Återförvisning på grund av bristande materiell processledning

Hovrättens brister i materiell processledning i ett brottmål ledde till att Högsta domstolen återförvisade målet till hovrätten. Högsta domstolen var inte enig i frågan om beslutet om återförvisning var helt godtagbart med tanke på omständigheterna i målet. Kan det under vissa förhållanden finnas andra lösningar än att återförvisa ett mål trots att ett rättegångsfel har begåtts? Vår expert Peter Munck, kansliråd i Justitiedepartementet, analyserar den frågan.

Bakgrund

Åklagaren väckte vid tingsrätten åtal mot tre personer för mord. Enligt åtalet hade de tre personerna berövat en man livet genom att skjuta honom med två olika vapen. Två av personerna hade skjutit med varsitt vapen och den tredje hade kört skyttarna till och från brottsplatsen. Tingsrätten dömde samtliga åtalade för mord. Hovrätten fastställde tingsrättens dom mot dessa tilltalade.

Målet i Högsta domstolen (HD) kom att handla om en fjärde person som benämns SJ. Han åtalades för medhjälp till mord och grovt vapenbrott. Åtalet för medhjälp till mord hade följande gärningsbeskrivning:

”SJ har den 1 april 2022 i […] Solna stad, uppsåtligen, främjat gärningen i […], genom att förse gärningsmännen med ett skjutvapen.”

Åtalet för grovt vapenbrott hade följande gärningsbeskrivning:

”SJ har den 1 april 2022 i […] Stockholms stad och under färd till […] Solna stad, uppsåtligen, innehaft ett skjutvapen utan att ha rätt till det.

Brottet är grovt på grund av att vapnet innehafts på allmän plats eller i ett fordon på en sådan plats och vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning.”

Tingsrätten dömde SJ för grovt vapenbrott men frikände honom från åtalet för medhjälp till mord på grund av bristande uppsåt. Tingsrätten bestämde att en tidigare utdömd påföljd om ett längre fängelsestraff skulle avse även det grova vapenbrottet.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma SJ för medhjälp till mord och bestämma påföljden till fängelse.

Hovrätten förklarade att SJ, i enlighet med tingsrättens dom i den inte överklagade skuldfrågan, skulle dömas för grovt vapenbrott som skulle rubriceras på det sätt som tingsrätten hade gjort. När det gällde åtalet för medhjälp till mord ansåg hovrätten att det visserligen var styrkt att SJ hade överlämnat ett skjutvapen till en av en av skyttarna och att han vid överlämnandet hade insikt om att det skulle användas till att döda en person, men att det inte var styrkt att just det vapnet användes vid mordet. Åtalet ogillades därför även i hovrätten. Däremot påverkade SJ:s insikt om syftet med leveransen av vapnet straffmätningen för det grova vapenbrottet, varför påföljden för det brottet skärptes till fängelse ett år.

Överklagandet och prejudikatfrågan i målet

SJ överklagade hovrättens dom till HD och yrkade att tingsrättens dom skulle fastställas, det vill säga att påföljden skulle lindras i förhållande till hovrättens dom. HD tog upp frågan om det som anfördes i överklagandet innefattade att det hade förekommit sådant rättegångsfel i hovrätten som borde föranleda undanröjande av hovrättens dom i någon del. Riksåklagaren motsatte sig ändring av hovrättens dom.

I målet behandlade HD frågan om hur ramen för processen i hovrätten ska bestämmas när ett överklagande tar sikte på en av flera åtalspunkter som har nära samband med varandra. I målet uppkom också frågor om domstolens ansvar för materiell processledning och hur hovrätten borde ha hanterat målet för att säkerställa en rättvis prövning för SJ.

Bedömningen i målet

Målets handläggning komplicerades av att de två åtalspunkterna mot SJ knappast gick att separera eftersom de rörde väsentligen samma händelseförlopp och hade ett mycket nära samband i tid och rum. Under samma dag påstods SJ på olika platser i Stockholmsområdet dels ha innehaft ett vapen (grovt vapenbrott), dels överlämnat vapnet till andra personer (medhjälp till mord). Med beaktande av det ansåg HD att det som påstods i respektive åtalspunkt rimligen måste ses som en och samma gärning.

I åklagarens överklagande till hovrätten fanns ett yrkande om att SJ skulle dömas för medhjälp till mord och att påföljden som en följd av det skulle skärpas. Med hänsyn till att det åtalet enligt HD alltså rörde samma gärning som det grova vapenbrottet ansåg HD att hovrätten också borde ha prövat åtalet för grovt vapenbrott i hela dess vidd och inte endast låtit det ha betydelse vid påföljdsbestämningen. Eftersom överklagandet omfattade hela åtalet var det inte formellt felaktigt av hovrätten att skärpa påföljden för SJ, men det hade inte gjorts tydligt för honom vilka anklagelser han behövde försvara sig mot och att han riskerade ett skärpt straff även om han inte dömdes för medhjälp till mord. Det bidrog enligt HD till oklarheten att gärningen hade delats upp i två åtalspunkter och att åklagaren i överklagandet och hovrätten i huvudförhandlingsplanen hade behandlat gärningen som två olika gärningar separerade från varandra.

Sammantaget ansåg HD att hovrätten borde ha klargjort processens ram och att bristerna i hovrättens materiella processledning utgjorde ett rättegångsfel som inte utan väsentlig olägenhet kunde avhjälpas i HD. Därför undanröjdes hovrättens dom mot SJ och målet återförvisades till hovrätten.

I en skiljaktig mening ansåg två justitieråd att det inte fanns skäl att återförvisa målet till hovrätten. Den skiljaktiga meningen höll med om att åtalet för medhjälp till mord och åtalet för grovt vapenbrott omfattade en och samma gärning, men att det hade stor betydelse hur överklagandet faktiskt hade skett och vilken konsekvens det skulle få att rättegången fördes med felaktig processuell utgångspunkt. Eftersom endast SJ hade överklagat till HD, med yrkande om strafflindring, ansåg inte den skiljaktiga meningen att det var godtagbart att målet skulle återförvisas till hovrätten för en förnyad prövning av hans eventuella ansvar för medhjälp till mord. Den skiljaktiga meningen förespråkade i stället att situationen borde ha lösts genom undanröjande av hovrättens domslut i påföljdsdelen och fastställande av tingsrättens domslut.

Analys

Vilka krav ställs på ett överklagande av en brottmålsdom?

Enligt 51 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) ska ett överklagade av en dom i brottmål innehålla uppgifter om

1.   den dom som överklagas
2.   i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas
3.   grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga
4.   de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas när sådant tillstånd krävs
5.   de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. 

Överklagandet bestämmer ramen för hovrättens prövning och det är därför viktigt att det är tydligt vad överklagandet avser och vilken ändring av tingsrättens dom som begärs. Överklagandets omfattning styr alltså vad hovrätten ska pröva och vilka delar av tingsrättens dom som i förekommande fall har fått laga kraft.

Om ett överklagande innehåller brister ska hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa dessa (51 kap. 4 och 7 §§ RB). Som huvudregel ska alla kompletteringar och preciseringar av överklagandet ha kommit in före klagotidens utgång. Klaganden kan inte längre ändra sitt yrkande efter att överklagandetiden löpt ut, om inte yrkandet kan tolkas in i överklagandet och eventuella andra handlingar som kommit in i rätt tid (se till exempel NJA 2023 s. 3 p. 14 och 15). Om domstolen förelägger klaganden att komplettera sitt överklagande för att detta på något sätt är oklart, ska ett yrkande som preciseras inom förelagd tid ses som att det framställts redan i överklagandet. Detta gäller även om preciseringen skett efter överklagandetidens utgång och om det är klaganden själv som begärt och beviljats anstånd att utveckla sitt överklagande. Det betyder dock inte att ett kompletteringsföreläggande likställs med att domstolen lämnar en ny tid för överklagande.

Handläggningen av ett överklagande som endast avser delar av tingsrättens dom

Klaganden kan avgränsa sitt överklagande till att gälla endast delar av tingsrättens dom. Ett exempel är att den tilltalade överklagar domen beträffande annat än själva skuldfrågan. Då ska hovrätten inte pröva skuldfrågan, om inte det finns grund för resning eller undanröjande på grund av domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag. Hovrätten behöver vid den bedömningen då endast ta hänsyn till omständigheter som har åberopats av en part (51 kap. 23 a § andra stycket RB). I övrigt ska hovrätten i dessa fall utgå från tingsrättens bedömning beträffande alla omständigheter som är hänförliga till frågan om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen. Detta innehåller bland annat frågan om den tilltalade har begått gärningen, uppsåtsfrågan och effekten av brottet.

Om den tilltalade däremot överklagar en av flera gärningar han dömts för och även yrkar att påföljden ska mildras ska hovrätten naturligtvis pröva den aktuella gärningen men inte skuldfrågan rörande de andra gärningarna, frånsett hur gärningarna ska rubriceras. Om överklagandet innehåller ett yrkande om skärpt eller lindrad påföljd som är villkorat att hovrätten dömer eller frikänner den tilltalade i en överklagad skuldfråga, ska påföljden inte prövas om ingen ändring sker i den skuldfrågan.

Domstolens processledning

Domstolen har ansvar för målets processledning. Processledningen delas upp i en formell och en materiell del.

Den formella processledningen innebär att ordning och reda ska iakttas vid handläggningen, det vill säga att domstolsprocessens olika moment ska tas i rätt följd och att ingen del av rättegången missas (46 kap. 4 § första stycket RB). Domstolen ska följa det standardiserade rättegångsförlopp som följer av rättegångsbalken, men är fri att justera sin planering så att målet kan genomföras på ett effektivt sätt.

Den materiella processledningen innebär att rätten ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden ska rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs (46 kap. 4 § andra stycket RB). Processledningen ska bland annat leda till att det blir tydligt vad den tilltalade påstås ha gjort sig skyldig till och vilka ståndpunkter parterna har gentemot varandra.

Rätten behöver vara transparent i sin processledning och se till så att processrättsliga formaliteter och frågeställningar som hade kunnat rättas till under något skede av rättegången inte får stor betydelse när det är för sent att ändra dem. Detta innebär till exempel att rätten ska påpeka för åklagaren om det saknas ett rekvisit i gärningsbeskrivningen som leder till att åtalet ogillas redan på den grunden (se till exempel RH 1988:7). På samma sätt behöver ett överklagande som kan tolkas på olika sätt redas ut så att det blir tydligt vad som avses. Detta bör helst göras redan i målets inledande skede men bör under alla förhållanden rättas till under huvudförhandlingen. Den materiella processledningen utövas under hela målets handläggning (jämför NJA 2023 s. 869 p. 40).

Även om domstolen ska inta en aktiv roll krävs viss återhållsamhet i processledningen eftersom domstolens opartiskhet annars kan ifrågasättas. Det är dock vedertaget att processledning till förmån för den tilltalade är principiellt sett avsevärt mindre betänklig än processledning till förmån för åklagaren (se till exempel NJA 2023 s. 460 I p. 11 och NJA 2023 s. 869 p. 13).

Kort om återförvisning

Beslut om återförvisning grundar sig inte sällan på att överinstansen anser att underinstansen begått något slags rättegångsfel. För att återförvisning ska bli aktuellt krävs att felet kan antas ha inverkat på utgången i målet och att felet inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas av överinstansen (se till exempel NJA 1991 s. 783 och NJA 2004 s. 561).

Det förekommer också att ett mål, efter att det har överklagats, ändrar karaktär till den grad att hovrättens prövning blir en annan än tingsrättens och att målet därför borde prövas på nytt av tingsrätten. I dessa fall kan återförvisning ske med hänvisning till instansordningens princip, utan att det för den sakens skull har begåtts något rättegångsfel. Detta har att göra med att tyngdpunkten i rättskipningen ska finnas i första instans och att överinstansernas främsta uppgift är att kontrollera överklagade avgöranden och rätta till eventuella felaktigheter (se prop. 2004/05:131, s. 171 och prop. 1992/93:216, s. 28 f.).

I brottmål förekommer det ofta att utredningen förändras något när målet har nått högre instans. Det vanligaste fallen borde vara att åklagaren justerar gärningsbeskrivningen, att ny bevisning åberopas eller att åklagaren har kompletterat förundersökningen. Detta går dock allt som oftast att hantera utan att målet behöver återförvisas och underinstansens dom undanröjas.

Diskussion

Frågor om materiell processledning och konsekvenserna av eventuella brister hos domstolarna är ofta omdiskuterade inom processrätten. Processledningen sker genom praktiska åtgärder i form av frågor och klargöranden i enskilda mål och därför måste det överlämnas till varje domstol att avgöra hur processledningen ska utföras och vilka åtgärder som är lämpliga (jämför NJA 2023 s. 869 p. 13). Detta leder till att det inte finns någon tydligt definierad gräns för vad som utgör bristande materiell processledning. Vad som dock kan sägas är att det för allas skull är viktigt att domstolen intar en aktiv roll och att processledningen i många fall, åtminstone när det gäller tingsrättsprocessen, i princip bör gå före möjligheten att tolka en gärningsbeskrivning. Om domstolen upptäcker oklarheter finns det alltså en skyldighet att lyfta dessa, inhämta parternas synpunkter och vidta nödvändiga åtgärder. Underlåtenhet att processleda kan utgöra rättegångsfel med som yttersta följd att målet återförvisas om inte felet kan läkas av överinstansen.

I det nu aktuella målet tycks det som att hovrätten har behandlat målet med en felaktig uppfattning om processens ram, en ram som inte heller åklagaren eller den tilltalade var på det klara med. Hovrättens underlåtenhet att klargöra vad prövning skulle avse utgjorde enligt HD ett rättegångsfel som inte kunde läkas av HD varför målet behövde återförvisas.

Resultatet av HD:s beslut väcker vissa funderingar. Även om det kan vara riktigt att återförvisa ett mål öppnar avgörandet för att det kan finnas andra intressen att beakta än de rent formella.

En återförvisning som innebär att målet ska tas om i sin helhet medför en lång väntan för parterna, som i allmänhet har ett intresse av att sakens avgörande inte fördröjs och att processkostnaderna hålls nere. Även sådana faktorer kan gå ut över den enskildes rättssäkerhet (se prop. 2004/05:131 s. 171–172). Att ett mål återförvisas påverkar dessutom inte bara parterna i målet utan också anhöriga, vittnen och alla andra som berörs av målet. Det går inte heller att bortse från den belastning som återförvisade mål, framför allt omfattande sådana, innebär för underinstanserna.

I det nu aktuella fallet måste HD:s bedömning ha försvårats av att det endast var den tilltalade som hade överklagat till HD och där begärt strafflindring. Beslutet om återförvisning innebar därmed att prövningen av hans eventuella ansvar för medhjälp till mord skulle prövas på nytt, trots att han redan hade frikänts från det åtalet vid två tillfällen och återförvisningen i sig inte berodde på något fel från hans sida. Det går därför att argumentera för att en mer salomonisk lösning hade varit att undanröja hovrättens domslut och fastställa tingsrättens dom mot SJ, som den skiljaktiga meningen förespråkade. Den lösningen är intressant eftersom den innebär ett bredare angreppssätt på frågan om rättegångsfel och återförvisning och öppnar för att negativa konsekvenser av ett återförvisningsbeslut i vissa fall kan väga tyngre än en i alla delar processrättsligt korrekt lösning. Som framgår i målet är avvägningen mellan dessa intressen inte alldeles enkel och det är knappast omöjligt att det kommer fler avgöranden som ytterligare belyser den problematiken. 

Analys av NJA 2024 s. 309 ”Vapenöverlämningen i Solna”.

Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 11 mar 2025

Peter Munck

Kansliråd vid Justitiedepartementet