De tre tårgaspistolerna: Vapensmuggling av normalgraden eller grovt brott?
I ”De insmugglade tårgaspistolerna” är kärnfrågan om införsel av tårgasvapen utgör brott av normalgraden eller grovt brott. Mot bakgrund av den aktuella straffbestämmelsen och förarbetsuttalanden kommer Högsta domstolen i fallet fram till att det handlar om grov vapensmuggling. JP Infonets expert Dennis Martinsson menar att bedömningen framstår som rimlig.
BAKGRUNDEN TILL MÅLET OCH KÄRNFRÅGAN I HÖGSTA DOMSTOLEN
Den tilltalade (X) åtalades för grov vapensmuggling enligt 6 a § lag (2000:1225) om straff för smuggling sedan han underlåtit att anmäla tre pistoler (tårgasvapen) med magasin samt två tårgassprayer till tullbehandling i samband med införsel till Sverige. Härutöver åtalades X också för andra brott, men eftersom de inte berörde kärnfrågan i målet så uppmärksammas de inte i den här texten.
Tingsrätten (Ystads tingsrätt 2021-02-22, mål nr B 3630-20) dömde X för grov vapensmuggling till fängelse i 2 år, medan hovrätten (Hovrätten över Skåne och Blekinge 2021-03-31, mål nr B 665-21) bedömde att införseln av tårgaspistolerna samt tårgassprayerna utgjorde brott av normalgraden, varför X dömdes till 1 års fängelse för vapensmuggling. Kärnfrågan i Högsta domstolen var därför: Under vilka förutsättningar kan smuggling av tårgasvapen utgöra grov vapensmuggling?
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE
Kort översikt av aktuella straffbestämmelser
Högsta domstolen går rent allmänt igenom de bestämmelser som aktualiseras i fallet, med mera (punkterna 4–14). Inledningsvis noterar Högsta domstolen att en lagändring trädde i kraft den 1 december 2020, innebärandes en strängare syn på vapensmuggling (punkt 4 i domen).
Det ska påpekas att den aktuella lagändringen ingår som ett led i regeringens så kallade 34-punktsprogram om åtgärder mot gängkriminalitet (anges som punkt 17 i detta program på regeringens hemsida: https://www.regeringen.se/regeringens-politik/ett-tryggare-sverige/34-punktsprogrammet-regeringens-atgarder-mot-gangkriminaliteten/). Lagändringen motiverades framför allt med att insmuggling av illegala vapen utgör ett ökande samhällsproblem (prop. 2019/20:200, s. 1 och 49–50). Regeringen pekade särskilt på att många av de vapen som används i kriminella miljöer i Sverige har producerats i andra europeiska länder och att det därför finns anledning att se lika allvarligt på insmuggling av illegala vapen som på innehav och hantering av sådana vapen i Sverige (prop. 2019/20:200, s. 50). Regeringen uppmärksammade bland annat att problemet inte bara gäller skarpa vapen, utan också gasvapen. Den sistnämnda typen kan lätt modifieras i Sverige till skarpa vapen och i utredningar av dödligt skjutvapenvåld förekommer just gasvapen (prop. 2019/20:200, s. 50).
Därefter anger Högsta domstolen de relevanta straffbestämmelser som är tillämpliga vid vapensmuggling och i sammanhanget är kanske det viktigaste att notera att de omständigheter som gör att ett brott kan klassificeras som grovt i smugglingslagen respektive vapenlagen ska förstås på samma sätt (punkt 13 i domen).
När är smuggling av tårgasvapen av särskilt farlig art?
I punkterna 15–21 i domen behandlas den generella frågan om när smuggling av tårgasvapen kan anses vara av särskilt farlig art – och därmed också bedömas som grov vapensmuggling. I bestämmelsen om grov vapensmuggling (6 a § lagen om straff för smuggling) framgår att ett sådant brott kan bedömas som grovt bland annat om det aktuella vapnet är av ”särskild farlig beskaffenhet” eller om ”gärningen annars varit av särskilt farlig art”.
Högsta domstolen betonar att prövningen av om en gärning ska anses utgöra grov vapensmuggling alltid ska göras efter en helhetsbedömning. Domstolen påpekar det förhållandevis självklara att endast den omständigheten att någon aspekt föreligger som enligt lagtexten gör att brottet kan anses vara grovt, inte med automatik gör att brottet ska betraktas som grovt. På samma sätt påpekar domstolen att också andra omständigheter än de som nämns i lagtexten kan utgöra grovt brott: de i lagen angivna situationerna på när ett brott kan vara grovt ska betraktas som exempel. Detta framgår också direkt av förarbetena (prop. 2019/20:200, s. 56).
När det gäller mer konkret om bestämmelsen om vapensmuggling menar Högsta domstolen – helt korrekt – att en centralt faktor (för bedömningen om en gärning ska anses utgöra grov vapensmuggling) är gärningens farlighet. I den fortsatta allmänna översikten av när smuggling av tårgasvapen kan utgöra grovt brott, utgår Högsta domstolen i stort sett från vad som uttalades i förarbetena i samband med 2020 års lagändring (punkterna 17–21 i domen). I förarbetena betonas framför allt att vapensmuggling kan bedömas som grov om vapen har förts in i syftet att överlåtas till eller användas av kriminella grupperingar eller nätverk eller andra personer som är involverade i brottslig verksamhet. Emellertid uttalas att det också gäller fall där det finns en ”uppenbar risk” för att en sådan överlåtelse eller användning kan komma att ske (prop. 2019/20:200, s. 55–56). Samtidigt framhålls att även antalet vapen och vilken vapentyp det handlar om givetvis spelar in vid en helhetsbedömning av ett enskilt fall (punkt 18 i domen).
I avgörandet resonerar Högsta domstolen allmänt om just tårgasvapen. Domstolen påpekar att den typen av vapen inte utesluter att brottet kan bedömas som grovt; visserligen är tårgasvapen i sin ursprungsform mindre farliga än skjutvapen i allmänhet, men de är inte helt ofarliga. Den typen av vapen kan orsaka skada om de exempelvis avlossas när de trycks mot en kropp. Emellertid betonar domstolen att av större vikt är att tårgasvapen är lätta att modifiera for utskjutning av skarpa patroner och att det är vanligt förekommande i kriminella grupperingar (punkt 19 i domen). Eftersom de förefaller vara mycket användbara i kriminella sammanhang kan förekomsten av tårgasvapen innebära en betydande samhällsfara (punkt 20 i domen).
Av det ovanstående, sammanfattar Högsta domstolen det hela så att införsel av tårgasvapen kan utgöra grov vapensmuggling när den gjorts i syfte att vapnen ska överlämnas till eller användas av kriminella grupperingar eller när det har funnits en uppenbar risk för att så sker. Vid denna bedömning ska givetvis andra faktorer vägas in, särskilt viktigt är det att beakta antalet vapen (punkt 21 i domen).
Bedömningen av det aktuella fallet
Vid bedömningen av om gärningen i det aktuella fallet skulle utgöra brott av normalgraden eller grov vapensmuggling, beaktade Högsta domstolen fler aspekter (punkterna 24–28 i domen). Domstolen noterade att X invände att han köpt tårgaspistolerna via en internetsida under ett besök i Polen och att de skulle användas vid en inspelning av en musikvideo. Domstolen noterade vidare att Riksåklagaren hävdade att det fanns en uppenbar risk för att tårgaspistolerna kunde hamna hos kriminella grupperingar. Riksåklagaren grundade den bedömningen på två faktorer: 1) vapentypen, 2) X:s tidigare kriminalitet och X relation till organiserad brottslighet som enligt polisen fanns vid tidpunkten för gärningen. Emellertid invände X att han inte har kopplingar till kriminella grupperingar och håller på att få ordning på sitt liv.
Enligt Högsta domstolens bedömning var den aktuella gärningen att klassa som grov vapensmuggling. Domstolen menade det fanns omständigheter vid den tidpunkt som X greps som påverkar denna bedömning. Vid gripandet påträffades också två knivar och två tårgassprayer, en mindre mängd kokain och narkotikaklassade tabletter samt sex patroner. Detta talade enligt Högsta domstolen för att X vid gärningstillfället inte hade brutit med sitt kriminella liv. Domstolen menar att Riksåklagarens uppgifter om att X hade en relation till organiserad brottslighet också talar i samma riktning. Därför menade Högsta domstolen att det fanns en uppenbar risk för att vapnen skulle komma till användning av kriminella grupperingar. Sammantaget menade domstolen därför att gärningen, som avsåg flera vapen, ansågs vara av särskilt farlig art. Vidare uttalade domstolen att X invändning om att tårgaspistolerna skulle användas vid en inspelning till en musikvideo inte framstår som trovärdig. Högsta domstolen dömde således X för grov vapensmuggling till fängelse i 2 år.
NÅGRA AVSLUTANDE REFLEKTIONER
Avgörandet i ”De insmugglade tårgaspistolerna” lämnar – om läsaren ursäktar – inte alltför mycket utrymme till reflektion eller eftertanke om just vapensmugglingsbrottet. Högsta domstolens bedömning är genomgående ett direkt eko av vad lagstiftaren uttalat i samband med den lagändring som skedde år 2020, som syftade till att skärpa synen på vapenbrott i allmänhet och vapensmuggling i synnerhet. Sett till vad som anförs i förarbetena och Högsta domstolens generella resonemang om tårgaspistoler (som för övrigt ligger mycket nära vad som sägs i förarbetena) så framstår också bedömningen i det aktuella fallet som rimlig.
Emellertid verkar det lite väl tamt att (i en text av det här slaget) inte sätta det aktuella avgörandet i något slags kontext. Den kontext som kanske ligger närmast till hands är den kriminalpolitiska. Mig veterligen är det här ett av de första avgörandena (kanske rentav det första?) där Högsta domstolens bedömning aktualiserar en lagändring som ingår i regeringens 34-punktsprogram om åtgärder mot gängrelaterad brottslighet. Utifrån ett sådant perspektiv kan det vara intressant att nämna vad som skett i samband med tidigare lagändringar rörande just vapenlagstiftningen. Som bekant har den straffrättsliga regleringen av vapenlagstiftningen under de senaste åren genomgått flera – på varandra – följande ändringar, samtliga innebärande en skärpning vad gäller framför allt straffskalor, men också en successiv upptrappning av vad som ska exempelvis ska bedömas som grovt respektive synnerligen grovt vapenbrott.
Vid något tillfälle motiverade justitieministern skärpningarna av vapenbrottet med att de dels syftar till att avskräcka personer från att begå de aktuella brotten, dels syftar till att hålla ”brottslingar borta från gatan” (och därmed förhindras att fortsätta med sin brottsliga verksamhet). Vad har då detta med Högsta domstolen att göra? Jo, i NJA 2017 s. 794 hade Högsta domstolen att ta ställning till om ett innehav av fem automatkarbiner skulle betraktas som grovt eller synnerligen grovt vapenbrott. Högsta domstolen fann i korthet att det var fråga om grovt vapenbrott, inte synnerligen grovt vapenbrott.
Redan dagen efter 2017 års dom riktade såväl justitieministern som oppositionen kritik mot Högsta domstolens avgörande. Politikerna uttalade bland annat att ett innehav av ”minst två vapen” i framtiden ska kunna räcka för att synnerligen grovt vapenbrott ska föreligga. Till saken hör att riksdagen redan före Högsta domstolens avgörande i NJA 2017 s. 794 hade beslutat att skärpa regleringen rörande vapenbrott. Skärpningen, som främst bestod i en höjd straffskala för flera varianter av vapenbrott, trädde i kraft den 1 januari 2018. Sedan dess har vapenlagstiftningen genomgått ytterligare ändringar.
Varför är det då intressant att uppmärksamma politikernas reaktioner efter 2017 års avgörande från Högsta domstolen? För det första visar det hur reaktiva politiker numera är när det gäller enskilda avgöranden: ändringar ska föreslås! För det andra visar det att politikerna försöker visa handlingskraft gentemot både väljare och medborgare: politikerna gör något åt ett (upplevt) samhällsproblem. I just detta fall sades (naturligtvis) inget om att de ändringar som politikerna ville se, redan hade röstats igenom i riksdagen. För det tredje pekades Högsta domstolen ut som den instans som utifrån politikernas perspektiv så att säga ”agerat fel” eftersom avgörandet inte resulterade i en fällande dom för synnerligen grovt vapenbrott.
Vad är då syftet med att nämna 2017 års avgörande från Högsta domstolen och politikernas omedelbara och direkta reaktion på en dom i en text som handlar om ett helt annat avgörande och som handlar om ett helt annat brott (vapensmuggling)? Jo, det är den poängen att i förhållande till 2021 års dom har de politiska reaktionerna (jämför ovan i relation till 2017 års dom) helt uteblivit. Några krav på en skärpt lagstiftning i detta avseende har, mig veterligen, inte framförts från politiskt håll. Åtminstone inte med anledning av 2021 års dom.
En bidragande förklaring till den uteblivna politiska reaktionen kan förstås bero på att regeringen i propositionen till 2020 års lagändring var tydlig avseende den vapentyp som det aktuella avgörandet i Högsta domstolen aktualiserade. Då finns det inte särskilt mycket utrymme för Högsta domstolen att utveckla något ytterligare. I så fall skulle man – kanske – kunna se avgörandet som en illustration över hur lagstiftaren genom lagtext och förarbetena i något högre grad än tidigare försöker binda domstolarna till vad som ska beaktas vid olika straffrättsliga bedömningar.
Däremot har företrädare för polisen i allmänna ordalag reagerat på tillämpningen av 2020 års skärpta vapenlag, särskilt avseende start- och gaspistoler. Företrädare för polisen har nyligen (Sveriges Radio, den 9 januari 2022: https://sverigesradio.se/artikel/ombyggda-vapen-allt-vanligare-nu-vill-polisen-se-skarpta-straff) uttalat att den lagändringen inte har fått tillräckligt genomslag i rättspraxis och vill därför att domstolarna ska se allvarligare på just start- och gaspistoler. Det återstår att se om detta uttalande kommer att resultera i eventuella förslag från de politiska partierna. Det är trots allt valår och frågor om brott och straff står alltjämt högt på den politiska agendan.
Av Dennis Martinsson, Universitetslektor i rättsvetenskap och jur. dr i straffrätt vid Stockholms universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.
Publicerad 8 feb 2022
Universitetslektor i straffrätt vid Linnéuniversitetet
