Mårten Schultz om när skadeståndsrätten (dessvärre) fått gå först
NJA 2015 s. 199 skaver i mig. Fallet rör ersättning för sakskada i formen av nedhuggna och dödade träd. Anledningen till att det skaver i mig är eftersom det verkar som domen i sig gör skada, om man ska döma av en händelse som nyligen inträffade i Tylösand.
Den här är en argumenterande text med syfte att påverka. De åsikter som uttrycks är författarens egna.
Först kort om HD:s dom. Bakgrunden var att en person hade fällt tre tallar och skadat ytterligare en. Tallarna var gamla. Såvitt kunde utredas var träden självsådda, inte planterade. Skadevållandet var medvetet – det var fråga om ett skadegörelsebrott. Ägaren till den fastighet varpå tallarna stod, B, begärde ersättning från skadevållaren för sina träd. Skadevållaren var gäst hos ägarna till grannfastigheten. Dessa grannar hade tidigare klagat på att tallarna hindrade solljuset och frågat B om hon kunde tänka sig att kapa träden. B hade varit avvisande.
HD fann att den metod som vanligtvis används för att bestämma skadeståndet – återanskaffningsmetoden – inte kunde användas. Träden var unika och kunde inte återanskaffas. Det här är inte helt logiskt. Det samma gäller för all sakskada när egendom totalförstörs. Om någon river sönder min sedel så är det en unik sak som förstörs, även om jag kanske inte så ofta – men väl ibland – bryr mig om just denna sedel.
Med risk för att låta som filosofen Leibniz så är något som i alla delar överensstämmer med något annat samma sak som det andra. Annars är det unikt. När skadan drabbar unik egendom, i Leibniz mening, kan ersättningen enligt huvudprincipen om återanskaffningsvärdet inte utgå från exakt samma egendom. Det finns ju definitionsmässigt inte någon ”exakt samma egendom” att återanskaffa. Istället utgår återanskaffningsbedömningen från värdet av att ersätta med närmast motsvarande egendom. Det är en second best-lösning. Men HD tyckte alltså annorlunda med träden.
När egendom inte bara är unik utan unikt unik – som gamla självsådda träd – så kan den skadelidande hamna i en sämre situation än om den totalförstörda egendomen var litet lagom unik. I den förra situationen, fastslog HD, kunde man inte återanskaffa likvärdiga träd. Istället skulle ersättningen bestämmas utifrån det försämrade fastighetsvärdet för den fastighet som träden stod på. Det kan innebära att skadeståndet blir betydligt mycket lägre.
Värdet kan också påverkas av vem som äger träden. Snabbt insåg förmögna personer i urbana områden att det är billigt att kapa eller döda riktigt gamla och fina träd och särskilt om de är belägna på mark som ägs av det allmänna. Hur påverkar det fastighetsvärdet för Stockholms stad om jag dödar ett gammalt pilträd framför mitt fönster i bostadsrättslägenheten vid vattnet? Väldigt litet. Kommunen har ju massor med träd.
Halmstad tingsrätt dömde nyligen en man för skadegörelse. Han hade köpt en dyr fastighet i Tylösand. Därefter lät han enligt domen kapa träd som stod på kommunens mark i vägen för hans vattenutsikt. Hans eget fastighetsvärde ökade betydligt.
Tingsrätten fann, efter en lojal läsning av HD:s dom, att träden var så speciella att de inte kunde ersättas och att kommunens minskade fastighetsvärde inte påverkats så markant. Skadeståndet sattes därför till ett lågt belopp.
Dessutom gjorde tingsrätten som HD 2015 och lät skadeståndsrätten bestämma skadan, även för den straffrättsliga prövningen. Åtalet för skadegörelse landade därmed i skadegörelse av normalgraden, efter att civilrätten för ovanlighetens skull fått komma först.
Prejudikatet från 2015 ger härmed mer cyniska skadevållare ett ekonomiskt incitament att döda gamla träd på kommunal mark. Det kostar nästan inget, vare sig skadeståndsrättsligt eller straffrättsligt.
Skadevållaren kan därmed tjäna på sin orättshandling.
Det skaver i mig.
Av Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, han har av åklagarmyndigheten i Halmstad anlitats för att skriva utlåtande i rättegången om skadegörelsen i Tylösand.
Publicerad 27 nov 2020
