Att ställa krav på leverantörers ekonomiska kapacitet enligt LOU
Enligt 14 kap. 1 § LOU får en upphandlande myndighet ställa krav som hänför sig till leverantörens ekonomiska och finansiella ställning. En upphandlande myndighet är därför inte tvungen att ställa sådana krav, men det kan vara ett lämpligt sätt för att säkerställa att antagen leverantör kan fullgöra kontraktet.
Några exempel på vad sådana krav kan avse framgår av 14 kap. 3 § LOU. Där anges att sådana krav får innebära att leverantören ska ha i) en viss minsta årsomsättning eller en minsta omsättning inom det område som omfattas av kontraktet, ii) en viss kvot mellan tillgångar och skulder, eller iii) en lämplig ansvarsförsäkring. Uppräkningen är inte uttömmande och upphandlande myndigheter har därför möjlighet att även ställa andra krav på leverantörers ekonomiska och finansiella ställning. Av EU-domstolens praxis framgår att myndigheterna har en relativt stor valfrihet när det gäller deras möjligheter att ställa krav. Exemplen i 14 kap. 3 § LOU är dock viktiga då de beskriver sådana krav som typiskt sett står i överensstämmelse med de allmänna principerna för upphandling.
Krav på en viss kvot mellan tillgångar och skulder kan exempelvis bestå i att leverantörerna ska ha en positiv kvot, det vill säga en kvot som visar att företaget har större tillgångar än skulder. Detta kan nämligen utgöra bevis på att leverantörens finansiella kapacitet är tillräcklig. För att upphandlande myndigheter ska få ställa ett sådant krav krävs dock att myndigheten i något av upphandlingsdokumenten anger metoderna och kriterierna för beräkning av kvoten.
Vad som närmare avses med att upphandlande myndigheter får ställa krav på att leverantörer ska ha lämplig ansvarsförsäkring framgår varken av lagtext eller av rättspraxis. I artikel 58.3 i LOU-direktivet anges dock att upphandlande myndigheter får kräva ”lämplig nivå på ansvarsförsäkring för verksamheten”, varför det främst torde vara nivån på försäkringsbeloppet som avses med kravet.
I fråga om krav på ekonomisk och finansiell ställning har även bestämmelsen om bevismedel i 15 kap. 10 § LOU betydelse. Där framgår nämligen att upphandlande myndigheter får begära utredning av en leverantörs ekonomiska och finansiella ställning i första hand i form av bland annat lämpliga intyg av banker, årsredovisningar och uppgifter om företags samlade omsättning. Inte heller denna uppräkning är uttömmande men bestämmelsen får betydelse för hur krav beträffande ekonomisk och finansiell ställning kan utformas. Av EU-domstolens praxis framgår exempelvis att upphandlande myndigheter får uppställa krav på att anbudsgivare ska tillhandahålla en bankförsäkran med beviljad kredit.
Det här är ett utdrag ur JP Upphandlingsnets analys som är skriven av Magnus Ehn och Sofia Nordberg på Advokatfirman Kahn Pedersen. För att få tillgång till hela analysen kan du skaffa ett kostnadsfritt testkonto här >
Publicerad 9 jun 2020
