I de fall där bodelning inte har förrättats kan samtycke från tidigare make behövas, även om lång tid har gått efter skilsmässa
I Högsta domstolens domslut fastställs att endast omständigheten om hur lång tid har förflutit sedan äktenskapets upplösning, utan efterföljande bodelning, inte medför att det är uppenbart att samtycke inte behövs från ägarens tidigare make/maka enligt 7 kap. 5 § äktenskapsbalken. Målet analyseras här av Chris Lau, doktorand i civilrätt med inriktning mot familjerätt vid Stockholms universitet.
Bakgrund
Klagande i målet är RK och motpart är Lantmäteriet. I februari 2022 ansökte RK lagfart hos Lantmäteriet på sin del av fastigheten X 1:4. RK hade tidigare genom gåva från sin sambo SJ, som är lagfaren ägare av fastigheten sedan 1981, fått halva delen av fastigheten. I fastigheten bor SJ och RK tillsammans med sin dotter. Innan samboförhållandet var SJ gift och äktenskapet upplöstes 1988 utan efterföljande bodelning. Lantmäteriet beslutade att vilandeförklara ansökan om lagfart från RK på grund av att det saknades samtycke från SJ:s tidigare maka. RK överklagade Lantmäteriets beslut till tingsrätten och anförde att det var uppenbart att ett samtycke från den tidigare makan inte behövdes eftersom det gått över 30 år sedan äktenskapet upplöstes. Tingsrätten avslog överklagandet och hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning. Högsta domstolen (HD) meddelade prövningstillstånd i frågan om huruvida skriftligt samtycke krävs från överlåtarens tidigare make vid ansökan om lagfart där förhållandet upplöstes för många år sedan utan efterföljande bodelning.
Den fråga som främst aktualiseras i målet är om skriftligt samtycke inte längre behövs från överlåtarens tidigare make vid ansökan om lagfart på grund av att det har gått många år sedan ett äktenskap upplöstes utan efterföljande bodelning.
HD:s bedömning
HD:s bedömning är att skriftligt samtycke krävs från överlåtarens tidigare make vid ansökan om lagfart även om förhållandet upplöstes för många år sedan utan efterföljande bodelning. HD anser att endast åberopa den omständigheten att lång tid har gått sedan äktenskapet upplöstes inte medför att det är uppenbart att samtycke från överlåtarens tidigare make inte behövs. Som grund för sin bedömning utgår HD från reglerna i äktenskapsbalken (ÄktB) om rådighetsinskränkning (reglerna om makes samtycke), bodelning med rätt att överta gemensam bostad och jordabalkens (JB) inskrivningsregler för lagfartsansökan.
Ett justitieråd är av skiljaktig mening och anser att ansökan om lagfart inte behöver överlåtarens tidigare makas samtycke. Anledning är att det har gått så lång tid, 35 år, att den tidigare makans rätt till bodelning och övertagande av gemensam bostad har upphört genom eftergift eller passivitet.
Analys
Inledningsvis bör nämnas att HD i sina domskäl i de flesta fall endast redogör för rättsregeln utan att närmare förklara eller kommentera hur dessa tillämpas i det aktuella fallet. Att HD tar upp reglerna om makens samtycke kan vara för att dessa utgör en viktig del i HD:s bedömning av prejudikatfrågan. I domskälen börjar HD med att redogöra för reglerna om den andre makens samtycke vid beslut gällande fast egendom. I 7 kap. 5 § ÄktB regleras ägarmakens skyldighet att inhämta samtycke från den andre maken vid utförande av vissa åtgärder gällande makarnas gemensamma bostad. Det gäller även i de fall där fast egendom inte utgör makarnas gemensamma bostad men som är giftorättsgods. Dessa regler, som även kallas för rådighetsinskränkning eller medbestämmanderätt, gäller inte bara under äktenskapet utan även efter äktenskapsskillnad till dess att bodelning har skett och därigenom bestämt vilken egendom varje make ska ha (se prop. 1986/87:1 s. 136 och ”Samtycke till inteckning I” NJA 1968 s. 169).
Det råder ingen tvekan om att makarna under äktenskapet ska eller bör samråda om deras egendom för att planera familjens framtid. Det motsvarar syftet med lagparagrafen, att skydda det gemensamma hemmet och att föreskriva en skyldighet för ägarmaken att samråda med sin make om åtgärden i fråga innan han/hon fattar beslutet. Att rådighetsinskränkning består även efter äktenskapsskillnad till dess att bodelning har förrättats är för att säkra den andre makens rätt att i vissa fall vid bodelningen få överta bostad och bohag av ägarmaken (enligt 11 kap. 8 § ÄktB). Dessa regler är skapade för att skydda den andre makens intresse. I detta fall har SJ, som är ägare till fastigheten X 1:4, genom gåva överlåtit hälften av fastigheten till sin nuvarande sambo RK. Enligt äganderätt ska SJ kunna överlåta fastigheten till vem han vill men på grund av att fastigheten var giftorättsgods och att bodelning inte har förrättats krävs det samtycke från hans tidigare maka för att skydda hennes rätt till att i vissa fall få överta bostad och bohag.
Det är viktig att beakta ägarmakens intresse och väga dessa mot de skyddsintressen som finns för den andre maken. Ägarmaken har ett intresse av att kunna fritt förfoga över sin egendom, särskilt efter äktenskapsskillnad. Ett exempel där ägarmakes intresse beaktas är de situationer där makes samtycke inte behövs, när maken inte kan lämna giltigt samtycke eller om samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid. I sådana fall bör domstolen ge tillståndet om det inte framkommer något godtagbart skäl mot åtgärden (se prop. 1986/87:1 s. 138 f.). HD framför inte i sina domskäl ifall någon av dessa situationer har uppstått. Det kan antas att den tidigare makan inte är avliden eftersom det skulle innebära att samtycke inte behövs i detta fall. Det är svårt att veta eftersom det inte finns någon information om den tidigare makan.
HD redogör sedan för den andra makes möjlighet att ogiltigförklara en rättshandling som uppstått genom att ägarmake avhänt sig egendom utan nödvändigt samtycke eller tillstånd från den andre maken. Tidsfristen för att väcka talan är tre månader från det att den andre maken fick kännedom om förfogandet. Talan får inte väckas om rättshandlingen är en lagfartansökan som har beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom. HD diskuterar inte närmare vilken rättshandling som kan vara aktuell eller om möjligheten till ogiltigförklaring är tillämplig i rättsfallet. Denna omständighet kunde ha gett klarhet i den andra makas inställning till att samtycka till överlåtelsen av fastigheten. Frågan som kan ställas är vilken av rättshandlingarna som den andre maken kan ogiltigförklara i detta fall. Är det lagfartsansökan eller det gåvohandlingen? Vad gäller lagfartsansökan är det inte möjligt att ogiltigförklara på grund av två skäl. Det första skälet är att lagfartsansökan inte har beviljats vilket gör att den inte kan ogiltigförklaras. Det andra skälet är att en talan om ogiltighet inte får väckas även om lantmäteriet hade beviljat lagfartsansökan, enligt 7 kap. 9 § ÄktB. Handlar det om att ogiltigförklara gåvohandlingen måste den tidigare makan, i det här fallet, väcka talan inom tre månader från det att hon fick kännedom om förfogandet. Det framkommer inga uppgifter i HD:s domskäl om den tidigare maken har fått kännedom om förfogandet. Gåvohandlingen förrättades den 18 februari 2022 och samma dag skickades ansökan om lagfart till inskrivningsmyndigheten. HD meddelade beslut den 9 april 2024. Om den tidigare maken har fått information om förfogandet och motsätter sig gåvohandlingen genom en klandertalan borde den informationen tagits med i HD:s domskäl. Denna omständighet kunde ha utretts närmare och tagits i beaktande vid bedömningen av den tidigare makas samtycke.
HD går vidare till reglerna om bodelning och den make som bäst behöver bostaden. Makarnas egendom ska fördelas mellan dem genom bodelning när äktenskapet upplöses. Enligt HD har den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad som regel rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott, även om egendomen på grund av äktenskapsförord är enskild. Vidare anger HD att det finns ingen angiven tid i äktenskapsbalken när bodelningen senast ska begäras. Det finns därför ingen preskriptionstid för rätten att erhålla bodelning (”Dröjsmålet med bodelning” NJA 2009 s. 437 och ”Samtycke till inteckning II” NJA 2009 s. 747). HD har inte motiverat eller kopplat dessa mot omständigheterna i detta fall. Det kan antas att dessa regler redogörs för att någon bodelning mellan SJ och hans tidigare maka inte har förrättats och därmed har det inte funnits någon möjlighet för den tidigare makan att ta vara på dennes rätt att få egendom fördelad eller ta över bostaden vid äktenskapsskillnad.
Det är dock inte så enkelt att överta en bostad som den andre maken äger, även om det är enskild egendom. Viktig att notera är att endast enskild egendom genom äktenskapsförord kan övertas och inte enskild egendom som är till följd av villkor vid gåva eller i testamente. I lagkommentarer till äktenskapsbalken står det att om den gemensamma bostaden utgör ena makens enskilda egendom får också denna egendoms äktenskapsrättsliga karaktär vägas in i helhetsbedömningen. (Teleman/Tottie, Äktenskapsbalken (1 maj 2023, version 5, kommentaren till 11 kap. 8 § ÄktB under rubriken Första stycket.) Hänsyn bör tas bland annat till hur lång tid som har gått sedan äktenskapsförordet upprättades, och vad som därvid får antas ha varit makarnas syfte och hur de ekonomiska förhållandena har utvecklat sig sedan dess. Allmänt sett bör det krävas starkare skäl för ett övertagande om egendomen är enskild än om den är giftorättsgods (prop. 1986/87:1 s. 180, se även NJA 1966 s. 1).
Vidare sker det en behovsprövning och en skälighetsbedömning av vem av makarna som har bäst behov av den gemensamma bostaden. Vid behovsprövning ska hänsyn tas till samtliga föreliggande omständigheter. I förarbetena har det nämnts att om det finns barn i äktenskapet och ena maken får ensam vårdnaden har denne i regel störst behov av bostaden. En annan anledning är om den ena maken är död; i sådana fall har den efterlevande maken i regel ansetts ha störst behov av att få överta bostaden. Förutom behovsprövning måste ett övertagande med hänsyn till omständigheterna i övrigt anses skäligt, till exempel ekonomiska hänsyn till den make som äger fastigheten. Principen i bodelning ska innebära en hälftendelning av giftorättsgodset. En annan aspekt som måste tas i beaktande är att den övertagande maken är i stånd att erlägga den likvid (eller att utge det giftorättsgods) som krävs för att täcka den avstående makens giftorättsandel i boet och det måste kunna förutsättas att den övertagande maken klarar av den ekonomiska börda som det innebär att behålla bostaden. Klarar inte den övertagande maken av detta ekonomiskt kan ägarmaken häva bodelningen (NJA 1975 s. 699). Dessa bedömningar tyder på att det finns begränsningar i den andra makes övertaganderätt för att balansera mot ägarmakes intresse. HD redogör inte närmare för dessa delar i bedömningen av vilken av makarna som har bäst behov av bostaden. Anledningen kan vara att om samtycke av den tidigare maken inte behövs, eftersom rätten till övertagande av bostad och bohag anses övergiven, skulle dessa bedömningar inte vara aktuell. Bedömningen av om maken eftergett rätten till bodelning beror på omständigheterna i det enskilda fallet.
HD redogör därefter regleringen av ansökan om lagfart. Ansökan om lagfart är reglerad i 20 kap. 1 § JB. För den som med äganderätt har förvärvat fast egendom finns det krav att söka inskrivning av förvärvet (lagfart) inom en viss tid. HD framför att ”en ansökan ska förklaras vilande bland annat om överlåtaren vid överlåtelsen är gift och förvärvet enligt äktenskapsbalkens bestämmelser är beroende av den andre makens samtycke (se 20 kap. 7 § 7 jordabalken)”. HD anser att detta gäller även efter äktenskapet är upplöst men bodelning ännu inte har skett. Till grund för detta hänvisar HD till sin redogörelse av 7 kap. 5 § första stycket ÄktB om rådighetsinskränkning, där samtliga samtyckeskrav gäller även efter äktenskapsskillnad till dess att bodelning har skett. Enligt HD ska inskrivningsmyndighetens prövning utgå från de handlingar som sökanden åberopar eftersom granskningen vid inskrivningsmyndigheten är huvudsakligen av formell karaktär och någon mer ingående prövning av de bakomliggande sakförhållandena ska inte ske. Endast vid uppenbara fall där samtycke inte behövs kan inskrivningsmyndigheten efterge kravet på bevis om samtycke. HD:s bedömning innebär att inskrivningsmyndigheten inte ska göra någon svårare bedömning, utan ska fatta beslut på handlingarna och samtliga fall där äktenskapsskillnad sker utan bodelningsförrättning ska förklaras vilande till dess att samtycke inhämtas.
Till sist behandlar HD betydelsen av att lång tid har gått efter överlåtarens äktenskapsskillnad. HD framför att har det gått mycket lång tid sedan upplösningen av överlåtarens äktenskap och att den tidigare maken inte har påkallat bodelning eller rätt att överta den gemensamma bostaden, talar det med styrka för att samtycke till överlåtelsen inte längre behövs. Enligt HD kan det dock finnas en förklaring till den tidigare makens passivitet, vilket gör att bedömningen av om den andre makens samtycke kan aktualisera frågor som inte är lämpliga att avgöras vid den huvudsakliga formella prövning som sker inom ramen för ett inskrivningsärende. HD tillägger att om lagfart beviljas kan den andre maken inte längre klandra överlåtelsen och kan inte heller ta vara på sin rätt eftersom han/hon inte är part i inskrivningsärendet. Därför ska dessa bedömningar göras vid prövningen av en ansökan om rättens tillstånd till överlåtelse av egendom eller inom ramen för talan om klander av en överlåtelse som har skett utan erforderligt tillstånd. I dessa fall prövas frågan av allmän domstol i ett kontradiktoriskt förfarande, där den tidigare maken får möjlighet att bevaka sina intressen.
HD grundar sitt beslut på de grunder som framförts ovan. HD:s bedömning är att det inte har framkommit någon annan omständighet som medför att det är uppenbart att samtycke från SJ:s tidigare maka inte behövs. Beslutet om vilandeförklaring ska därför inte ändras. Kravet på samtycke från tidigare maken ska inte efterges enbart på den grunden att lång tid har gått sedan äktenskapet upplöstes. Samtidigt utvecklar inte HD vilka omständigheter som, tillsammans med att lång tid har gått sedan äktenskapet upplösts utan bodelning, kan tänkas medföra att samtycke uppenbart inte behövs.
Avslutande kommentarerInledningsvis bör nämnas att det finns en del att önska i HD:s domskäl. Det första är avsaknad av motivering för rättsreglernas tillämpning gentemot omständigheterna i det aktuella fallet. I enlighet med tidigare redogörelse har HD i de flesta fall endast redogjort för rättsreglerna utan att närmare diskutera hur dessa ställs mot sakförhållandena i fallet. Vissa omständigheter har inte tagits upp eller beaktats. Exempelvis framför HD i domskälen att någon bodelning inte skett medan i tingsrättsdomen framförde ena parten att det skede en uppdelning av tillgångar mellan SJ och hans tidigare maka men att det inte upprättades något bodelningsavtal. HD framför inte heller någon information om den tidigare makan, hennes status eller om hon har varit involverad i någon del av processen. Dessa omständigheter kunde möjligtvis tillsammans med att lång tid har gått sedan äktenskapet upplösts utan att bodelning förrättats medföra att samtycke uppenbart inte behövs. Diskussionen om det skulle även klargöra ifall bedömningen faller in inom inskrivningsmyndighetens ansvar.
En annan sak som vore önskvärd är en bättre användning av källa i diskussionen om huruvida inskrivningsmyndighetens granskning i ett inskrivningsärende är formell eller materiell. Diskussionen i sin nuvarande form är förvirrande och i vissa fall missvisande eller motsägelsefull. HD framför att inskrivningsmyndighetens granskning är huvudsakligen av formell karaktär men skriver samtidigt det ska inte ske någon mer ingående prövning av de bakomliggande sakförhållandena och hänvisar till NJA 2009 s. 747 (p. 19). Av NJA 2009 s. 747 framgår följande: ”Med hänsyn till att granskningen vid inskrivningsmyndigheten huvudsakligen är av formell karaktär bör kravet på bevis om samtycke efterges bara då det är uppenbart att samtycke inte erfordras. I övrigt bör ansökan om inskrivning förklaras vilande.” Modalverbet som användes var ”bör” och inte ”måste”, vilket betyder att det kan finnas undantag. Vidare står det i NJA 2002 s. 613, som tingsrätten hänvisar till, att ”prövning i ett inskrivningsärende skall vara formell men att det är utgångspunkten och att det kan finnas fall där en mer materiell prövning kan vara motiverad (jfr Grauers, Fastighetsköp, 15 uppl. 2001, s. 19 f.)”. Att tolka texten som att en ingående prövning av de bakomliggande sakförhållandena inte ska ske motsvarar inte vad som framförts enligt tidigare rättsfall. Vidare har inskrivningsmyndigheten ett ansvar att utreda sakförhållandena i varje enskilt ärende för att fatta beslut i ärendet. Enligt 23 § förvaltningslagen (2017:900) ska en myndighet se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Det må vara så, som det skiljaktige justitierådet framför, ”att ansökan om lagfart inte tillåter några svårare bedömningar och att man i lagstiftningen försöker undvika en sådan prövning så mycket som möjligt för att en hantering ska vara snabb, säker och rationell”. Det betyder dock inte att ingen materiell prövning ska göras.
Ett annat argument är att den andre maken inte kan ta vara på sin rätt om bedömningen sker hos inskrivningsmyndigheten och att det sker bäst genom en domstolsprövning. Det finns dock möjligheter för den andre maken att yttra sig i ett ärende hos inskrivningsmyndigheten. I 19 kap. 16 § första stycket JB, som HD hänvisade till i NJA 2002 s. 613, stadgas att om det på grund av någon särskild omständighet finns anledning att anta att det förvärv som sökanden åberopar är ogiltigt eller inte kan göras gällande eller att den sökta åtgärden på annat sätt skulle kränka någon annans rätt, ska inskrivningsmyndigheten ge den vars rätt berörs tillfälle att yttra sig. Om det behövs kan även inskrivningsmyndigheten hålla ett sammanträde (19 kap 16 § andra stycket JB). HD:s tolkning i detta fall kan leda till allvarliga konsekvenser för de berörda parterna.
Utifrån HD:s domskäl kan det utläsas att skyddsintresset för den tidigare makan var ett av de argumenten som var av betydelse för HD:s bedömning. När HD skriver om sociala och ekonomiska skyddsaspekter handlar det om den make som inte äger den gemensamma bostaden. När ingen bodelning förrättas är det viktigt att skydda den andra makes rätt att få en bodelning eller rätt att överta bostad och bohag. Vid ett inskrivningsärende skyddas den andre makens rätt genom reglerna kring rådighetsinskränkning i äktenskapsbalken. Dock måste det balanseras mot de motstående intressen som finns hos ägarmaken. Ägarmakens intresse beaktas genom möjligheten att ansöka om tillåtelse från domstolen enligt 7 kap. 7 och 8 §§ ÄktB eller att den andra makes samtycke efterges. När den andre makens samtycke efterges beror på när rätten till bodelning och rätten till att överta bostad och bohag går förlorad. Det sker när den andre maken under lång tid underlåter att påkalla bodelning (NJA 1993 s. 570). Det anses att personen ska ha nöjt sig med den faktiska fördelning som skett. Tidigare har det ansetts att det måste ha gått mer än tio år (NJA 2009 s. 747). I praxis har det ansetts att rätten till bodelning bortfaller när det förflutit 24 år, 22 år respektive 50 år från äktenskapsskillnad/separation till dess att anspråk på bodelning framställdes (se Brattström och Singer, ”Preskription av äktenskapets rättsverkningar?”, Uppsala Faculty of Law Working Paper 2010:10, s. 5, NJA 1993 s. 570, NJA 1935 s. 613 och NJA 1937 s. 180). Rätten att överta bostad och bohag går förlorad samtidigt som bodelning eftersom övertaganderätten avgörs i vanliga fall vid bodelning.
Trots detta anser inte HD att 35 år sedan äktenskapsskillnad är tillräcklig för att det ska vara uppenbart att samtycke inte behövs utan kräver att andra omständigheter föreligger. Det kan vara svårt för ägarmaken att inhämta samtycke 35 år efter äktenskapsskillnad. Kontakten med den andre maken kan ha avtagits sedan äktenskapsskillnad alternativt att den andre maken kan vara avliden. HD anger inte några exempel på omständigheter som kan vara tillräckliga för att samtycke från den tidigare maken uppenbart inte behövs. Om vissa av omständigheterna hade utretts närmare skulle dessa ha kunnat, tillsammans med att lång tid har gått sedan äktenskapsskillnad, medfört att det är uppenbart att samtycke inte behövs.
Konsekvensen av HD:s bedömning i detta fall innebär att sökanden antingen måste inhämta samtycke innan ansökan skickas in, alternativt att gå till domstol för att ansöka om rättens tillstånd till överlåtelse av egendom. Det är inte ovanligt att en skriftlig bodelningshandling inte upprättas vid en äktenskapsskillnad. Speciellt i de fall där makarna endast har enskild egendom och ingen av de begär att få överta bostad eller bohag från den andre maken. I sådana fall förrättas inte någon bodelning eftersom det inte behövs (9 kap. 1 § andra meningen ÄktB). Intentionen bakom lagparagrafen är att inte tvinga makarna till en bodelning där det inte finns någon egendom att fördela. HD:s beslut motverkar denna intention eftersom sökanden måste bevisa, genom ingivna handlingar, att endast enskild egendom fanns och att den andre maken inte begärde att få överta bostad och bohag. Det sker enklast genom bodelningshandling. Går det inte att bevisa är ägarmake tvungen att vända sig till domstol.
Det är svårt att veta hur många fall det kan handla om, men även om det är några enstaka fall kan det vara en onödig belastning på domstolen och en tidskrävande och mental påfrestning för sökanden. Det blir en snabb, säker och rationell handläggning hos inskrivningsmyndigheten eftersom de kan fatta beslut på handlingarna. Det blir dock inte en snabb, säker och rationell handläggning för den sökande, eftersom personen behöver gå igenom flera instanser. Det är viktigt att beakta olika aspekter och väga dessa mot varandra för att se vad det är för resultat man vill uppnå.
Analys av Högsta domstolen 2024-04-09, mål nr Ä 45-23.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 13 sep 2024
Doktorand i rättsvetenskap vid Stockholms universitet
