte haft en sådan tydlig sexuell inriktning eller prägel som krävs för straffansvar. Läraren frikänns därför. Avgörandet, som aktualiserar gränsdragningen mellan olämpliga och straffbara beteenden, analyseras av vår expert Frida Velander.
Omständigheterna i målet och frågan i Högsta domstolen
En elev i årskurs nio provade under en lektion en klasskamrats tyngdlyftarbälte genom att spänna fast det utanpå sin tröja. Hennes lärare såg detta och uttalade då ”oj vilka stora bröst du fick nu”. Både tingsrätten och hovrätten dömde läraren för sexuellt ofredande med motiveringen att uttalandet kränkte elevens sexuella integritet. Läraren överklagade till Högsta domstolen.
Frågan i Högsta domstolen är om läraren genom uttalandet gjort sig skyldig till sexuellt ofredande.
Sexuellt ofredande
Av 6 kap. 10 § andra stycket brottsbalken framgår att den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet ska dömas för sexuellt ofredande. Med ”ord” avses uttalanden. Med ”handlande” avses till exempel andra sexuella beröringar och handlingar än sådana som kan anses innefattas i begreppet ”sexuell handling” i bestämmelsen om våldtäkt, såsom att en person i sexuellt syfte kortvarigt berör en annan persons bröst eller könsorgan. Ansvar för ord eller handlande förutsätter enligt bestämmelsen dels att uttalandet eller handlandet är att se som ett ofredande, dels att detta ofredande är ägnat att kränka den utsatta personens sexuella integritet. Enligt uttalanden i förarbetena ska en gärning, för att vara straffbar som sexuellt ofredande, ha en sexuell inriktning genom att den på något sätt ska syfta till att reta eller tillfredsställa gärningspersonens sexualdrift. En förutsättning för straffansvar för ett uttalande är att detta har en tydlig sexuell inriktning. Rekvisitet ”ägnat att” innebär att det är tillräckligt att uttalandet eller handlingen typiskt sett är sådan att offrets sexuella integritet kränks. Det avgörande är inte gärningspersonens personliga syfte och det behöver inte bevisas i det enskilda fallet att integriteten verkligen kränkts. Bedömningen ska alltså göras från objektiva utgångspunkter. (Se prop. 2004/05:45 s. 149).
Högsta domstolens avgörande
Allmänt om vilka gärningar som utgör brott
I sitt avgörande konstaterar Högsta domstolen inledningsvis att för att ett handlande ska vara ägnat att kränka den sexuella integriteten krävs att gärningen har haft en tydlig sexuell inriktning eller prägel. Det avgörande är inte är gärningspersonens personliga syfte med sitt handlande och inte heller hur målsäganden har upplevt händelsen. Detta är något som uttalats i flera tidigare rättsfall avseende sexuellt ofredande (se bland annat NJA 2017 s. 393 ”Rulltrappan” och NJA 2018 s. 1091 ”Den oönskade beröringen II”). Enligt Högsta domstolen uppfyller vissa handlingar, såsom att till exempel beröra en annan persons könsdelar, i stort sett alltid kravet på tydlig sexuell inriktning. Om det däremot är fråga om en annan typ av kroppslig beröring, eller ord som framförts, får förhållandena i den enskilda situationen större betydelse. Som Högsta domstolen i tidigare rättsfall konstaterat finns det då skäl att särskilt väga in vem som företar handlingen, mot vem den riktas, i vilket sammanhang den utförs och om gärningspersonen i övrigt genom ord eller handling har gett uttryck för ett sexuellt intresse för målsäganden.
Högsta domstolen betonar också att inte varje handling med sexuell anknytning som är olämplig eller klandervärd träffas av straffansvaret. I sådana fall skulle straffbestämmelsen få en alltför stor räckvidd och omfatta fall som bör falla utanför det kriminaliserade området. Det är alltså inte motiverat att döma ut straffansvar för varje handling som inte är lämplig eller acceptabel. I sammanhanget påminns också om att rättsordningen för olika områden, till exempel för skolan, tillhandahåller andra regler än straffbestämmelser för att motverka att enskilda utsätts för olämpliga och klandervärda ageranden.
Högsta domstolens bedömning i det aktuella fallet
Det uttalande som Högsta domstolen har att bedöma är alltså ett uttalande från en lärare om att en elev fick stora bröst när hon satte ett tyngdlyftarbälte över sin tröja. Enligt Högsta domstolen kan en kommentar som gäller någons bröst många gånger ha en sådan tydlig sexuell inriktning eller prägel som krävs för att ansvar för sexuellt ofredande ska kunna aktualiseras. I linje med vad som ovan redogjorts för angående förutsättningar för straffansvar är det enligt Högsta domstolen dock inte tillräckligt att yttrandet gäller någons bröst. Utöver det måste omständigheterna i den enskilda situationen beaktas för att avgöra om uttalandet har en sådan tydlig sexuell inriktning som krävs för att falla inom det straffbara området. I det aktuella fallet anser Högsta domstolen att omständigheterna är sådana att uttalandet framstår som en spontan reaktion på vad som hände. Det konstateras också att uttalandet inte innefattade någon annan sexuell koppling än att det avsåg just elevens bröst. Uttalandet var enligt Högsta domstolen opassande och olämpligt, men kan inte anses ha en sådan tydlig sexuell inriktning eller prägel att det faller inom det straffbara området.
Reflektioner
Spelar gärningspersonens syfte någon roll?
Även om Högsta domstolen i fallet inte särskilt uttalar sig om den tilltalades syfte med uttalandet kan konstaterandet att uttalandet framstår som en spontan reaktion ses som en bedömning av att det inte låg något sexuellt syfte bakom. Frågan är då: Spelar gärningspersonens syfte någon roll? Enligt förarbetena avser bestämmelsen, såsom redovisats ovan, att träffa endast sådana handlingar som har en sexuell inriktning genom att de på något sätt syftar till att reta eller tillfredsställa gärningspersonens sexualdrift. Ett straffrättsligt ansvar är enligt förarbetena alltså knutet till att det har funnits ett sexuellt intresse hos gärningspersonen.
Uttalandet i förarbetena har dock kritiserats i olika sammanhang för att ha lett till att det i domstolarna ställs upp ett krav på en särskild avsikt hos gärningspersonen. Bland annat lyftes detta i 2008 års sexualbrottsutredning, som föreslog att bestämmelsen om sexuellt ofredande skulle ändras i syfte att tydliggöra att gärningspersonens avsikt inte skulle tillmätas någon betydelse (se SOU 2010:71 s. 377). Regeringen ansåg dock inte att en sådan ändring skulle göras, utan framförde tvärtom att det är av betydelse vilken avsikt som gärningspersonen har haft med sin handling och att straffansvar förutsätter att det hos gärningspersonen har funnits ett sexuellt intresse med handlandet. Däremot behöver det inte finnas något syfte från gärningspersonens sida att kränka offrets sexuella integritet (se prop. 2012/13:111 s. 55).
I rättsfallet NJA 2017 s. 393 ”Rulltrappan” uttalade emellertid Högsta domstolen att kravet på att handlingen måste ha en sexuell inriktning eller prägel inte kan uppfattas på så sätt att gärningspersonens personliga syften är avgörande för straffbarheten. Ett sådant krav är enligt Högsta domstolen inte förenligt med vare sig det skyddsintresse som ligger bakom bestämmelsen eller vad som i övrigt gäller vid sexualbrotten. Ett sådant krav harmonierar också mindre väl med att bedömningen av om gärningen kränker den sexuella integriteten ska göras objektivt.
Högsta domstolens uttalande, som har upprepats i senare avgöranden, får sägas gå emot vad som framgår av förarbetena. Samtidigt får det kanske förstås på så sätt att en tilltalad inte ska kunna invända att det inte funnits något sexuellt syfte bakom ett handlande eller uttalande och därmed gå fri från ansvar, trots att gärningen haft en tydlig sexuell inriktning. I stället bör, såsom framhålls i aktuellt fall, bedömningen vara objektifierad på så sätt att domstolen måste se till förhållandena i det enskilda fallet. Det finns då skäl att särskilt väga in vem som företar handlingen, mot vem den riktas, i vilket sammanhang den utförs och om gärningspersonen i övrigt genom ord eller handling har gett uttryck för ett sexuellt intresse för målsäganden. Om omständigheterna är sådana att de, objektivt sett, talar för att det har funnits ett sexuellt intresse med handlandet är beteendet straffbart.
I nu aktuellt fall betonar Högsta domstolen att uttalandet framstår som spontant. Det tyder på att domstolen bedömer att det inte har funnits något särskilt syfte bakom det, och att det inte finns några omständigheter som talar för att det funnits ett sexuellt intresse för målsäganden i övrigt. I ljuset av lagstiftarens uttryckliga avsikt att tillmäta gärningspersonens avsikt betydelse framstår denna bedömning som rimlig, och detta även mot bakgrund av tidigare praxis.
Så svaret på frågan om gärningspersonens syfte spelar någon roll blir ja – men bedömningen av vad syftet varit ska göras objektivt utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
När bör kriminalisering ske och vad bör vara kriminaliserat?
Kriminalisering är en form av social kontroll genom straffhot som syftar till att påverka medborgarnas beteende. Det innebär att det måste finnas ett behov av reglering och ett påtagligt skäl att skydda ett visst intresse. Om ett beteende kriminaliseras är det av vikt att den enskilde kan förutse vad han eller hon har att förhålla sig och när straffrättsligt ansvar kan inträda. För vissa brott är det också mycket tydligt vilka ageranden som är straffbara. Till exempel döms den som orsakar någon annan kroppsskada för misshandel. Andra brott är utformade på så sätt att en mer nyanserad bedömning måste göras i varje enskilt fall för att avgöra om agerandet träffas av straffansvaret. Så är typiskt sett fallet med brott som förutsätter att ett agerande är ägnat att hos den utsatta framkalla någon typ av reaktion. Olaga hot förutsätter till exempel att ett hot om brottslig gärning är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet. Inte varje hot om brottslig gärning omfattas således av straffansvaret, även om det kan vara otrevligt eller obehagligt. På liknande sätt förhåller det sig med sexuellt ofredande; inte varje uttalande med sexuell anknytning som är olämpligt eller klandervärt omfattas av straffansvaret. Att så är fallet är, enligt principerna om kriminalisering, nödvändigt. Alla olämpliga beteenden bör inte vara kriminaliserade, utan endast när det föreligger påtagligt skäl för det bör straffrätten användas för att reglera ett beteende. Som framhålls i avgörandet finns andra regler än straffbestämmelser i rättsordningen för att motverka att enskilda utsätts för olämpliga och klandervärda ageranden. Till exempel finns i skollagen (2010:800) och diskrimineringslagen (2008:567) regler som syftar till att motverka att elever utsätts för olika former av kränkande behandling. Aktuellt avgörande bidrar inte bara till att klargöra hur bedömningen ska göras av om ett uttalande har en sådan tydlig sexuell inriktning eller prägel som krävs, utan påminner också om vikten av att i slutändan göra en rimlighetsbedömning av om ett agerande bör vara belagt med straffansvar eller inte.
Analys av Högsta domstolen 2024-07-10, mål nr B 6826-23.
Ursprungligen publicerad i JP Skolnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 23 okt 2024
Ämnessakkunnig, straffrättsenheten vid Justitiedepartementet
