Den skadliga elen

HD:s dom handlar om det så kallade strikta inverkansansvaret som bärs av innehavare av elektriska anläggningar. I målet klargörs att den skadeståndsrättsliga riskfördelningen, som gällt sedan 1902 års ellag trädde ikraft, i huvudsak fortfarande gäller. Ett betydande antal lagändringar som genomförts efter 1902, och som reglerat eldistribution, har inte rubbat de grundläggande tankarna bakom den initialt valda riskfördelningen. Det aktuella målet visar därutöver att även en näringsidkare kan ha rätt till ersättning för produktskador som orsakats av elektricitet.

INLEDNING

Under hösten 2020 avgjorde HD en skadeståndstvist där det strikta skadeståndsansvaret för skadegörande elektricitet stod i centrum. Denna tvist hade sitt ursprung i en garagebrand på en fastighet i norra Småland där elektricitet som överförts från en starkströmsanläggning med för hög spänning orsakat branden. Innehavaren av starkströmsanläggningen, som även levererade elströmmen till fastigheten i fråga, ålades i domen att ersätta de skadelidande. Utgången i rättsfallet kan knappast sägas vara särskilt överraskande med hänsyn till det sedan länge gällande strikta ansvaret för innehavarare av starkströmsanläggningar. Rättsfallet utgör dock ett exempel på när ett antal lagändringar och därtill överlappande lagregler riskerar att komplicera förståelsen och tillämpningen av en initialt mer transparent risk- och ansvarsfördelning.

DEN AKTUELLA SKADEHÄNDELSEN

Strax utanför Tranås i Jönköpings län uppstod i april 2014 en brand i en verkstadsbyggnad på en fastighet. Branden spred sig till flera byggnader vilket medförde betydande egendomsskador omfattande såväl byggnaderna som lös egendom som förvarades i byggnaderna. Fastigheten med de brandskadade byggnaderna ägdes av en fysisk person som hyrt ut dessa till ett, av densamme ägt, aktiebolag som bedrev åkeriverksamhet. I de skadade byggnaderna förvarades bland annat fordon som användes i åkeriverksamheten. Såväl fastighetsägaren som hyresgästen var således skadelidande och deras respektive försäkringsbolag framställde regresskrav mot elleverantören.  

Dagen innan branden utbröt hade fastighetsägaren återställt en automatsäkring i en byggnad. Därutöver uppmärksammade några grannar till den aktuella fastigheten att deras elektriska apparater uppträdde onormalt (på sina respektive fastigheter). Det visade sig vid den efterföljande brandundersökningen att det var en så kallad PEN-ledare i elleverantörens (elbolagets) transformator som gått sönder, vilket medfört att el med för hög spänning (400 volt) överförts från elbolagets starkströmsanläggning till den skadelidande fastighetsägarens starkströmsanläggning. En PEN-ledare är en jordad ledare som har en gemensam funktion som skyddsledare och neutralledare. 

Branden orsakades, enligt grunderna för yrkandet, som en konsekvens av den förändrade funktionen i elbolagets defekta transformator (brott på PEN-ledaren). Denna defekt medförde att skadlig el överfördes från elbolagets starkströmsanläggning till den skadelidandes starkströmsanläggning. De olika komponenterna i den senare anläggningen var inte dimensionerade för den aktuella överspänningen. Enligt 1997 års ellag, som gällde vid tiden för skadehändelsen, bar elbolaget ett strikt ansvar för skador som orsakas genom inverkan av el från elbolagets elektriska anläggningar (10 kap. 1 § ellagen). Elbolaget bestred skadeståndsansvar och hävdade att bolagets ansvar slutade där annans starkströmsanläggning tar vid (i det här fallet den skadelidandes egen starkströmsanläggning). Därutöver hade elbolaget invändningar mot skadelidandes beskrivning av händelseförloppet. Brandorsaken var enligt elbolaget inte klarlagd.

Såväl tingsrätten som hovrätten dömde dock till skadelidandesidans fördel. HD meddelade därefter prövningstillstånd.

DEN RÄTTSLIGA BAKGRUNDEN – SKADESTÅNDSANSVAR FÖR SKADOR ORSAKADE AV FELAKTIG ELEKTRICITET

För att få en större förståelse för bakgrunden till den rättsliga argumentationen som förekommer i den ovan beskrivna skadeståndstvisten behandlas först några viktiga rättsliga regleringsförändringar som skett över tid. I detta sammanhang avgränsas följande redogörelse främst till skadeståndsansvaret för person- och sakskador orsakade av elektricitet.

Såväl produktion som handhavande av el utgör vad som brukar benämnas som farlig verksamhet. I svensk skadeståndsrätt är det sedan länge brukligt att den som bedriver farlig verksamhet ska bära ett strikt skadeståndsansvar. Ett strikt ansvar för såväl person- som sakskador har gällt allt sedan lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar trädde i kraft (fortsättningsvis benämnd 1902 års ellag). Enligt 1902 års ellag ålades en elanläggningsinnehavare strikt ansvar i den mån anläggningen innehöll en egen generator eller transformator. Ansvaret beskrevs som ett strikt inverkansansvar eftersom det i lagens 4 § framgick att anläggningshavaren svarade för skada om den var orsakad genom inverkan av elektrisk ström.

1902 års ellag gällde fram till och med år 1997 men ändrades ett flertal gånger under dess långa giltighetstid. En i detta sammanhang relevant lagändring var en anpassning till den expanderande Europeiska gemenskapen (EG). Denna lagändring infördes år 1993 och syftade till att genomföra EG-direktivet den 25 juli 1985 angående samordning av medlemsländernas lagstiftning om produktansvar (85/374/EEC). 

Som en direkt följd av direktivet stiftades produktansvarslagen. Lagen reglerar inte skador av elektricitet utan endast skador orsakade av så kallade lösa saker. I nyss nämnda EG-direktiv angavs det däremot att begreppet produkt även omfattade elektricitet. För att fullfölja innehållet i EG-direktivet valde lagstiftaren att tillskapa ett särskilt produktansvar för elektricitet i 1902 års ellag. Det senare skedde således trots att det redan fanns ett strikt ansvar i ellagen sedan tidigare. Det grundläggande syftet med produktansvaret var att förbättra skyddet för enskilda konsumenter. Lagstiftaren såg det som en fördel för den skadelidande att denne kunde ha alternativa möjligheter att kräva ersättning för sin skada. I propositionen till produktansvarsimplementeringen i ellagen framhölls följande: ”[d]et nuvarande skadeståndsansvaret gäller skador som orsakas av elektrisk ström från en anläggning och omfattar därmed i princip också skador som orsakas av bristande kvalitet på den elektriska strömmen som sådan. Den valda lösningen innebär att rätt till ersättning för en skada som orsakas av brister i elkvalitet kan finnas enligt flera grunder. I praktiken torde det dock normalt vara förmånligast för den skadelidande att åberopa produktansvaret.” Citat från prop. 1991/92:135 s. 21.

I nyss nämnda proposition anges även ett exempel där lagändringen skulle tillföra en skadelidande ett mer omfattande skydd än vad som fanns i 1902 års ellag. I den då aktuella versionen av ellagen fanns det nämligen ett undantag från det strikta ansvaret i 4 § 3 st. avseende skador som till exempel inträffar i en bostadslägenhet. Dessa skador skulle, enligt lagstiftaren, kunna inträffa om ström av bristande kvalitet skadar elektriska hushållsapparater avsedda för enskilt bruk. Innan den föreslagna lagändringen trädde ikraft gällde istället ett culpaansvar för den typen av skador enligt motiven (prop. 1991/92:135 s. 21 f.).

Endast några år efter att produktansvarsanpassningen genomförts i 1902 års ellag ersattes den av helt en omarbetad ellag (1997:857). När den nya lagen trädde ikraft år 1998 bibehölls det ovan nämnda strikta inverkansansvaret, i den nya lagens 10 kap. 1 §, men ansvarsförutsättningen att anläggningen skulle innehålla en generator eller transformator avlägsnades. I och med lagändringen gällde således ett strikt skadeståndsansvar för alla starkströmsinnehavare oavsett förekomst av generator eller transformator enligt 1997 års ellag. Utöver denna materiella lagändring genomfördes en språklig modernisering av lagtexten. Denna språkliga förändring lär för övrigt ha haft betydelse för hur elbolaget kom att argumentera angående det strikta inverkansansvaret i det nu aktuella rättsfallet. Det ovan nämnda produktansvaret för el placerades i 10 kap. 2 respektive 3 §§ ellagen.

Det är dock inte slut på lagändringar vad gäller skadeståndsreglering för elskador. Från och med 1 juli 2017 återfinns skadeståndsregleringen i elsäkerhetslagen och inte i 1997 års ellag. Reglerna om det strikta inverkansansvaret (tidigare 10 kap. 1 § ellagen) återfinns numera i 28 § elsäkerhetslagen och produktansvarsreglerna (tidigare 10 kap. 2 och 3 §§) finns i 29 respektive 30 §§ elsäkerhetslagen. Denna regelmigrering ska, enligt motiven, dock inte innebära några materiella förändringar vad gäller skadeståndsansvaret för elanläggningsinnehavare (se exempelvis prop. 2015/16:163 s. 52).

HD:S DOMSKÄL 

Eftersom den skadegörande branden inträffade under år 2014 fanns således skadeståndsregleringen fortfarande kvar i 1997 års ellag. De principer som gällde för skadeståndsansvar enligt ellagen är, som ovan påpekats, desamma för skadeståndsansvar enligt den nu gällande elsäkerhetslagen (jämför även HD:s domskäl p.10).

I HD medgav elbolaget att det fanns ett orsakssamband mellan överspänningen och branden. Elbolaget hävdade dock att det inte hade något strikt ansvar för skadorna. Enligt bolaget upphörde bolagets strikta ansvar vid den anslutningspunkt där den skadelidande fastighetsägarens starkströmsanläggning tog vid. Elbolaget invände därutöver att det strikta ansvaret i 10 kap. 1 § i 1997 års ellag inte omfattade skador som orsakats av skadlig el (i detta fall el med för hög spänning) utan att sådana skador uteslutande reglerades genom produktansvaret i samma lags 10 kap. 2 §.

HD utvecklade i domskälen sin inställning till förhållandet mellan det strikta inverkansansvaret och det strikta produktansvaret. I detta sammanhang framhölls att det strikta inverkansansvaret introducerats redan i och med 1902 års ellag. Detta ansvar omfattade dels direkta skador på person och egendom på grund av elens farlighet i sig, dels skador av bristande kvalitet. Även skador som uppstått genom skadlig el omfattades således (p. 17 i domskälen med hänvisningar till prop. 1991/92:135 s. 13 och 21).  

Därefter påpekade HD att det, i det ovan nämnda produktansvarsdirektivet, angavs uttryckligen att direktivet inte skulle påverka de rättigheter för den skadelidande som gällde när direktivet genomfördes. I och med integrationen av produktansvarsdirektivet i ellagen uppkom den situationen att ett skadeståndsansvar kunde grundas på såväl inverkansansvaret som det i efterhand tillkomna produktansvaret. Lagstiftaren valde, genom ett tillägg i 1902 års 4 §, att upplysa om att ersättningsmöjligheter kunde finnas parallellt enligt såväl inverkansansvaret som det nyintroducerade produktansvaret. Denna upplysning följde dock inte med in i 1997 års ellag.

En slags normkonkurrens är förvisso inte något särskilt ovanligt i skadeståndsrättsliga sammanhang. HD noterade dock att det finns vissa situationer när reglernas utformning och syfte motiverar att en skadeståndsregel blir exklusivt tillämplig. Någon exklusiv tillämpning är dock inte aktuell i förevarande fall eftersom det inte finns något stöd för detta i 1997 års ellag. HD drog därmed slutsatsen att det strikta produktansvaret för säkerhetsbrist i el (10 kap. 2 §) inte utesluter ett strikt inverkansansvar (10 kap. 1 §) för samma skada (p. 18–22 i HD:s domskäl).

Därefter prövade HD frågan om ansvars- och riskfördelningen mellan sammankopplade elektriska anläggningar. I det aktuella fallet betraktades såväl elbolaget som den skadelidande fastighetsägaren som anläggningsinnehavare i enlighet med ellagen. Enligt 10 kap. 1 § framkommer det strikta inverkansansvaret för innehavaren av den starkströmsanläggning som elen senast kommit från. Eftersom skadan orsakades efter att elen tagits emot av den skadelidandes starkströmsanläggning argumenterade elbolaget för att den skadliga elen senast kom ifrån den skadelidandes anläggning.

HD utgick från skälen bakom lagrevideringen år 1997 där ansvarsförutsättningarna delvis ändrades (se mer om ellagens historiska utveckling ovan). Omorganisationen av elmarknaden som skedde under 1990-talet skapade ett behov av att bland annat kunna separera funktionerna elförsäljning och elöverföring (nätverksamhet) från varandra. En konkret följd av omorganisationen var bland annat att även andra anläggningsinnehavare kunde åläggas ett strikt inverkansansvar, trots avsaknad av generator och transformator. Syftet med lagändringen var därmed enligt HD att anläggningsinnehavare enbart skulle ansvara för skador som härrörde från den egna anläggningen. I annat fall skulle en innehavare av en starkströmsanläggning med generator eller transformator riskera att bli ansvarig för skador som uppstått i senare led trots att skadornas uppkomst saknat samband med den nyss nämnde starkströmsinnehavarens överföring av el till annans anläggning (p. 25 i HD:s domskäl).

Avslutningsvis noterade HD att det inte framgår någonstans att förändringen av ellagen 1997 skulle befria den som överför skadlig el till annans anläggning från det strikta inverkansansvaret. HD påpekar i detta sammanhang även något generellt viktigt vad gäller skadeståndsrättslig argumentation. ”En skadeståndsregel ska läsas mot bakgrund av dess syfte att – förutom att ge ett skydd åt den skadelidande – placera ansvaret hos den som kan påverka risken för en skadegörande händelse” (p. 26 i domskälen). Eftersom den skadliga elen bedömdes härröra från elbolagets elektriska anläggning placerades ansvaret hos elbolaget. HD fastställde därmed hovrättens domslut.

AVSLUTANDE KOMMENTAR

Det förmodligen tydligaste exemplet på ansvarsskärpning i skadeståndsrättsliga sammanhang är när det sedvanliga vårdslöshetsrekvisitet utgår som en förutsättning för skadestånd. Det benämns att någon har ett strikt ansvar när denne åläggs ett skadeståndsansvar oavsett förekommande vårdslöshet. Historiskt har man kopplat samman en utökad skaderisk med det strikta ansvaret, vilket inneburit att den som bedriver en riskabel verksamhet ålagts ett strängare skadeståndsansvar. Såväl produktion som handhavande av el utgör vad som brukar benämnas som farlig verksamhet vilket har motiverat ett strikt ansvar.

Det har varit en relativt långsam men stabil utveckling i svensk rätt i riktning mot att ålägga allt fler verksamheter ett strängare skadeståndsansvar än det sedvanliga vårdslöshetsansvaret. Det är dock värt att poängtera att det strikta inverkansansvaret inte är någon nyhet eftersom det funnits med sedan 1902 års ellag. De grundläggande ändamålen som ligger till grund för inverkansansvaret har knappast ändrats genom alla år. Däremot har inverkansansvaret kommit att flyttas mellan olika lagar och givits en mer modern språkdräkt. Vid de förekommande språkrevideringarna har lagtexterna förändrats. Bakgrunden till det ovan analyserade rättsfallet "Den skadliga elen" indikerar att dessa förändringar möjligen givit vissa öppningar för en mer ”fri” tolkning avseende gällande ansvars- respektive riskplacering. Den moderna lagtexten synes inte ha tillfört en lika hög grad av precision som den ursprungliga texten. ”Det var bättre förr” är ett slitet uttryck som nog många gånger kan ifrågasättas. När det gäller precisionen i ett antal lagtexter verkar det dock inte vara så lätt att avfärda det gamla uttrycket. 

Viktiga händelser under 1990-talet, i form av avreglering av elmarknaden och därutöver implementering av produktansvarsdirektivet, har således inte rubbat grundstommen för den ursprungliga ansvarsmodellen i de olika versionerna av ellagen (respektive den nu gällande elsäkerhetslagen). Produktansvarsdirektivets avtryck i ellagen ger dessutom intryck av att vara relativt marginellt eftersom det reella skyddet som ges av det konkurrerande  inverkansansvaret är så pass omfattande. Rättsfallet ”Den skadliga elen” visar att även en näringsidkare kan ha rätt till ersättning för sakskador på annat än den sålda (el)produkten, det vill säga produktskador, om förutsättningarna för det strikta inverkansansvaret, enligt elsäkerhetslagens 28 §, är tillämpliga. Motsvarande ersättningsmöjlighet avseende produktskadad näringsidkaregendom undantas däremot generellt i köplagen (se 67 § 1 st.), produktansvarslagen (se 1 § 2 st.) samt därutöver i det ovan beskrivna implementerade produktansvaret i gällande elsäkerhetslag (se 29 § 2 st.).

Oavsett alla de nämnda förändringarna avseende elmarknad, språkutveckling och nutida lagstiftningsteknik kommer HD fram till, precis som de två andra dömande instanserna, att den reella betydelsen av det strikta inverkansansvaret inte har förändrats nämnvärt över tiden utan kvarstår. HD:s domslut kan knappast betraktas såsom kontroversiellt utan snarare klargörande och välmotiverat.  

Publicerad 22 feb 2021