Ansökan om boutredningsman kan endast avvisas om sökanden saknar grund för sina skäl
Ett testamente efter en avliden make kunde tolkas olika och motsättningar uppstod. Om den avlidnes syster (numera dödsboet efter systern) är efterarvinge till en halv fastighet eller om testamentet ska tolkas såsom att halva fastigheten utgör legat. Makan till den avlidne ansökte om och beviljades lagfart för hela fastigheten varmed den avlidnes syster i sin roll som legatarie, ansökte om att dödsboet ska avträdas till förvaltning av en boutredningsman. Makan bestred behörighet att ansöka om boutredningsman. Högsta domstolen konstaterar att en ansökan om boutredningsman ska prövas i sak om sökanden anför skäl för sin behörighet och endast om skälen saknar grund, ska talan avvisas. Det är boutredningsmannens sak att ta ställning till en tvistig fråga som är av betydelse för dödsboförvaltningen. I denna analys tittar Kalle Larsson, förbundsjurist hos SKR, närmare på fallet.
Bakgrund
En make har i ett testamente skrivit olika förordnanden avseende en fastighet belägen i Malmö där hans hustru ska ärva samt ha nyttjanderätt till en del av fastigheten vid makens frånfälle. Makens legala arvingar omnämndes också gällande fastigheten i samma testamente. När maken avled, var hans syster den enda legala arvingen. En tid efter maken hade avlidit, avled också hans syster.
Dödsboet efter systern ansökte till tingsrätten om att dödsboet efter maken/brodern skulle avträdas till förvaltning av en boutredningsman. Som grund för ansökan gjorde dödsboet efter systern gällande att den avlidne systern hade fått ett legat gällande halva fastigheten i Malmö samt att behovet av boutredningsman behövdes för att legatet skulle verkställas. Sökanden gjorde gällande att den avlidne systern hade antecknats som såväl legatarie som efterarvinge i dödsboet efter maken vilket också makan hade intygat i samband med bouppteckningens upprättande. Ett testamentsvittne tillika tidigare chefjurist vid en bank på orten, hade hörts och intygat testators vilja i linje med kärandens inställning. Vidare anförde sökanden att ett ställande av säkerhet eller ett beslut om att legatet skulle ställas under särskild vård enligt 22 kap. 3 § ärvdabalken (ÄB) inte skulle ge tillräckligt skydd för legatarien utifrån förordnandet i testamentet.
Makan till den avlidne maken tillika testatorn svarade för sin sida att ansökan om förordnande av boutredningsman skulle avvisas då dödsboet efter systern saknade behörighet att ansöka om sådant då makan menade att systerns dödsbo inte var legatarie utan efterarvinge. Att äganderätten till hälften av fastigheten skulle utgöra legat först efter att makan skulle sälja fastigheten vilket inte hade skett. Då Lantmäteriet ensamt beviljat makan lagfart på fastigheten, menade makan att Lantmäteriet måste ha gjort bedömningen att käranden var efterarvinge och inte legatarie.
Tingsrätten
Tingsrätten konstaterade inledningsvis de rättsliga förutsättningarna kring vilka som kan ansöka om att förordna en boutredningsman enligt 19 kap. 1 § ÄB samt klargjorde att efterarvinge saknar rätt att begära att rätten ska förordna att egendomen ska avträdas till förvaltning av en boutredningsman. Vidare att en efterarvinge inte är dödsbodelägare utan är en aktör som har rätt till arv men att arvet aktualiseras först efter att den avlidnes make eller maka avlider.
Tingsrätten redogjorde för vad som är definitionen av legat enligt 11 kap. 10 § ÄB samt att legatarie inte är dödsbodelägare och således inte heller har rätt till insyn eller bestämmanderätt i dödsboet. Att det är ordalydelsen i testamentet som styr om testamentstagaren är legatarie eller universell testamentstagare.
Om det finns en risk för att ett legat (den egendom) som avses med förordnandet kan äventyras genom vanvård eller annat sätt, finns det möjligheten att rätten kan förordna om säkerhet för legatets utgörande eller att egendomen ska sättas under särskild vård enligt 22 kap. 3 § ÄB. Är åtgärden inte tillräcklig, kan frågan om boutredningsman tillgripas, se NJA 1972 s. 229.
Tingsrätten konstaterade att det av makens bouppteckning framgick att tre fjärdedelar av aktuell fastighet tillhörde den avlidne samt att det av testamentet bland annat framgick att makan skulle ärva en fjärdedel av fastigheten vid hans bortgång samt nyttjanderätt till återstående hälften (1/2) av fastigheten så länge hon levde under förutsättning att makan skulle svara för alla kostnader för fastigheten. För det fall makan skulle sälja fastigheten, upphörde nyttjanderätten och hälften av fastigheten skulle tillfalla testators legala arvingar. Tingsrätten bedömde att testamentets innebörd var att den nu avlidna systern skulle ärva halva fastigheten i legat, oaktat skrivningen om vad som skulle ske vid försäljning av fastigheten. Detta då det enligt tingsrätten, saknas anledning att förordna om nyttjanderätt till den återstående hälften av fastigheten för det fall avsikten var att makan annars skulle ha fått hela fastigheten i arv. Detta styrks enligt tingsrätten av det faktum att systern antecknats såsom legatarie avseende halva fastigheten i en bouppteckning vilket makan intygat på heder och samvete såsom riktigt.
Då legatet utgjorde en stor del av kvarlåtenskapen samt att det enligt rätten verkar råda motsättningar mellan legatarie och efterlevande maka, bedömde rätten att ett skydd enligt 22 kap. 3 § ÄB inte var tillräckligt varmed förutsättningar för att förordna en boutredningsman ansågs uppfyllda och därtill nödvändiga för att bevara sökandens rätt. Tingsrätten beslutade således att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av en boutredningsman, se Malmö tingsrätt, mål nr Ä 11269-22.
Makan överklagade tingsrättens avgörande.
Hovrätten
Makan vidhöll att systerns dödsbos ansökan om boutredningsman skulle avvisas. För det fall hovrätten skulle finna att det rörde sig om ett legat, hade hon inte något att invända mot att en boutredningsman skulle utses. Systerns dödsbo motsatte sig ändring.
Hovrätten bedömde att för att systerns dödsbo skulle vara behöriga att ansöka om en boutredningsman, krävdes det att testamentet skulle tolkas. Utgångpunkten för frågor om tolkning av testamente menar hovrätten är en fri bevisprövning och värdering av hur testators vilja ska utredas. Hovrätten bedömde att det varken av testamentets ordalydelse eller en sammantagen lydelse av testamentet går att dra slutsatsen att halva fastigheten skulle ärvas i form av legat till makens legala arvingar. Inte heller den utredning som parterna hade gett in gav någon säker slutsats kring om det förordnats något om legat. Hovrätten bedömde således att systerns dödsbo inte visat att det förelåg något legat varmed förutsättningarna för att förordna en boutredningsman inte var uppfyllda.
Hovrätten undanröjde tingsrättens beslut och systerns dödsbos ansökan om att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av en boutredningsman avvisades. (Hovrätten över Skåne och Blekinge, mål Ä 2722-23).
Systerns dödsbo överklagade till Högsta domstolen (HD).
Prejudikatfrågan
Den huvudsakliga frågan för HD:s prövning gäller vilken prövning som ska göras i ett ärende om förordnande av boutredningsman när en dödsbodelägare invänder att den sökande saknar behörighet och att ansökan därför ska avvisas.
Dödsboförvaltning och boutredningsman
Ett dödsbo utövas av dödsbodelägarna enligt 18 kap. 1 § ÄB. De har således en dödsboförvaltning gemensamt och agerar för att utreda och avveckla dödsboet. En åtgärd som inte tål att skjutas upp kan företas utan att samtliga dödsbodelägares samtycke har inhämtats.
En (eller flera) dödsbodelägare kan begära att rätten ska förordna att ett dödsbo eller del däri ska avträdas till förvaltning av en boutredningsman. Behörig att begära en sådan åtgärd hos rätten är också en testamentsexekutor, legatarie, borgenär eller överförmyndaren. Det sistnämnda aktualiseras om en dödsbodelägare eller legatarie är underårig alternativt har en förordnad god man eller förvaltare, se 19 kap. 1 § ÄB. För borgenär är det särskilt villkorat med att det kan antas att dödsboet är på obestånd eller att sökandes rätt kan äventyras.
En boutredningsman ska utföra alla åtgärder som är nödvändiga för dödsboets utredning, se 19 kap. 11 § ÄB. Åtgärderna har till syfte att förvalta och förbereda boet för ett arvskifte och ska därtill ske på ett objektivt och opartiskt sätt. Uppdraget ska ske på ett effektivt och ekonomiskt sätt där dödsboet ska drivas framåt för en effektiv avveckling med hänsyn till de olika parternas intressen. Boutredningsmannen ska ta utreda och ta ställning till tvistiga frågor som kan ha betydelse för kommande arvskifte, se NJA 2023 s. 761 och NJA II 1933 s. 230. Utan särskilt förordnande är boutredningsmannen också bodelningsförrättare om dödsboet föranleds av en bodelning, se 17 kap. 1 § 2 st äktenskapsbalken (ÄktB) och 8 § sambolagen.
Boutredningsmannen ska enligt HD (se punkt 9 särskilt i domskälen) agera självständigt och såväl försöka ena parter som att tolka testamente och verkställa legat. Med undantag för fast egendom där dödsbodelägare eller rätten måste lämna samtycke för överlåtelse enligt 19 kap. 13 § ÄB, har boutredningsmannen stor befogenhet enligt 19 kap. 11–12 §§ ÄB.
Legat
Legat uppstår genom att testator pekar ut en specifik sak eller ett specifikt penningbelopp eller en specifik nyttjanderätt till egendom eller motsvarande som ska tillfalla någon. Motsats till legat är om någon genom ett testamente ska ärva all kvarlåtenskap eller en viss andel alternativt överskott, då blir hen istället universell testamentstagare, se 11 kap. 10 § ÄB.
Det är testamentets innebörd som styr hur testamentet kan tolkas samt om en person är legatarie eller universell testamentstagare, se NJA 1974 s. 190, NJA 2021 s. 1073 och NJA 2021 s. 992.
Legat ska som huvudregel utgå innan dödsboet är skiftat och så snart det kan ske under förutsättning att det inte medför men för annan som påverkas av boets utredning, se 11 kap. 1–2 §§ ÄB.
Till skillnad från universell testamentstagare eller legala arvingar, är inte legatarie dödsbodelägare. Därmed har legatarien inte någon bestämmanderätt i dödsboet eller rätt till någon insyn i hur dödsboet förvaltas.
Legataries rätt till säkerhetsåtgärder
Som framgår ovan förfogar inte legatarien över dödsboet eller har någon bestämmanderätt i dödsboet. Saknar legal rätt att få insyn i vilka åtgärder som dödsbodelägare har eller kan komma att genomföra vilket kan riskera legatet. Till exempel kanske dödsbodelägare inte reglerar dödsboets skulder med följd att ett presumtivt penninglegat kan komma att utmätas.
Om en testamentstagares rätt kan komma att äventyras genom vanvård eller på annat liknande sätt kan rätten på ansökan, förordna att säkerhet ska ställas för legatets utgörande eller att egendomen skall sättas under särskild vård, se 22 kap. 3 § ÄB. Det handlar i sak om att legatet kan äventyras genom till exempel att en universell testamentstagare är på obestånd eller att en legal arvinge hanterar dödsboet på ett äventyrligt sätt. Säkerhetsåtgärden har till syfte att skydda vid misstanke om missbruk eller att egendomen på något annat sätt kan komma att äventyras.
I praxis och såsom HD resonerar i domskälen (se punkt 15), kan aktuell säkerhetsåtgärd inte nödvändigtvis vara tillräckligt för att legatet inte ska komma att äventyras. Att det inte ger legatarien ett tillräckligt skydd. Legatarien har därför behörighet att ansöka om att dödsboet ska avträdas till förvaltning av en boutredningsman om det är nödvändigt för att skydda egendomen och tillse att legat verkställs.
En omständighet som talar för att en boutredningsman förordnas är motsättningar mellan aktörerna eller att legatet kan komma att äventyras av dödsbodelägarnas förvaltning av dödsboet. Även det faktum att legatet kan utgöra en stor del av kvarlåtenskapen kan medföra att det kan anses nödvändigt med en boutredningsman om så part ansöker om detsamma. Här hänvisar HD till NJA II 1933 s. 221 och NJA 1972 s. 229. Därtill finns det hänvisning i litteratur till NJA 1955 s. 574. Att säkerhet har erbjudits medför inte att rätten till eller behovet av en boutredningsman anses mindre motiverat, se NJA 1972 s. 229 och nu aktuellt avgörande från HD.
Rättens prövning om förordnande av boutredningsman
Det är rätten som prövar om förutsättningar finns för att förordna en boutredningsman enligt 19 kap. 1 § ÄB. HD betonar att det inte finns någon tydlig ledning från varken lagtexten eller förarbetena om vilken prövning som ska ske. Onekligen behöver rätten ta ställning till om den sökande är dödsbodelägare, legatarie eller borgenär (eller behörig överförmyndare vilket HD utelämnat i domskälen). Prövningen kan behöva hantera även andra saker såsom om dödsboet anses vara skiftat, vilka som är legatarier med mera, se NJA 2002 s. 136, NJA 2013 s. 100 och NJA 1995 s. 148.
HD konstaterar att förfarandet om förordnande av boutredningsman styrs av 19 kap. 1 § ÄB men också av lag (1996:242) om domstolsärenden, den så kallade ärendelagen. En handläggning enligt ärendelagen är mer systematisk och sumerisk i sin karaktär vilket medför att omfattande och komplicerade omständigheter inte lämpar sig inom ramen för denna process, se NJA 1993 s. 302.
Här menar HD (se punkt 20–21 i domskälen) att om det föreligger tvist kring hur ett testamente ska tolkas är det i sig en prövning som kan omfatta såväl skriftlig som muntlig bevisning och därtill att ett testamentes innebörd ska bli föremål för prövning. En sådan prövning, vilket kan vara av betydande slag, ska inte ske inom ramen för förordnande av en boutredningsman. För det fall parterna för fram olika tolkningar av ett testamente ska dessa inte bli avgjorda inom ramen för förordnande av en boutredningsman då målet avser just förordnande av boutredningsman, inte något annat.
Om sökanden har skäl för sin behörighet gällande förordnande om boutredningsman, finns det som regel inte fog för att avvisa ansökan. Det är endast om det kan konstateras att sökanden saknar grund för sina skäl att vara behörig som en ansökan kan avvisas på den grunden. Är det så att andra aktörer i eller kring dödsboet har en avvikande inställning kring behörighet, kan denna fråga bli föremål för boutredningsmannen som får utreda och ta ställning till aktuell tvist inom ramen för dödsboet och aktuell förvaltning. En boutredningsman får således ta ställning till om en person är legatarie eller inte och ytterst kan en sådan fråga därtill prövas av domstol. HD konstaterar således att sökandens behörighet i normalfallet inte prövas i sak annat än i de fall som sökanden saknar grund för sina skäl.
”En ansökan om boutredningsman ska därför prövas i sak om sökanden anför skäl för sin behörighet. Det innebär att ansökan ska avvisas endast om det kan konstateras att de skäl som sökanden anför saknar grund (jfr ”Borgenär och boutredningsman”) [här åsyftar HD NJA 2002 s. 136]”
Istället blir det upp till boutredningsmannen att pröva denna fråga (om behörighet) och andra tvistiga frågor.
Slutkommentar
I centrum för det enskilda ärendet finns det onekligen olika tolkning av ett testamente och vem som bedöms vara legatarie alternativt efterarvinge. Av underinstansernas domskäl kan det konstateras att de fragment av testamentet som finns återgivet, innehåller motsägelsefulla delar som kan tolkas olika.
Makan till den avlidne har blivit beviljad lagfart för hela fastigheten hos Lantmäteriet trots att en bouppteckning verkar styrka att en del av fastigheten utgjorde legat. Tvist mellan makan och systerns dödsbo gick onekligen inte att lösa på frivillig väg.
Testamentet kan tolkas såsom att halva fastigheten ska utgöra legat och med beaktande av att makan redan tillsett att hon blivit beviljad lagfart på hela fastigheten är det nog otillräckligt med säkerhet för legatet eller att legatet ska ställas under särskild vård enligt 22 kap. 3 § ÄB.
Det centrala för en legatarie men också för en testator, är att legat kan utgå. Testators vilja är viktig och hens avsedda vilja kan bli föremål för tolkningar, se NJA 2021 s. 992 (”De fem fastigheterna”) respektive NJA 2022 s. 509 (”De två testamentena”).
En legatarie förfogar dock inte över hur dödsboet förvaltas då hen inte är dödsbodelägare. Finns det motsättningar eller risker för att dödsbodelägare agerar så att det äventyrar eller försämrar att legatet kan verkställas, ja då har legatarien flera möjligheter. Att begära att säkerhet ska ställas för legatet alternativt att legatet kan ställas under särskild vård. Men, det större verktyget är onekligen att en legatarie har befogenheten att ansöka om att dödsboet ska avträdas till vård av en boutredningsman. Finns det motsättningar mellan dödsbodelägare och legatarie, kan det oaktat att säkerhet kan erbjudas för legatet, finnas förutsättningar för att en boutredningsman ska förordnas och förvalta dödsboet, se inte minst NJA 1972 s. 229.
HD fäster därtill vikt vid att en boutredningsman har befogenhet att pröva tvistiga frågor, ta ställning till olika inställningar med mera. Detta beskrivs såsom ”en tvistig fråga som är av betydelse för dödsboförvaltningen” vilket boutredningsmannen behöver ta ställning till (se punkt 23 i domskälen).
Onekligen har makan försvårat förutsättningarna för att ett legat, om det är ett legat, ska kunna verkställas. Att tillämpa 22 kap. 3 § ÄB gällande säkerhetsåtgärder för fastigheten, ter sig vara en icke gångbar väg då fastigheten redan lämnat dödsboet genom beviljad lagfart. Motsättningarna och att legatet utgjorde en stor del av dödsboets kvarlåtenskap medför sammantaget att HD ansåg det som nödvändigt att boet ska förvaltas av en boutredningsman. Detta är också helt enligt tidigare praxis.
Nu aktuellt avgörande från HD är lite på samma linje som HD uttalat i NJA 2024 s. 268 (”Gåvofristen”). Att en talan inte nödvändigtvis ska avvisas inledningsvis såsom ett rättegångshinder utan att invändningen från part blir en del av det som rätten ska pröva i sak. Både NJA 2024 s. 268 och nu aktuellt avgörande kan på det sättet anses stärka släktingars rätt till arv och som skydd mot ingifta personers möjlighet att ärva ”allt”. Eller i vart fall ses såsom att invändningar med mera ska få prövas i sak som en del av vad rätten eller en boutredningsman kan få pröva.
Jag bedömer att avgörandet är ett av flera prejudikat som senaste åren har meddelats och sammantaget stärker arvsrätten. Inte minst legatariers rätt likväl som efterarvingars möjligheter när det kommer till dödsbon. Se bland annat NJA 2024 s. 344 (”Brödernas testamente”) och NJA 2021 s. 1073 (”Skatt och legat”).
Analys av Högsta domstolen 2024-11-19 mål nr Ä 6724-23.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 14 jan 2025
Förbundsjurist, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR)
