Arbetstagares rätt till uppfinningar

Vem har rätt till en arbetstagares uppfinning, arbetstagaren eller arbetsgivaren? Här lämnas en översiktlig förklaring om regelverket där patentlagen och lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar berörs.

I anställningsförhållanden är utgångspunkten att arbetsresultatet som skapas av den anställde automatiskt tillfaller arbetsgivaren. Om den anställde uppfinner något som är patenterbart är reglerna dock lite annorlunda, eftersom den anställde i viss mån har rätt till uppfinningen. De särskilda reglerna finns i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar (LAU) som kompletterar de allmänna bestämmelser som finns i patentlagen. LAU tillämpas på patenterbara uppfinningar som skapas av arbetstagare i privat eller offentlig tjänst. För den privata sektorn finns det även kollektivavtal som reglerar anställdas rätt till uppfinningar, det så kallade Uppfinnaravtalet.  

Patentlagen är den enda svenska immaterialrättsregleringen som direkt skyddar idéer. Det är bara uppfinningar som kan patenteras och det finns tre grundläggande krav för att uppfinningen ska kunna få patentskydd. Uppfinningen ska vara en global nyhet (”nyhetskravet”), den ska ha en viss kvalitet och den ska kunna tillgodogöras industriellt, det vill säga den ska kunna reproduceras.

Eftersom många patenterbara uppfinningar görs av arbetstagare är det motiverat att rättsförhållandena är klara. Utgångspunkten i lagen är att arbetstagaren har samma rätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare (se 2 § LAU). Men uppfinnaren/arbetstagaren kan bli tvungen att dela med sig av sin uppfinning till arbetsgivaren, beroende på hur uppfinningen relaterar till arbetsgivarens verksamhet. Lagen skiljer mellan tre olika typer av uppfinningar; forskningsuppfinningar (se 3 § 1 st. LAU), andra tjänsteuppfinningar (se 3 § 2 st. LAU) och övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde (se 3 § 3 st. LAU).

Forskningsuppfinningar avser uppfinningar som arbetstagare gjort som ett led i sin tjänst. Denna kategori avser uppfinningar som görs av en person som är anställd för att just forska och uppfinna. Dessa uppfinningar faller inom ramen för företagets verksamhetsområde och arbetsgivaren är därmed berättigad till att få rätten till arbetstagarens uppfinning överförd på sig, helt eller delvis.

Andra tjänsteuppfinningar är också uppfinningar som arbetstagaren gjort inom ramen för sin anställning. Skillnaden mot forskningsuppfinningar är att själva uppfinnandet inte ingår i arbetstagares arbetsuppgifter. Här har arbetsgivaren rätt att använda uppfinningen i sin verksamhet och om arbetsgivaren önskar en mer omfattande rätt till uppfinningen har arbetsgivaren företräde framför annan att köpa rätten till den.

Övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde omfattar uppfinningar som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som tillkommit utan samband med anställningen. Här har arbetsgivaren företräde framför andra att köpa rätten till uppfinningen. Den anställde måste alltså erbjuda sin arbetsgivare uppfinningen innan hen säljer eller licensierar den.

Arbetstagaren har alltid rätt till skälig ersättning när arbetsgivaren utnyttjar sin rätt till uppfinningar enligt LAU.

Detta är en sammanfattning av JP Arbetsrättsnets analys som är skriven av Daniel Tornberg. Vill du ta del av hela analysen? Läs då mer om JP Arbetsrättsnet och skaffa ett gratis testkonto här >  

Publicerad 26 apr 2021