Hur används ESPD?
En av nyheterna med LOU-direktivet är bestämmelserna om European Single Procurement Document, ESPD – på svenska ”Europeiskt enhetligt upphandlingsdokument”. Här får du en genomgång kring hur ESPD används.
ESPD-systemet innebär enligt 15 kap. 1 § LOU en möjlighet för en anbudsgivare eller anbudssökande att lämna en egenförsäkran som ett preliminärt intyg på att leverantören inte omfattas av någon uteslutningsgrund samt i övrigt uppfyller de krav som den upphandlande myndigheten ställt upp. Om leverantören åberopar ett annat företags kapacitet i enlighet med 14 kap. 6 § LOU ska enligt 15 kap. 1 § 2 st. LOU separata formulär fyllas i för vart och ett av dessa företag.
Genom ESPD-systemet befrias leverantören från att redan i samband med anbudet eller anbudsansökan lämna in bevis för att styrka sin lämplighet. Istället ska den upphandlande myndigheten som huvudregel kräva in sådan bevisning vid ett senare tillfälle – och då endast från den anbudsgivare som myndigheten avser tilldela kontraktet. Den upphandlande myndigheten har alltid en skyldighet att kontrollera att den tilltänkta leverantören uppfyller alla krav innan tilldelning sker. Denna skyldighet följer av 4 kap. 10 § LOU. Möjligheten att efter begäran få del av bevisning som kompletterar en egenförsäkran fastslås i 15 kap. 4 § LOU.
Det ska understrykas att möjligheten för en anbudsgivande eller anbudssökande leverantör att lämna in en egenförsäkran är just en möjlighet – leverantören kan fortfarande välja att lämna in alla nödvändiga bevis när den vill. För de upphandlande myndigheterna innebär ESPD-systemet däremot en skyldighet. Myndigheten ska nämligen vid alla direktivstyrda annonserade upphandlingar tillhandahålla ett ESPD-formulär, och måste enligt 15 kap. 2 § LOU godta en egenförsäkran som ett preliminärt intyg.
Enligt 15 kap. 3 § LOU får den upphandlande myndigheten kräva in bevisning från leverantören när som helst under ett upphandlingsförfarande. Detta får ske under förutsättning att myndigheten anser att det är nödvändigt för att se till att förfarandet genomförs på ett korrekt sätt, vilket således innebär att det inte står myndigheten fritt att rent godtyckligt begära in handlingar från en leverantör. Som ett exempel på när det kan vara nödvändigt att begära in kompletterande handlingar anges i skäl 84 andra stycket till LOU-direktivet att det särskilt vid tvåstegsförfaranden – selektiva förfaranden, förhandlade förfaranden under konkurrens, konkurrenspräglade dialoger och innovationspartnerskap – kan vara berättigat att kräva att kompletterande handlingar lämnas in när de anbudssökande som ska inbjudas väljs ut, så att man undviker att de upphandlande myndigheterna bjuder in anbudssökande som senare visar sig inte kunna lämna in kompletterande dokument i tilldelningsskedet och därmed hindrar annars kvalificerade anbudssökande från att delta.
En anbudsgivare är enligt 15 kap. 4 § LOU skyldig att inkomma med den bevisning som den upphandlande myndigheten efterfrågar, med ett undantag. Om den upphandlande myndigheten redan har tillgång till materialet eller själv har möjlighet att få tillgång till detta direkt och kostnadsfritt med hjälp av elektroniska medel har anbudsgivaren enligt 15 kap. 5 § LOU ingen laglig skyldighet att förse myndigheten med informationen.
En intressant del av 15 kap. 4 § LOU är bestämmelsen att de kompletterande dokumenten ska visa aktuella förhållanden (första stycket) samt bestämmelsen att leverantören på den upphandlande myndighetens begäran är skyldig att komplettera eller förtydliga de dokument som myndigheten har begärt (andra stycket). Dessa genomför bestämmelser i artikel 59.4 andra stycket i LOU-direktivet av motsvarande innebörd.
Det här är ett utdrag från JP Upphandlingsnets analys som är skriven av Jonatan Wahlberg. Vill du ta del av hela analysen? Läs då mer om JP Upphandlingsnet och skaffa ett gratis testkonto här >
Publicerad 15 jun 2021
