Catrine i rättvisans väntrum
Mordet på Catrine da Costa är fortfarande olöst och jakten efter den skyldige har landat i en av akterna märkt som ett av alla kalla fall. Samtidigt fortsätter spekulationerna och nagelfarandet av detaljerna och indicierna i hoppet om att få reda på sanningen och svar på alla frågor. Den här artikeln syftar till att ge en kort överblick av fallet och de rättsliga turerna. Fallet är inte komplicerat utan komplext och den juridiska snårskogen har vuxit sig allt tätare med åren. Vår expert och polismästaren Hans-Olof Sandén gör här en genomgång av fallet Catrine da Costa.
Mordet
Under sommaren 1984 påträffades delarna av en styckad kvinnokropp i plastsäckar på två ställen i Solna. Efter det att en rättsmedicinsk obduktion utförts kunde det konstateras att de funna kroppsdelarna tillhörde en och samma person, Catrine da Costa, som sedan någon månad varit försvunnen. De uppgifter som fanns om henne var att hon var missbrukare och att hon vid flera tillfällen prostituerat sig samt att de sociala myndigheterna omhändertagit hennes barn. Hon saknade adress och var således bostadslös.
Delar av kroppen återfanns aldrig. Någon dödsorsak kunde heller aldrig fastställas.
Anmälan och de misstänkta
Kort efter fynden tog polisen emot en anmälan från en person som var svärfar till den som i media kom att kallas för ”obducenten”. Anledningen till anmälan var att svärfadern misstänkte att svärsonen varit inblandad i såväl mordet på Catrine som i mordet på sin tidigare hustru. Hustrun hade avlidit 1982 och saken hade skrivits av då allt pekat på att det handlade om ett självmord.
”Obducenten” greps på sin arbetsplats misstänkt för mord på sin hustru och på Catrine da Costa. Några bevis fanns dock inte och han släpptes därför efter fem dagar. I media var han dock redan dömd.
Året därpå anmäldes även den man som i media kom att benämnas som ”allmänläkaren” för att ha varit inblandad i styckningen av Catrine da Costa. Anmälaren var ”allmänläkarens” hustru som uppgav att parets dotter både hade utsatts för sexuella övergrepp och sannolikt bevittnat styckningen.
Förundersökningen
Under hösten 1984 genomförde polisen ett stort antal förhör med prostituerade kvinnor. De förevisades bilder av tio män och flera av kvinnorna sade sig känna igen en av dessa vilken föreställde ”obducenten”. Under hösten gjorde en rättsläkare en obduktion av kroppsdelarna. Obduktionsutlåtandet lades sedan tillsammans med uppgifter från rättsläkaren (Jovan Rajs) till grund för anhållandet av ”obducenten”. Han frigavs dock redan efter fyra dagar i brist på bevis, men stängdes ändå av från sin anställning vid den rättsläkarstation han var verksam vid.
Några dagar senare polisanmälde socialtjänsten ”allmänläkaren” för sexuella övergrepp på dottern och ett utredningsuppdrag lades ut på en barnpsykiatriker. Modern uppgav såsom tidigare nämnts att hon även hade misstankar om att dottern hade bevittnat styckningen av mordoffret. Enligt ett läkarutlåtande ansågs detta som sannolikt. Modern hördes ånyo på egen begäran och uppgav att ”allmänläkaren” hade lagt kroppen på en grill och ätit av delarna samt druckit blod med mera. Ett nytt utlåtande från rättsläkaren lämnades in i november 1986. Utlåtandet gav stöd för antagandet att dottern mycket väl kunde ha bevittnat styckningen och att det hon i övrigt uppgett var sant.
”Allmänläkaren” greps den 6 oktober 1987 och obducenten den 28:e i samma månad. Därefter följde en rad längre förhör med de misstänkta. Den 30 oktober kontaktades polisen av en fotohandlare som uppgav att han fått in och framkallat fotografier som föreställde en styckning av en människokropp och att han hade misstankar om att det rörde sig om Catrine da Costa. Det genomfördes sedermera vittneskonfrontationer vilka med fog har kommit att ifrågasättas.
I förundersökningen finns även vittnesuppgifter av en polis (nedan kallad ”polisvittnet”) som uppgett att hon sett obducenten tillsammans med Catrine da Costa under våren 1984 och en vittnesutsaga av en dam som rastat sin hund (nedan kallad ”damen med hunden”) och som gjort iakttagelser i anslutning till rättsläkarstationen där styckningen uppgavs ha genomförts.
De båda läkarna åtalades sedermera för mord och i fråga om ”allmänläkaren” även för grov otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av minderårig i januari 1988.
Den första rättegången
Den 8 mars 1988 fann Stockholms tingsrätt att övertygande bevisning hade förebringats för att läkarna hade gjort sig skyldiga till mord och förordnade också om rättspsykiatrisk undersökning av dem. Ordföranden och en av de sex nämndemännen var dock av skiljaktig mening och fann inte att övertygande bevisning hade förebringats för att läkarna hade gjort sig skyldiga till mord.
Bevisningen handlade i sak främst om de uppgifter som lämnats av ”allmänläkarens” dotter, som enligt modern, hade bevittnat styckningen när hon inte var mer än arton månader gammal. Till saken hörde även att mamman och ”allmänläkaren” vid tiden låg i skilsmässa med varandra.
Rättegången kom dock att ogiltigförklaras på grund av rättegångsfel. Detta bestod i att nämndemännen, som ju har tystnadsplikt under överläggningarna, låtit sig bli intervjuade av en journalist på Aftonbladet. Ordföranden hade vidare inte varit närvarande vid rättens sista överläggning.
Den andra rättegången
Efter att ”obducenten” och ”allmänläkaren” överklagat tingsrättens beslut till Svea hovrätt undanröjde hovrätten den 22 mars 1988 tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt handläggning samt förordnade att läkarna, som var häktade, skulle friges.
I en följande andra rättegång friades så läkarna från mordanklagelsen, men tingsrätten påstod i sina domskäl ändå att de utfört själva styckningen, ett brott som under tiden hade hunnit preskriberas (Stockholms tingsrätt 1988-07-08, mål nr B 8–11-88). Något juridiskt relevant skäl för tingsrätten att göra sådana uttalanden angavs inte. Enligt uppgifter i media ska dock tingsrättens ordförande har förklarat, att tillägget var avsett som en ”konsumentupplysning”. Ett uttalande, som om det skulle stämma, fick anses vara högst anmärkningsvärt. Praxis var och är fortfarande annars att domstolarna inte skulle yttra sig om annat än det som omfattades av åtalet. Eftersom målet inte gällde själva styckningen hade läkarna inte heller haft någon möjlighet att i rättegången föra ett adekvat försvar beträffande den påstådda gärningen.
Läkarna överklagade domen med hänvisning till vad tingsrätten i viss del hade antecknat i sina domskäl. Svea hovrätt avvisade dock överklagandet (Svea hovrätts beslut, 1988-09-30, mål nr B 2034-88) varefter saken hamnade på Högsta domstolens bord, som inte fann några skäl att meddela prövningstillstånd.
Domskäl och dess rättskraft
I svensk rätt saknar domskäl självständig betydelse och kan inte heller betraktas som prejudicerande i en senare rättegång. Domstolen har en självständig rätt att bedöma rättsreglernas innehåll, något som framgår klart och tydligt av principen om den fria bevisprövningen (se 35 kap. 1 § rättegångsbalken). En samvetsgrann prövning av allt som förekommit i målet ska läggas till grund för domstolens avgörande. Detta hindrar dock inte praxisbildning och att högre rätts (särskilt Högsta domstolens) avgöranden blir vägledande för lägre instanser.
När det gäller fakta i målet gäller principen ”domskäl vinna ej rättskraft” (se 17 kap. 11 § och 30 kap. 9 § rättegångsbalken). Principen innebär att en dom, sedan tiden för talan gått ut, ska ha rättskraft såvitt gäller den sak varom talan väckts. Domskälen anses därmed inte bindande i en ny rättegång. Det är endast själva avgörandet, domslutet, som äger rättskraft i en ny rättsprocess. En vedertagen processrättslig grundsats i svensk rättstillämpning är också att domskäl inte går att överklaga (se SOU 1938:44 s. 509 och NJA 1877 s. 307).
Frågan om möjligheten att överklaga domskäl har även i andra sammanhang diskuterats i den juridiska doktrinen och i rättspraxis. I till exempel rättsfallet NJA 1995 s. 152 fann Högsta domstolen med rösterna tre mot två att en åklagare, som var missnöjd med tingsrättens motivering till en fällande dom, inte hade rätt att föra talan mot domen eftersom denna inte ansågs ha gått åklagaren emot. Högsta domstolen menade på att om ett undantag från huvudprincipen skulle tillåtas så skulle det bidra till svåra avvägningar i varje enskilt fall.
Inom förvaltningsrätten gäller samma juridiska grundsats som vid allmänna domstolar, det vill säga att domskälen inte heller i dessa domstolars domar vinner rättskraft. Det innebär att domskälen från ett förvaltningsavgörande inte har prejudicell verkan, med andra ord inte är bindande, för den allmänna domstolen.
Läkarlegitimationerna
Innan tingsrättens friande dom vunnit laga kraft begärde Socialstyrelsen, hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), att de båda läkarnas legitimationer skulle återkallas. Eftersom åtalet ogillats åberopades enbart tingsrättens domskäl i fråga om påståendet om styckningen. Ärendet prövades genom beslut den 26 maj 1988, varvid nämndens majoritet beslöt att de skulle återkallas. Nämndens två jurister, ordföranden och förbundsjuristen, var båda skiljaktiga och ville inte återkalla legitimationerna. Beslutet överklagades av läkarna till Kammarrätten i Stockholm, som i sin dom den 6 oktober 1989 (med två röster mot två) beslöt att läkarna skulle återfå sina legitimationer.
Socialstyrelsen överklagade domen till Regeringsrätten som i sin tur, den 11 juni 1990, upphävde kammarrättens dom och återförvisade ärendet dit för förnyad prövning. I sitt beslut anförde Regeringsrätten bland annat att det för återkallelse av en läkarlegitimation inte kunde komma i fråga att kräva mindre än full och övertygande bevisning för att läkaren i fråga hade gjort sig skyldig till den handling eller den försummelse som hade åberopats som grund för ett yrkande om återkallelse. I det aktuella fallet fanns det inte skäl att ställa lägre krav på bevisningen för att läkarna hade styckat kroppen än vad som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen. Tingsrättens dom kunde inte – på grund av de särskilda omständigheterna – godtas i målet om återkallelse av läkarlegitimationerna på det sätt som normalt gäller. Därför blev det nödvändigt att i återkallelsemålet närmare pröva om det fanns tillräckliga bevis för att läkarna hade styckat kroppen.
Regeringsrätten uttalade vidare att kammarrätten, när den fann att tingsrättens dom inte ensam utgjorde tillräcklig grund för ett ställningstagande i frågan om återkallelse av legitimationerna, borde ha föranstaltat om den ytterligare utredning som kammarrätten ansåg vara nödvändig. Detta hade kammarrätten inte gjort. Allt detta sammantaget innebar, enligt Regeringsrätten, att målet borde visas åter till kammarrätten för ny handläggning. I det återförvisade målet höll kammarrätten muntlig förhandling varvid läkarna samt ett flertal vittnen och sakkunniga hördes.
I en dom den 31 maj 1991 lämnade kammarrätten läkarnas överklaganden av HSAN:s beslut utan bifall varvid återkallelsen bestod. I domskälen uttalades att inget enskilt bevis kunde anses binda läkarna till styckningen, men att det efter en sammanvägning av bevismaterialet var ställt utom varje rimligt tvivel att de båda läkarna tillsammans hade utfört styckningen.
Regeringsrätten beslutade sedermera, den 6 februari 1992, att inte meddela prövningstillstånd.
I kammarrätten har således frågan om ett brott – brott mot griftefriden – begåtts av läkarna prövats trots att det vid tidpunkten varit preskriberat och då det inte legat på domstolen att pröva den aktuella skuldfrågan. Detta framstår som en aning märkligt även om målet återförvisats av högre rätt för förnyad prövning, med beviskrav som i brottmål (se Kammarrättsdomen i styckmålet – ett rättsövergrepp, Lars-Erik Tillinger, artikeln hämtades 2025-01-08). Det blir än märkligare när detta även resulterade i en så ingripande åtgärd som återkallelsen av läkarnas legitimationer och därmed deras möjligheter att efter att ha genomgått en mycket lång och avancerad utbildning kunna utöva sitt yrke. Domskälen fick därmed, trots allt, i förlängningen en form av rättslig verkan för läkarna.
Det ska dock noteras att kammarrätten menade att det rörde sig om ett handlande, som oavsett om det var straffbart eller inte, innebar att läkarna visat sig olämpliga att utöva yrket. Någon preskription gällde inte heller, enligt kammarrätten, i fråga om återkallelse av läkarlegitimation. Detta till trots måste det ändå upplevas en smula avigt när en förvaltningsdomstol ger sig in i att värdera bevis på ett sätt som annars hör till de allmänna domstolarnas uppgift. Särskilt eftersom central betydelse lades vid uppgifter som lämnats i samband med en ytterst tveksamt genomförd vittneskonfrontation, med ”fotohandlarna” som påstått att de sett bilder på den styckade kroppen. Dessa bilder har dock aldrig återfunnits och har därför inte kunnat granskas. I sammanhanget bör nämnas att ”fotohandlarna” även tagit emot bilder från ett sjukhus som mycket väl kunde ha innehållit liknande motiv.
Kammarrätten hänvisade vidare till ett rättsutlåtande varav det framgick att den eller de som utfört styckningen måste ha haft ingående kunskaper i anatomi samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi. Detta utlåtande hade dock ifrågasatts av annan rättsmedicinsk expertis, däribland Socialstyrelsens rättsliga råd.
Döden är en man
1999 utkom boken Döden är en man: styckmordet, myterna, efterspelet (Lindeberg, Fischer & Co, 2017) vari en rad nya omständigheter presenterades. Sammantaget gav detta anledning att starkt ifrågasätta den bevisning som åberopats mot ”obducenten” och ”allmänläkaren”. Debatten som följde medförde att polisen fick in en del nya tips som i sin tur resulterade i att en ny förundersökning startades samma år.
Läkarna begärde nu genom inlagor till Högsta domstolen och Svea hovrätt att påståendet i tingsrättens domskäl om brott mot griftefriden skulle prövas genom extraordinära rättsmedel. Dessa ansökningar lämnades dock utan bifall. Högsta domstolen anförde att klagan enbart över domskäl inte är tillåten sedan en länge vedertagen princip i svensk rätt (med hänvisning till rättsfallet NJA 1998 s. 693). Detta gäller även om domskälen var chikanerande för parten och kunde medföra en för parten oförmånlig bevisverkan i ett administrativt förfarande eller i en framtida process (se Högsta domstolens beslut, 2000-10-24, mål nr Ö 2736-00). Vad gällde oskuldspresumtionen och rätten till effektiva rättsmedel i Europakonventionen fick det antas att domstolen ändå hade ett betydande utrymme att göra en prövning av en sådan fråga, Det vill säga i detta fall brott mot griftefriden. Detta förutsatt att domstolen ansåg att frågan hade betydelse för bedömningen av det mål som domstolen hade att avgöra.
Resningsansökan i fråga om legitimationerna
Samma år ansökte läkarna om resning avseende kammarrättens dom av den 30 november 1989 i legitimationsärendet. De yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom eller undanröja sitt prövningstillstånd av den 30 november 1989 och sitt återförvisningsbeslut av den 11 juni 1990 (varigenom kammarrättens dom den 6 oktober 1989 skulle stå fast). Som skäl för resning anfördes dels att det vid handläggningen i kammarrätten och Regeringsrätten hade begåtts rättegångsfel av skilda slag, dels att det hade tillkommit ny bevisning och nya omständigheter som sannolikt hade lett till en annan utgång om de hade lagts fram tidigare.
Regeringsrätten avslog genom beslut den 30 maj 2001 deras begäran. I beslutet fann domstolen att läkarna inte hade visat att det vid handläggningen av frågan om återkallelse av läkarlegitimationerna hade begåtts något rättegångsfel som kunde innebära grund för resning. Enligt Regeringsrätten hade läkarna inte heller hade visat att det på grund av ny bevisning och nya omständigheter fanns skäl att bevilja resning.
Europakonventionen
Läkarna kom även att vända sig till Europadomstolen för att få sin sak prövad. De framförde att domskälen i tingsrättens dom stred mot oskuldspresumtionen (se artikel 6.2 i Europakonventionen). Detta då tingsrätten menade att de gjort sig skyldiga till ett brott som inte omfattades av åtalet. Men Europakommissionen (kommissionen) menade på att styckningen hade ett så nära samband med mordåtalet att det inte kunde anses strida mot oskuldspresumtionen att behandla den i domskälen. Kommissionen ansåg dock att vissa delar av domskälen inte hade varit nödvändiga för att motivera ett frikännande samtidigt som de måste ses som en helhet där delarna inte kunde avskiljas.
Även kammarrättens hantering av frågan om återkallelse av läkarlegitimationerna avhandlades i det aktuella fallet och i den delen fann domstolen att kammarrättens beslut baserats på en självständig och noggrann prövning och att det därför inte stred mot den aktuella presumtionen.
Avgörandet har kritiserats av Gunnar Bergholtz och Karol Nowak bland annat för att tingsrätten så tydligt i en frikännande dom uttryckt att de tilltalade var skyldiga till ett annat brott än det som omfattades av rättegången. Ett sådant konstaterande av skuld är svår att förena med oskuldspresumtionen. Det har även hävdats att formuleringen i sig givit uttryck för ett rättsligt konstaterande om att ett brott som varit preskriberat och inte i sak prövat, då det inte omfattas av åtalet, och att detta måste ses som stormande mot Europakonventionen.
Resningsansökan 2003
En ny resningsansökan för läkarnas räkning gjordes i september 2003 sedan professor Anders Agell anmält sin vilja att bli deras ombud på rent ideella grunder. Socialstyrelsen bestred resningsansökan som kombinerats med ett yrkande om ett omedelbart undanröjande av kammarrättens dom från 1991.
I sin inlaga riktade Agell kritik mot bevisföringen i kammarrätten som bestod av utsagor från ”fotohandlarparet”, ”jägmästaren” (vars vittnesmål enligt kammarrätten gav stöd fotohandlarparets vittnesmål), ”damen med hunden”, polisvittnet” samt rättsutlåtandet från Jovan Rajs. Den argumentation som fördes av Agell återges mer ingående i dennes skrift med titeln Anatomin av en häxprocess–om styckmordsfallet och Regeringsrättens beslut den 1 juli 2004 (Agell, Jure Bokhandel AB, 2004).
När Regeringsrätten den 1 juli 2004 avslog resningsansökan hänvisade domstolen till kravet på restriktivitet i resningsärenden, och att det inte framkommit tillräckligt mycket nytt för en omprövning av kammarrättens dom (se RÅ 2004 not 141).
Skadestånd
I brist på framgång i försöken att få till stånd en resning i målet valde läkarna sedermera att stämma staten på skadestånd för fel och försummelser från myndigheternas sida i samband med myndighetsutövning med anknytning till det aktuella rättsfallet. En fullständig uppräkning av påstådda fel (i 18 punkter) återfinns i JK:s beslut av den 21 augusti 2006 i ärende 5061-06. JK konstaterade att det anspråk som framställts var mycket omfattande och att saken var ytterst komplex. Det bedömdes därför inte lämpligt att kraven skulle hanteras i en rent skriftlig process. De borde därför inte heller behandlas i en frivillig skadereglering utan prövas av domstol. JK tillade att större delen av fordran, enligt honom, omfattades av preskription.
Efter kontakter mellan läkarnas ombud, professor emeritus Anders Agell och dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz, kom parterna överens om att domstolsprövningen lämpligen skulle ske i Attunda tingsrätt.
I tingsrätten antecknades att läkarna först den 31 januari 2005 genom en skriftlig framställning till JK med krav om skadestånd gjort ett så kallat preskriptionsavbrott. Med anledning av detta beslutade tingsrätten att (genom mellandom) pröva frågan om kärandenas skadeståndsanspråk, i den del som grundade sig på fel och försummelser i tiden före den 31 januari 1995, hade preskriberats eller inte.
I den mellandom (Attunda tingsrätt, 2008-04-22, mellandom i mål nr T 3798-07) som sedan meddelades uttalade tingsrätten att mot bakgrund av vad som anförts i målet ansåg den att det sammantaget förelåg skäl av sådan tyngd och särprägel att ett avsteg från gängse praxis måste anses motiverat. Tingsrätten fann därför att den del av kärandenas skadeståndsanspråk som grundade sig på fel och försummelser i tiden före den 31 januari 1995 inte hade preskriberats.
Tingsrätten ogillade sedan genom dom den 18 februari 2010 läkarnas talan och hovrätten beslutade därefter att inte meddela prövningstillstånd. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om hovrätten borde ha meddelat prövningstillstånd och fann att så inte varit fallet. I övrigt ansåg domstolen att det inte fanns någon prejudikatfråga som motiverade att det meddelades prövningstillstånd (se NJA 2012 not 19).
Avslutande reflektioner
Läkarna har genom åren utsatts för en mängd uppseendeväckande åtgärder av skilda företrädare för staten i det kanske hittills mest uppmärksammade kriminalfallet i Sverige (näst efter Palmemordet). En friande dom visade sig inte alltid vara så friande som de flesta av oss säkert utgår ifrån. I stället kom domskälen att bekräfta det gamla svenska ordspråket ”ingen rök utan eld” och de konsekvenser som ett sådant synsätt för med sig. I läkarnas fall blev det så illa att "deras liv blivit förstörda".
Här kunde detta synnerligen särpräglade mål ha slutat. Men ett sådant här fall låter sig inte raderas av glömskan utan kommer oavsett vad som händer att fortsätta fascinera och förskräcka. Granskning kommer att följa på granskning, som nu senast i form av dokumentärserien ”Det svenska styckmordet” i SVT under hösten 2024, och alla stenar kommer åter att vändas på och studeras. Detta oavsett om ”allmänläkaren” och ”obducenten” får en ”ex gratia-ersättning” eller beviljas resning.
Mycket har genom åren kommit att handla om de friade männen medan mindre tid har ägnats åt offret – hon som ständigt tycks ha haft en biroll i sin egen berättelse och som ständigt passerat mer eller obemärkt förbi även fast att fallet bär hennes namn. Visserligen har hennes livsöde – prostituerad och missbrukare – vänts ut och in på, men vem hon egentligen var vet vi inte riktigt säkert. Vi vet däremot att alla är lika inför lagen och att även hon har rätten att få sin sak uppklarad.
Rättvisan kräver även att en brottsutredning utförs sakligt och korrekt och att den inte låter sig påverkas av partiskhet och sådant som får bedömas som ovidkommande. I den delen är det trots allt tämligen uppenbart att det funnits brister och att vissa av dessa har varit återkommande inte bara i det här aktuella fallet. Allmänheten har haft rätt att förvänta sig något mer och något betydligt bättre. Rättsfallet tycks ha kantats av förutfattade meningar, behov av att vädra åsikter och ibland även vad som kunnat uppfattas som utslag av ren småaktighet.
Även om det under tiden funnits alternativa gärningsmän att rikta intresse och misstankar mot har dessa inte lett till någon framgång. Gärningspersonen, om han eller hon nu fortfarande är i livet, befinner sig således fortfarande vara på fri fot, vilket i sig är oacceptabelt. Catrine da Costa, saligen uppstånden, sitter således fortfarande i rättvisans väntrum då upprättelsen ännu inte infunnit sig.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 17 jan 2025
Rättschef vid Polismyndigheten i region Väst
