Även den som begår brott kan ha rätt till kränkningsersättning
Högsta domstolen har i två decemberavgöranden beslutat om storleken på kränkningsersättningen till brottsoffer som utsatts för våld. Det som är gemensamt för dessa två avgöranden är att de inblandade brottsoffren ägnat sig åt straffbara gärningar i samband med att de själva skadades. I det ena fallet bedöms brottsoffrets handlingar inte ha någon avgörande betydelse för brottsoffrets rätt till kränkningsersättning. I det andra fallet bedömer dock domstolen att brottsoffrets eget uppträdande ska påverka kränkningsersättningen i sänkande riktning. Det är, som så ofta i juridiska sammanhang, de specifika omständigheterna i de enskilda fallen som blir avgörande. JP Infonets expert jur.dr Anders Holm analyserar avgörandena.
Inledning
Att en person som ägnar sig åt kriminaliserade aktiviteter även själv kan utsättas för en allvarlig kränkning i samband med detta är knappast något uppseendeväckande. Det kan dock te sig desto mer tveksamt huruvida samma person bör ges rätt till ekonomisk ersättning som kompensation för kränkningen. Med ledning av ett aktuellt avgörande från Högsta domstolen (HD), mål T 4558-21 som meddelades den 10 december 2021, vet vi att en narkotikaköpare som blir rånad och misshandlad av säljaren kan vara berättigad till kränkningsersättning. I ett annat HD-avgörande från samma datum, mål T 6358-20, anses däremot en person som startat ett bråk inte berättigad till normal schablonersättning trots att han själv blev utsatt för allvarligt knivvåld.
Allmänt om ersättning vid allvarliga kränkningar
Kränkningsersättning är tillsammans med sveda och värk varianter på ideellt skadestånd. Det som kännetecknar en ideell skada är att den betraktas såsom en icke ekonomisk skada. Den är sålunda icke beräkningsbar med sedvanliga ekonomiska mått. Det saknas bland annat vägledande marknadsvärden som det normalt finns för till exempel sedvanliga handelsvaror. Att det saknas vägledande marknadsvärden behöver i sig inte innebära att det som är skadat ska betraktas såsom ”värdelöst”. Genuin kärlek, vänskap och integritet saknar också beräkningsbara marknadsvärden men betraktas likväl som dyrbara i mellanmänskliga kontexter. Trots att det finns svårigheter avseende själva grunderna för ersättningsberäkningen avseende ideella skador har lagstiftaren bestämt att en ersättningsrätt ska kunna utgå för vissa typsituationer. Det blir således, med hänsyn till beräkningsproblematiken, en fråga om skönsmässiga bedömningar. Det är likväl viktigt att lika fall ska bedömas lika, vilket ofta leder till att ersättningsberäkningar starkt påverkas av schabloner.
Det förutsätts inte att en fysisk personskada ska ha uppkommit för att någon ska få rätt till kränkningsersättning och det föreligger inget hinder för att någon berättigas till ersättning för såväl sveda och värk som kränkning. Det ena utesluter således inte på något sätt det andra, men det är viktigt, åtminstone ur ett systematiskt perspektiv, att skilja dem åt.
Skadeståndslagen 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 §
Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ska den person som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära, ersätta den skada som kränkningen innebär. Av nyss nämnda lagtext framgår det att det krävs en allvarlig kränkning och vägledning av vad som kan betraktas som allvarlig kränkning ges i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Ersättningen utgör ett försök att kompensera rädsla, förnedring eller skam som inte kategoriseras som personskador.
I normalfallet är det förstås tämligen självklart att ett brottsoffer uppfattar den kränkande behandlingen. I NJA 2007 s. 540 berättigades dock en treårig flicka ersättning efter att hon utnyttjats sexuellt av en vuxen man. Det som var en särskild omständighet i detta fall var att den mycket unga flickan sovit när mannen begick brottet. Även om hon varit omedveten om den kränkande gärningen beslutade HD att flickan skulle berättigas till kränkningsersättning. HD påpekade, med hänvisning till förarbeten, följande i domskälen (NJA 2007 s. 540). ”De särskilda fall då det med hänvisning till den utsattes personliga upplevelse (eller hans agerande i sammanhanget) kan finnas anledning att anse att kränkningsersättning är utesluten eller bör begränsas i förhållande till normal ersättning torde främst vara situationer där den utsatte kan sägas ha avstått från att värna sin integritet.” Det lilla barnet kunde, av lätt insedda skäl, inte på något sätt ”ha avstått från att värna sin integritet”. För det första handlade det om en sovande treåring och för det andra var det fråga om ett sexualbrott begånget av en vuxen man.
Det första fallet: den rånade och misshandlade narkotikaköparen
En man (MK) hade för avsikt att införskaffa narkotika varför han stämde träff med en säljare (ÄM) som MK tidigare hade köpt droger av. Strax efter att MK kommit till den överenskomna mötesplatsen blev han rånad och misshandlad av ÄM samt tre andra maskerade personer. Gärningsmännen lyckades med hjälp av våld och hot få med sig MK:s bil, bilnycklar, körkort, bankkort, kontanter, samt en mobiltelefon. Därutöver tilltvingade sig gärningsmännen koder till bland annat Bank-ID. ÄM dömdes senare för rån i såväl tingsrätt som hovrätt. MK å sin sida tillerkändes rätt till kränkningsersättning om 20 000 kronor i båda instanserna. HD lämnade senare prövningstillstånd i fråga om skadeståndet till MK gällande den del som avser ersättning för kränkning. HD hade att besvara följande fråga: Vad bör anses utgöra ett medvetet risktagande och vilken betydelse har ett sådant risktagande från den skadelidandes sida för rätten till kränkningsersättning?
HD nämner i domskälen (p. 8) att det ska vara fråga om en allvarlig kränkning mot någon som värnar om sin personliga integritet. Det senare innebär att det har betydelse hur den skadelidande har uppträtt, särskilt vid mindre grova våldsbrott, ofredanden och ärekränkningsbrott, men däremot inte vid sexualbrott (hänvisning till prop. 2000/01:68 s. 65 f.).
Om den skadelidande provocerat sin motpart eller kanske till och med själv startat våldsanvändandet finns det skäl att låta detta påverka rätten till kränkningsersättning i negativ riktning. Det kan i dessa fall ifrågasättas om den skadelidande verkligen kan anses ha blivit kränkt. Därutöver tar HD även upp att så kallat medvetet risktagande kan påverka rätten till kränkningsersättning. Ett medvetet risktagande betyder att den skadelidande varit medveten om risken för skada men likväl valt att utsätta sig för en risk. ”Ett sådant risktagande kan exempelvis bestå i att söka sig till en kriminell miljö där det finns risk för att drabbas av ett sådant brott som kan ge rätt till kränkningsersättning.” (citat från HD:s domskäl p. 9).
HD hänvisar därutöver till 12 § brottsskadelagen där det framgår att den så kallade brottsskadeersättningen får jämkas för skadelidande där denne till exempel ägnat sig åt brottslig verksamhet eller provocerat skadevållaren. Motsvarande jämkningsregel saknas dock i skadeståndslagen eftersom den generella jämkningsparagrafen i 6 kap. 1 § skadeståndslagen, enligt dess lydelse, inte är tillämplig på kränkningsersättningsfall. HD drar av detta slutsatsen att förutsättningarna att reducera kränkningsersättningen är mindre i skadeståndslagen i jämförelse med brottsskadelagen när det gäller provokationer, medvållande och medvetet risktagande (p. 15).
Rätt till ersättning trots avsikt att köpa narkotika
I det alldeles nyligen avgjorda rättsfallet tillerkänns det narkotikaköpande brottsoffret kränkningsersättning. Skälen till detta är att denne under ca 30 minuter utsattes för allvarliga brott av flera gärningsmän varav tre var maskerade. Han misshandlades med ett tillhygge, sparkades samt hotades med att han skulle huggas med kniv. HD anger att det inte var fråga om något medvetet risktagande eftersom han träffat säljaren tidigare och det fanns inte anledningen för brottsoffret att anta att han skulle utsättas för brott på så sätt som nu skedde. Brottsoffret kan därför inte anses ha gjort ett medvetet risktagande i förhållande till den kränkning han utsatts för och han bedöms därmed inte ha eftergett kravet på respekt för sin personliga integritet (p. 18 i domskälen). Brottsoffret MK tillerkänns därmed samma belopp som i hovrätten, nämligen 20 000 kronor.
Det andra fallet: knivdramat i Värmland
En person (A) tilldelade en annan person (B) flera kraftiga knytnävslag i ansiktet. A kände vid detta tillfälle till att B nyligen utsatts för en misshandel. B, som förvisso anses ha varit i en nödvärnssituation, knivhögg därefter A. Denna gärning bedöms vara oförsvarlig och B kan heller inte gå fri från ansvar på den grunden att han svårligen kunnat besinna sig. Frågan i målet gäller vilken betydelse det har vid bestämmande av kränkningsersättningens storlek att den skadelidande har utfört det angrepp mot skadevållaren som lett till den ersättningsgrundande kränkningen.
Efter att ha beskrivit den principiella bakgrunden till kränkningsersättningen redogör HD för de specifika omständigheterna i det aktuella fallet. De omständigheter som är relevanta är bland annat misshandelsbrottets tidsmässiga förlopp, våldets karaktär, de eventuella tillhyggen som har använts, förekommande förnedrande inslag samt om brottet har varit ägnat att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Enligt Brottsoffermyndighetens referatsamling är schablonersättningen för grov misshandel med livshotande skada för närvarande 75 000 kronor (p. 17 i domskälen). Eftersom A inledde slagsmålet med de ovan nämnda knytnävsslagen bedöms han i viss mån ha eftergett kravet på respekt för sin personliga integritet. Å andra sidan angreps A med ett oproportionerligt motangrepp i form av knivhugg i armen samt livshotande knivhugg i bröstet. A tillerkänns därför en kränkningsersättning om 25 000 kronor. Hovrättens domslut fastställs därmed.
Avslutande kommentar
Att en person tillerkänns kränkningsersättning på grund av att han eller hon blivit hotad, rånad och misshandlad följer av nuvarande lagstiftning och torde vara okontroversiellt. Situationen blir mer komplex när vi får information om att nyss nämnda brottsoffer var på en avtalad plats för att köpa narkotika. Det senare skulle i sig kunna anses vara ett riskökande beteende och därmed skulle det kunna utgöra en situation där det blivande brottsoffret, åtminstone i viss mån, inte värnar sin integritet på samma sätt som människor i allmänhet gör (jämför med prop. 2000/01:68 s. 52). Förståelsen av risk och risktagande kan dock nyanseras. Alla kriminella aktiveter ökar sannolikt inte risken för att en brottsaktiv ska ådra sig allvarliga personskador. Av informationen i domen med narkotikaköparen finns det inga tecken på att köparen hade varit våldsbenägen eller provokativ. Det är, med hänsyn till den givna informationen, svårt för en utomstående betraktare att se att brottsoffret borde ha insett riskerna för det våld som senare skulle komma att drabba honom. Han hade trots allt genomfört köp med samma säljare tidigare utan att något motsvarande hade hänt. Utgången i detta mål är därför rimlig.
I Värmlandsfallet var det däremot fråga om en helt annan situation. I det fallet var det den skadelidande som ansågs ha startat ett handgemäng. Den som agerar våldsamt mot en annan part får finna sig i att själv drabbas av våldshandlingar. Dock finns det fortfarande en sorts proportionalitetsnorm i den kränkningsrättsliga bedömningsmatrisen. Det medför att en skadelidande kan ha rätt till viss kränkningsersättning trots att densamme initierat det fysiska våldet. I Värmlandsfallet utgick således ett reducerat kränkningsbelopp till den knivhuggne.
Av Anders Holm, Jur.dr, universitetslektor vid Linköpings universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Publicerad 8 feb 2022
Jur.dr, universitetslektor, Linköpings universitet
