Finns ett verksamt klassikerskydd?
Som framgår av 51 § upphovsrättslagen skyddas även ”klassiska” litterära och konstnärliga verk, för vilka skyddstiden löpt ut, mot att återges offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens intresse. Patent- och marknadsdomstolen vid Stockholms tingsrätt fann i målet med Svenska Akademien mot Nordfront och Nordiska Motståndsrörelsen att bestämmelsen inte var tillämplig om ett verk återges utan ändringar, oavsett om sammanhanget eller kontexten kunde anses nedsättande och såtillvida strida mot angivna intresse. JP Infonets expert Jan Rosén analyserar avgörandet.
SAKEN
Målet rörde publiceringar av utdrag ur klassiska litterära verk som kärandeparten, Svenska Akademien, menade hade återgetts på webbsidan www.nordfront.se på ett sätt som kränkte den andliga odlingens intresse. Svarandeparter var de två ideella föreningarna Nordfront och Nordiska motståndsrörelsen.
När skyddstiden för ett litterärt eller konstnärligt verk har gått ut står det i princip var och en fritt att utnyttja verket i vilken form och på vilket sätt som helst. Ett undantag från denna princip finns dock i 51 § upphovsrättslagen (URL), som föreskriver att om ett sådant verk återges offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens intresse så kan domstol vid vite meddela förbud mot återgivandet. Detta gäller dock inte återgivande som sker under upphovspersonens livstid. Talerätt i sådan sak har ”myndighet som regeringen bestämmer”, nämligen, som framgår av 5 § upphovsrättsförordningen, Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Akademien för de fria konsterna. Denna bestämmelse, som inflöt i upphovsrättslagen år 1960, har aldrig tidigare prövats i svensk domstol.
Föreningarna Nordfront och Nordiska motståndsrörelsen har, enligt sina stadgar, delvis sammanfallande uppgifter. Nordfront ska verka för idén om ett enat och fritt Norden och att bland annat utge en nättidning som benämns Nordfront. Föreningen innehar ett utgivningsbevis för en databas, www.nordfront.se, som benämns Nordfront, och dess webbplats är allmänt tillgänglig via internet. Nordiska motståndsrörelsen är en kamporganisation och ett politiskt parti vars mål är att skapa ett enat och starkt Norden som kan ”säkra de nordiska folkens frihet och garantera deras etniska och kulturella överlevnad”. Föreningen ska kämpa såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt på så bred front som möjligt.
Webbplatsen nordfront.se innehåller skrivet material i anslutning till olika dagshändelser eller företeelser i samhället. På webbplatsen fanns och finns därutöver under rubriken Citat textavsnitt med citat från olika författare. Textavsnitten finns i den vänstra delen av sidvyn på webbplatsen och därmed till vänster om det skrivna materialet. Textavsnitten med citat brukar bytas ut då webbplatsen uppdateras eller när en användare klickar på en länk - ”Nästa citat” - vilken finns i textavsnittet. I sådana textavsnitt fanns, såvitt här intresserar, utdrag ur diktverk av Esaias Tegnér, Viktor Rydberg och Verner von Heidenstam samt ur dikten Hávamál (”Den höges sång”), vilka på så sätt kom att återges vid olika tillfällen.
Svenska Akademien väckte talan mot föreningarna och yrkade ett förbud för var och en av dem att återge utdragen ur de angivna diktverken, helt eller delvis, på angivet sätt eller, i andra hand, förbud för föreningarna vid vite om 1000 000 kronor att återge ett eller flera utdrag ur de litterära verken på webbplatsen www.nordfront.se. Nordiska Motståndsrörelsen skulle i vart fall ha medverkat till återgivningarna på den webbplats som alltså drevs av Nordfront.
Svenska Akademien grundade sin talan på att de litterära verken hade, enligt Akademiens mening, återgetts offentligt på sätt som kränker den andliga odlingens intressen, eftersom de återgetts i anslutning till publiceringar som har utgjort hets mot folkgrupp och som har förmedlat nedvärdering och kränkning av folkgrupper. Verken hade också återgetts intill bilder, uttalanden i artiklar, filmklipp och symboler som i hög grad förknippas med förföljelse och utrotning av judar. Vidare hade verken återgetts intill uttalanden i artiklar som innehåller nedvärdering och kränkning av gruppen homosexuella. Verken hade dessutom återgetts i anslutning till publiceringar som utgjort olaga våldsskildring eller i vart fall i sammanhang som har skildrat grovt våld. Genom kommentarerna som förekom i anslutning till återgivningen av verken påstås författarna – och verken – ge uttryck för, förmedla och likaså dela (instämma i) budskapet på webbplatsen. Återgivningarna hade därför skett i för verken främmande och kränkande sammanhang som stod i stark konflikt med grundläggande demokratiska och allmänt accepterade samhälleliga värderingar om respekt för människors lika värde, likabehandling av människor och icke-diskriminering.
Svarandeparten gjorde en mängd invändningar mot käromålet, bland annat den att verken genom återgivningarna inte hade förvanskats, men också att klassikerskyddet inte skulle omfatta det sammanhang ett verk återges uti, vem som återger det eller vad det återges med koppling eller anslutning till. Återgivningarna skulle inte heller ha gjorts på sådant sätt att verken kunde sättas i sammanhang med övrigt innehåll på webbplatsen eller eljest i ett kränkande sammanhang eller i anslutning till något brottsligt, hatiskt eller våldsbejakande. Innehållet på webbplatsen, så som det angetts av Akademien, fanns för övrigt inte kvar när talan väcktes, varför något förbud mot att återge utdragen ur verken inte kunde vara föremål för domstolens beslut.
PATENT- OCH MARKNADSDOMSTOLENS DOM
Domstolen konstaterar inledningsvis att återgivningarna – som alltså inte avsåg hela verk – hade avseende på potentiellt skyddade upphovsrättsliga verk. Respektive upphovsperson fick genom val, disposition och kombination av ord anses ha gett uttryck för sin kreativitet på ett originellt sätt också när det är fråga om utdrag ur deras diktverk, således med slutsatsen att återgivningarna är sådana litterära verk som kan omfattas av 51 § URL (alldeles oavsett om skyddstiden löpt ut eller inte). Verken fick också anses ha sådan särskild betydelse (verk skapade av författare som vid sin tid var mycket kända och att deras verk fortlevt och därmed blivit en del av kulturarvet), såsom enligt domstolens mening fick anses vara förutsatt för tillämpning av 51 § URL.
Enligt Patent- och marknadsdomstolen (PMD) var dock avgörande för prövningen i sak vilka skyddssyften som bar upp undantaget i nyss nämnd paragraf från den allmänna principen om att när skyddstiden för ett verk har gått ut står det i upphovsrättsligt hänseende var och en fritt att utnyttja verket i vilken form och på vilket sätt som helst. På basen av de svenska lagmotiven, vägledande tidigare svensk domspraxis förelåg ju inte, finner PMD att undantaget kommit till för att ge skydd mot att framför allt klassiska verk utsätts för grova förvanskningar. Vad som ska uppfattas som en sådan och som samtidigt utgör en kränkning av ”den andliga odlingens intressen”, inte blott vara något för den enskilde upphovspersonen kränkande, menar domstolen vara mycket svårt att närmare ange, men stannar i vart fall för att klassikerskyddet är avsett att skydda det litterära eller konstnärliga verkets ”ursprungliga gestaltning”. Skyddet skulle därmed hindra att vissa typer av ändringar görs och på sätt värna det gemensamma kulturarvet. Det skulle däremot inte vara avsett att hindra återgivningar av verk i oförändrat skick, inte ens i en, allmänt sett, grovt stötande kontext.
Eftersom verken ostridigt rörde återgivningar i oförändrat skick och återgivningarna dessutom fick anses tydligt åtskilda från övrigt material på webbplatsen så följde därav att Akademiens förbudstalan inte kunde bifallas, trots att det övriga innehållet på webbplatsen, enligt PMDs uttalade uppfattning, i vissa avseenden fick anses vara av sådan karaktär att det faktiskt stod i konflikt mot vad som kan anses vara allmänt accepterade samhälleliga värdegrunder.
NÅGRA KOMMENTARER
PMD är mycket mån om att klassikerskyddet inte ska betyda detsamma som upphovspersoners ideella rätt enligt 3 § 2 stycket URL. Där framgår helt klart att en upphovspersons respekträtt inte endast omfattar kränkande ändringar av ett verk, utan även att verket görs tillgängligt i ett sammanhang som är kränkande för upphovspersonens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Detta i grunden enskilda intresse skulle således inte behöva tillgodoses när ett verk i oförändrat skick framträder i ett sammanhang som ur ”allmänkulturell synpunkt framstår som stötande”. Enskilda och allmänna intressen kunde visserligen ofta sammanfalla, framhöll PMD med visst stöd av lagmotiven, men de sistnämnda gav tydligen inte grund för slutsatsen att avsikten varit att även återgivningar i oförändrat skick ska kunna hindras med stöd av regleringen om klassikerskyddet.
Frågan är dock om en så rigid avgränsning av klassikerskyddet kan byggas på den närläsning av lagmotiven som PMD onekligen företar. Det är i och för sig begripligt att PMD inte vill göra en rent extensiv tolkning av 51 § URL för att därmed skapa ytterligare begränsningar av den grundläggande principen om fritt utnyttjande för var och en av litterära och konstnärliga verk efter skyddstidens utlöp. Sådant skulle ju kunna få vittgående yttrande- och tryckfrihetsrättsliga konsekvenser, svåra att överblicka och är typiskt sett, enligt PMD, något som bör avgöras av lagstiftaren. Domstolen förordar därför försiktighet vid bedömningen av tillämpningsområdet för klassikerskyddet också av hänsyn till tryck- och yttrandefriheten. PMD synes härvid dock inte observera att klassikerskyddet inte bara rör verk som är reellt oskyddade – det kan göras gällande också under skyddstiden, nämligen såvida upphovspersonen inte är i livet.
Närmare besett påbjuder knappast lagmotiven en sådan ringmur runt klassikerskyddet som PMD låtit bygga. Alldeles bortsett från den enskilt knepiga frågan om en ändring alls ska anses ha skett eller hur den ska vara beskaffad för att få genomslag inom klassikerskyddet, så får lagmotiven sägas fokusera i betydande mån även på kontext och sammanhang vid bestämmelsens tillämpning. Det är visserligen klart att Auktorrättskommittén i sitt betänkande hänför sig exemplifierande främst till grovt stötande bearbetningar. Men kommittén noterar även sådana omständigheter som en upplagas utstyrsel, valet av illustrationer, det sätt på vilket författaren anges och hur ”verket presenteras” (se SOU 1956:25 s. 409 [6 kap.]). Klassikerskyddet, lika lite som vad gäller upphovspersons ideella rätt, skulle dock inte avse att motverka parodi och travesti se (prop. 1960:17, s. 278), som ju faller inom yttrandefrihetens domän men som inte heller nödvändigtvis använder en förlaga i dess upphovsrättsligt skyddade form (alltså inte fråga om bearbetat verk).
Kanske allra mest tydligt, såvitt lagmotiven intresserar, uttalar sig första lagutskottet när det framhöll att klassikerskyddet kunde vara särskilt värdefullt då det gäller att ingripa mot geschäftmässiga och osmakliga exploateranden av äldre verk eller över huvud taget mot ”extrema fall av kulturförstörelse”. Härvidlag kunde klassikerbestämmelsen nämligen ha betydelse som ett allmänt uttryck för samhällets vilja att värna om sitt kulturella arv (se Utlåtande nr 41 år 1960; även i Regner, Upphovsrätten samt rätten till fotografisk bild, 1961, s. 334 ff).
Uttalandena ovan förefaller således inte helt utesluta klassikerskyddets potentiella tillämpning också mot att i och för sig helt obearbetade verk används i ovärdiga sammanhang. Det är också så som akademierna då och då har uppfattat saken, i Sverige och hos deras motsvarigheter i övriga Norden, vid de ganska fåtaliga tillfällen då man i praktiken agerat på grundval av klassikerskyddet, låt vara att man i Sverige aldrig nyttjat möjlighet att föra dylikt till åtal vid domstol. I Norden finns ett laggivet klassikerskydd av principiellt likartat innehåll – den svenska bestämmelsen tillkom, inte utan påtagligt motstånd från vissa remissinstanser, för att upprätthålla den nordiska enheten i förevarande hänseende.
Exempel på återgivningar av klassiska verk i obearbetat skick i förment ovärdiga sammanhang har ibland påtalats utom domstol av akademierna, således då akademierna eller deras nordiska motsvarigheter åtminstone indirekt agerat för att få till en ändring i linje med vad man ansett att klassikerskyddet påbjuder. Såsom då Leonardo da Vincis målning Nattvarden användes i en kampanj för en Hamburgerkedja (reklammaterial i Stockholms T-bana), eller då Michelangelos målning Gud besjälar Adam nyttjades i form av att Gud räcker Adam ett par jeans. Ett annat ganska nyligt exempel är då Karin Boyes dikt I rörelse reciterades i en bilreklam för tyska Mercedes-Benz – användningen upphörde (på YouTube) efter påpekande från Svenska Akademien. Vidare märks Zlatan Ibrahimovics läsning av texten till Du gamla du fria i en reklamfilm för Volvo, alltså ett exempel på hur obearbetat verk framförs i en kontext som åtminstone principiellt kunde falla inom klassikerskyddets tillämpningsområde. Jeansreklam har också påtalats, bland annat i Norge, vid användning av Lucas Cranachs målning av Adam och Eva, Michelangelos staty av David och Jean-Auguste Dominique Ingres bild Källan. I Norge har också invänts mot marknadsföring av Beef Burgers genom användning av Edvard Munchs Skriet.
Nyss nämnda exempel måste givetvis inte vara avgörande för PMD:s tolkning och tillämpning av 51 § URL (de observeras inte heller av PMD), men får enligt min mening ändå sägas illustrera paragrafens principiellt korrekta tillämplighet.
Med detta sagt är ju inte slutsatsen att PMD:s dom vid en överprövning borde leda till att Svenska Akademien nödvändigtvis skulle vinna bifall till sina yrkanden. Avgörande härvidlag är ju hur omständigheterna i just denna sak skulle bedömas. Framförallt mot bakgrund av att otvetydigt bara mycket grovt stötande åtgärder berörs av klassikerskyddet och att detta stötande moment uppfattas just så av allmänheten i stort. Den ”andliga odlingens intresse” som klassikerskyddet avser att bära upp är onekligen något annat än ett mer specifikt enskilt intresse. Men kanske framträder ett brott mot ”allmänhetens ideella rätt” i just denna sak där återgivningarna knutits till sådant som också enligt PMDs uppfattning ligger bortom allmänt accepterade samhälleliga värdegrunder. En överprövning av PMDs dom menar jag vore välmotiverad.
Av Jan Rosén, professor i civilrätt vid Stockholms universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Marknads- och immaterialnet.
Publicerad 17 maj 2021
