Mordet i Kastberga: Resning till nackdel för den tilltalade

I ”Mordet i Kastberga” beslutar Högsta domstolen att bevilja en ansökan från Riksåklagaren om resning till nackdel för den tilltalade. Bestämmelsen om resning till nackdel för den tilltalade omgärdas rent allmänt av en påtaglig snävhet. Mot den bakgrunden och med hänsyn till karaktären av de nya uppgifter som åberopas i resningsärendet, går det att fundera över om det var helt givet att domstolen beviljar resning i det här fallet. JP Infonets expert Dennis Martinsson tittar i den här analysen närmare på fallet.

BAKGRUNDEN TILL MÅLET OCH KÄRNFRÅGAN I HÖGSTA DOMSTOLEN

X och Y åtalades 2010 för ett mord som hade begåtts 2008. Åtalet var utformat så att de ”gemensamt och i samförstånd” hade begått mordet. Tingsrätten ogillade åtalet för mord mot både X och Y (Lunds tingsrätt, 2010-05-24, mål nr B 3737-08), medan hovrätten dömde Y för mord, men ogillade mordåtalet mot X (Hovrätten över Skåne och Blekinge, 2010-10-28, mål nr B 1713-10). Hovrättens dom vann laga kraft.

I januari 2019 återupptogs förundersökningen, varefter nya uppgifter framkom om vilka som var inblandade i mordet. Det handlade bland annat om ändrade och nya uppgifter från Y och om nya uppgifter från A och B – som tidigare var misstänkta för inblandning i mordet, men som aldrig åtalades. Dessa nya muntliga uppgifter innebar enligt Riksåklagaren att X var delaktig i mordet på ett sätt som inte hade framkommit tidigare. Efter att dessa uppgifter framkommit, delgavs A och B på nytt misstanke om brott och häktades i samband med det. Därutöver åberopade Riksåklagaren en telefonanalys med nya uppgifter om var X och vissa andra inblandade personers telefoner befann sig.

Mot bakgrund av att ovanstående uppgifter kastade nytt ljus på X:s delaktighet i mordet, ansökte Riksåklagaren, med stöd av 58 kap. 3 § rättegångsbalken (RB), om resning till X:s nackdel. Högsta domstolen hade därför att ta ställning till om förutsättningarna för att bevilja resning var uppfyllda, särskilt om den nya bevisningen sannolikt skulle ha lett till en fällande dom.

KORT OM RESNING I ALLMÄNHET I BROTTMÅL

Balansen mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen

Resning är ett extraordinärt rättsmedel som kan användas först när de ordinära rättsmedlen är uttömda, det vill säga när en dom inte längre går att överklaga. I brottmål kan resning huvudsakligen bli aktuell efter att en dom har vunnit laga kraft. (Här bortses från att också beslut kan bli föremål för resning.)

Utformningen av reglerna om resning i brottmål präglas till stor del av balansgången mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen. Orubblighetsprincipen innebär att en dom som vunnit laga kraft inte kan prövas på nytt; domen ska helt enkelt stå sig och utgör därmed ett slags trygghetsfunktion för den enskilde. Sanningsprincipen innebär att felaktiga domar ska kunna rättas till. Balansen mellan dessa principer ser lite olika ut beroende på om det handlar om resning till nackdel eller fördel för den tilltalade. Orubblighetsprincipen har en starkare position i förhållande till resning till nackdel, medan sanningsprincipen väger tyngre vid resning till fördel för den tilltalade (se vidare Cars, Om resning i rättegångsmål, Nordiska bokhandeln, 1959, s. 173–176).

Förhållandet mellan rättskraft och resning

För att förstå resningsinstitutet i svensk straffprocessrätt, är det viktigt att säga något om betydelsen av rättskraft och dess kopplingar till möjligheterna till resning. Denna fråga är i grunden förhållandevis komplex, eftersom enbart innebörden av rättskraft behöver förstås mot bakgrund av flera bestämmelser i rättegångsbalken (se generellt om rättskraft i brottmål i bland annat Ekelöf, Andersson, Bellander, Bylund, Edelstam & Pauli, Rättegång. Tredje häftet, 8 uppl., Norstedts Juridik, 2018, s. 203–221; Fitger med flera, Rättegångsbalken, JUNO, 4 december 2019, kommentaren till RB 30 kap. 9 §; Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, Nordiska bokhandeln, 1949).

Enkelt sagt är utgångspunkten att en lagakraftvunnen brottmålsdom inte i efterhand ska kunna ändras och att straffansvar för samma gärning inte på nytt kan bli föremål för ett nytt åtal eller en ny dom (30 kap. 9 § RB). Här kan särskilt noteras att rättskraften i brottmål sträcker sig längre än bara till det som omfattades av den gärningsbeskrivning som prövades det ursprungliga rättegången. Även sådant som kunde ha inkluderats i den ursprungliga rättegången genom att åklagaren ansökte om ändring av åtalet, träffas av brottmålsdomens rättskraft (se vidare Ekelöf, Edelstam & Pauli, Rättegång. Andra häftet, 9 uppl., Norstedts Juridik, 2015, s. 167–170).

När det gäller förhållandet mellan rättskraft och resning i brottmål, har framför allt Welamson hävdat att innebörden av vad som är ”gärningen” enligt 30 kap. 9 § RB måste ges en innebörd som harmonierar med bestämmelsen om resning till nackdel för den tilltalade. Ett annat sätt att hantera dessa frågor på skulle, enligt Welamson, vara svårförenligt med grundtanken bakom regeln om resning till nackdel för den tilltalade. (Welamson, a.a., s. 135–151).

Den utomordentligt starka huvudregeln är alltså att en lagakraftvunnen dom inte går att rubba. Men ett beslut om att bevilja resning, innebär att rättskraften bryts på så vis att den tidigare brottmålsdomen inte längre hindrar att saken (det vill säga samma gärning) kan prövas på nytt. Om en ansökan om resning beviljas, kan alltså en ny rättegång om samma sak hållas igen, vilket i regel innebär att målet i sin helhet ska tas om i den domstol som sist dömt i målet (58 kap. 7 § första stycket RB).

SÄRSKILT OM RESNING TILL NACKDEL FÖR DEN TILLTALADE

Sverige är ett av få länder som medger en möjlighet att ansöka om resning till nackdel för den tilltalade. Skälet till att detta tillåts är att det skulle anses ”alltför stötande för rättskänslan” om det inte var möjligt att ansöka om resning till nackdel i riktigt grova fall (Welamson & Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen. Rättegång. Sjätte häftet, 5 uppl., Norstedts Juridik, 2016, s. 192). Generellt är kraven striktare för en ansökan till den tilltalades nackdel än till dennes fördel (prop. 1939:307, s. 13, 20, 29; SOU 1938:44, s. 74–75, 575).

Bestämmelsen om resning till den tilltalades nackdel finns i 58 kap. 3 § RB. I det följande begränsas översikten till den del av bestämmelsen som var aktuell i ”Mordet i Kastberga”, det vill säga RB 58 kap. 3 § första stycket punkt 2 och andra stycket. För att en ansökan ska beviljas krävs (1) att brottet föreskriver fängelse i mer än ett år, (2) att det har framkommit ny bevisning eller ny omständighet, (3) att den nya omständigheten/bevisningen sannolikt skulle lett till en fällande dom, och att (4) det har förelegat en giltig ursäkt till varför den nya omständigheten/bevisningen inte åberopades i den tidigare rättegången.

I konkreta fall är det avgörande oftast om nyhetskravet respektive sannolikhetskravet är uppfyllt eller inte. För att en omständighet eller ett bevis ska anses som nytt, krävs i princip att det inte ha prövats i domstol. Det som läggs fram kan vara direkt bevisning, indirekt bevisning eller hjälpfakta (se vidare SOU 1938:44, s. 573; NJA 1998 s. 148; Cars, a.a., s. 169–172). När det gäller sannolikhetskravet ska den domstol som beslutar om resning egentligen inte göra en självständig värdering av den nya bevisningen. Sannolikhetskravet innebär i stället att denna domstol ska göra ett slags hypotetiskt värdering av bevisningen på så vis att den ska fråga sig hur den domstol som senast dömde i saken (troligen) skulle ha dömt, om den domstolen hade tillgång till det som nu anförs. Resningsdomstolen ska alltså utgå från den bevisvärdering som gjordes i den domstol som sist dömde i målet och sedan ta ställning till om det som nu anförs sannolikt skulle ha resulterat i en fällande dom.

En viktig begränsning gällande möjligheterna att ansöka om resning till nackdel för den tilltalade är att en sådan ansökan ska göras inom ett år från att den nya omständigheten/bevisningen kom till åklagarens kännedom, 58 kap. 4 § andra stycket RB. Högsta domstolen har bland annat i NJA 1998 s. 321 uttalat att denna tidsfrist gäller i förhållande till vart och ett av de nya bevis och omständigheter som ansökan grundar sig på. Men Högsta domstolen har i NJA 2013 s. 931 också accepterat att ett bevis kan få förnyad betydelse om det kan kasta nytt ljus på andra omständigheter i målet, trots att tidsfristen om ett år har passerats. I det sistnämnda fallet fick vittnesuppgifter som lämnats mer än ett år tidigare förnyad betydelse sedan den viktigaste bevisningen – liket av brottsoffret – hade påträffats. Eftersom åklagaren hade lämnat in en ansökan ett år räknat från när kroppen påträffades, ansåg domstolen att även vittnesmålen kunde åberopas i resningsärendet.

HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT

Men åter till ”Mordet i Kastberga” det vill säga Högsta domstolen 2020-06-12, mål nr Ö 335-20. När det gäller frågan om bevisningen uppfyller det så kallade nyhetskravet, konstaterar Högsta domstolen att så var fallet (punkterna 3–7 i beslutet). Domstolen lyfter till exempel fram att de uppgifter som Y lämnade var nya eftersom han nu hade ändrat sina uppgifter helt samt att övriga personer som nu hade hörts, inte ursprungligen hördes. Av samma skäl menar domstolen att åklagaren har en giltig ursäkt till att uppgifterna inte kunde åberopas vid den ursprungliga rättegången (punkterna 8–9 i beslutet). Domstolen konstaterar också att åklagarens ansökan om resning har inkommit inom tidsfristen om ett år, vilket betyder att både telefonanalyserna och de nya muntliga uppgifterna kan åberopas av åklagaren (punkterna 19–23 i beslutet).

Den förutsättning som Högsta domstolen rätteligen ägnar mest uppmärksamhet åt, är hovrättens tidigare bevisvärdering och om sannolikhetskravet är uppfyllt (punkterna 24–43 i beslutet).

Av hovrättsdomen framgår bland annat att brottsoffret utsatts för en mycket omfattande misshandel och att det rört sig om minst två gärningspersoner, som kommit till brottsoffrets bostad för att stjäla. Vidare framgår att hovrätten fann det bevisat att Y var inne i bostaden vid brottstillfället och att han hade deltagit i misshandeln, varför hovrätten drog slutsatsen att Y som medgärningsman var skyldig till mord. Vidare framgår att hovrätten gällande X konstaterade att det saknades teknisk bevisning som knöt honom till brottsplatsen och att bevisningen mot X huvudsakligen baserades på ett vittnesmål (punkterna 24–27 i beslutet).

Därefter noterar Högsta domstolen att den nya muntliga bevisningen i allt väsentligt handlar om olika vittnesmål (från A, B och Y) som nu placerar X på brottsplatsen vid tidpunkten för brottet. Dessa berättar nu också vad som föregick händelsen, vad som hände på brottsplatsen och vad som hände tiden efter brottet. Bland de nya vittnesmålen finns också X:s före detta hustru och Y:s bror (punkterna 28–30 i beslutet).

Angående sannolikhetskravet, anger Högsta domstolen inledningsvis att A, B och Y nu säger att de var tillsammans med X vid brottsplatsen för att göra inbrott. Domstolen noterar också att deras berättelser är samstämmiga och detaljerade. Det framgår också att Y och hans anhöriga har utsatt X för hot och misshandel. Syftet med detta var att få en del av det skadestånd som X fick som ersättning för den tid som han var häktad. Det går därför inte att utesluta att Y:s ändrade uppgifter har lämnats i syfte att hämnas på X. Dessutom noterar domstolen att Y nu tonar ned sin roll och att det därför finns anledning att bedöma hans uppgifter med viss försiktighet. Detsamma gäller vad Y:s bror berättar (punkterna 32–33 i beslutet). Samtidigt betonar Högsta domstolen att uppgifterna från Y och hans bror bidrar till att reda ut händelseförloppet på ett sådant sätt att deras uppgifter sammantagna bör ”tillmätas en inte oväsentlig betydelse” (punkt 35 i beslutet).

När det gäller A:s och B:s uppgifter, påpekar Högsta domstolen att dessa inte bara är ofördelaktiga för X, utan också för Y. Domstolen är tydlig med att det inte går att bortse från att både A och B kan ha lämnat uppgifterna för att tona ned sina egna roller. Med hänsyn till att de tidigare var misstänkta, ska deras uppgifter värderas med viss försiktighet. Samtidigt noterar domstolen att uppgifterna innebär att de i viss utsträckning också avslöjar sin egen inblandning i ett mycket allvarligt brott, vilket talar för att uppgifterna är riktiga (punkterna 36–38 i beslutet).

Högsta domstolen berör också vissa andra vittnesmål från personer som inte dömts eller misstänkts vara inblandande i brottet. Även där påpekar domstolen att det finns vissa betänkligheter (se punkterna 39–41 i beslutet).

Härutöver noterar Högsta domstolen att de nya muntliga uppgifterna stämmer väl överens med den telefonanalys som åklagaren åberopat (punkt 40 i beslutet) och att de muntliga uppgifterna bland annat är förenliga med detaljer kring våldsutövningen mot brottsoffret (punkt 41 i beslutet).

Mot bakgrund av de nya uppgifterna, konstaterar Högsta domstolen att bevisningen mot X har stärkts väsentligt och drar slutsatsen att uppgifterna är sådana att de tillräckligt mycket talar för att hovrätten sannolikt skulle ha kommit fram till att X deltog i våldsutövningen på ett sådant sätt att X sannolikt skulle ha dömts som medgärningsman till mord (punkterna 42–43 i beslutet).

Domstolen tillägger också att resning till den tilltalades nackdel ska präglas av viss restriktivitet. Även med detta i åtanke, menar domstolen att den nya bevisningen är sådan att det ”visserligen inte är klarlagt men ändå sannolikt” att X skulle ha dömts för mordet i hovrätten, om den bevisningen hade åberopats där (punkt 43 i beslutet).

REFLEKTIONER

Den brännande frågan i resningsärendet var om sannolikhetskravet var uppfyllt och det finns därför anledning att reflektera över domstolens resonemang i den delen. Det går inte att komma ifrån att de nya uppgifterna som åberopades bestod i nya uppgifter från personer som tidigare åtminstone misstänks ha varit inblandade i det aktuella brottet, vilket väcker frågor om hur domstolen generellt bör hantera den typen av situation.

Som nämnts ovan ska resningsdomstolen utgå från den bevisvärdering som gjordes av den domstol som sist avgjorde målet och därefter fråga sig hur denna domstol skulle ha resonerat om den hade tillgång till de nya uppgifter som åberopas i resningsärendet. Det inbjuder givetvis till hypotetiska resonemang. Men tidigare resningsärenden kan sägas öppna domstolens möjligheter att under vissa förutsättningar göra en egen bevisvärdering. Det kan till exempel vara nödvändigt att resningsdomstolen gör en självständig bedömning, om bevisvärderingen inte riktigt framgår av den ursprungliga domen. Detsamma gäller om den nya utredningen kastar nytt ljus på bedömningen av tidigare bevisning (se till exempel NJA 2010 s. 295, punkterna 14–15, 22; NJA 2011 s. 254, punkt 16; NJA 2013 s. 931, punkterna 4, 19, 26).

Det resningsärende där Högsta domstolen gått längst i denna utveckling, är nog NJA 2013 s. 931. Det nedanstående har tidigare påpekats av Diesen (se Diesen, Resning till men, Juridisk Tidskrift, 2013/14 nr 3, s. 638–643). I fallet beviljades en ansökan om resning till nackdel för en tilltalad som tidigare friats för mord. Den nya bevisningen bestod i att brottsoffrets kropp hittades, vilket bland annat gjorde det möjligt att fastställa dödsorsaken. Fallet illustrerar också problematiken i att resningsdomstolen å ena sidan ska utgå från bevisläget i den domstol som sist avgjorde målet, å andra sidan ska bedöma hur denna skulle ha värderat de nya uppgifterna. Högsta domstolen uttalade att den inte ska göra någon fristående omvärdering av bevisningen, men medger samtidigt att en ny utredning kan påverka bedömningen av ett redan prövat bevis. I NJA 2013 s. 931 framstår beslutet att bevilja resning som logisk – genom fyndet av kroppen kunde en rad obesvarade frågor nu få sin lösning.

Men det finns viktiga skillnader mellan 2013 års fall och ”Mordet i Kastberga”. I 2013 års fall fanns det, vid den ursprungliga rättegången, frågetecken kring om brottsoffret ens var död – och om så var fallet vad dödsorsaken var – vilket ju hade en direkt bäring på exempelvis bedömningen av om gärningsbeskrivningen ens var uppfylld. Detta besvarade givetvis inte vem som utfört gärningen, men en kombination av tidigare och ny bevisning pekade tydligare i riktning mot den som tidigare åtalats (Diesen, a.a., s. 641).

I 2020 års fall var dödsorsaken fastställd i den ursprungliga rättegången och hovrätten menade att bevisningen talade för att det handlade om minst två gärningspersoner. Här handlade det alltså – till skillnad från 2013 års fall – egentligen ”bara” om vilka som tillsammans och i samförstånd uppfyllde den ursprungliga gärningsbeskrivningen. Bortsett från en telefonanalys fanns ingen teknisk bevisning som kunde knyta den tidigare åtalade till platsen. Högsta domstolen var därför utlämnad till de nya muntliga uppgifterna från personer som i någon utsträckning själva var inblandade i brottet.

Frågan som inställer sig är om Högsta domstolen i 2020 års fall fortsatt den utveckling som kan ses i tidigare resningsärenden? Domstolen återupprepar i vart fall vad som sagts i tidigare fall (se punkterna 19–20 i beslutet). Den betonar också att det är vanskligt att värdera muntliga uppgifter, bland annat eftersom motförhör inte skett och att orubblighetsprincipen måste respekteras (punkterna 21–23 i beslutet). Men i stort sett får sägas att Högsta domstolens uttalanden i 2020 års fall ligger helt i linje med vad den tidigare uttalat i den här frågan.

Sist bör sägas att det inte går att komma ifrån att bedömningen i det här resningsärendet inte kan ha varit lätt. Å ena sidan är det tydligt att åklagaren presenterade ny bevisning som kastade nytt ljus på händelseförloppet och X:s delaktighet i brottet, å andra sidan kan man fråga sig om den nya bevisningen verkligen hade sådan styrka att det var givet att bevilja den aktuella resningsansökan. Detta är också mycket synligt i domstolens resonemang. Fallet illustrerar att det inte är självklart hur nya uppgifter från personer som har konstaterats vara eller som har misstänkts vara inblandade i brottet ska värderas vid den här typen av resningsärenden.

SLUTSATSER

Det hör till ovanligheterna att en domstol har att besluta om en resningsansökan till den tilltalades nackdel ska beviljas eller inte. Ofta är också resningsärenden – oavsett om ansökan är till den tilltalades fördel eller nackdel – så pass unika att det är svårt att dra några generella slutsatser utifrån dem. Trots denna svårighet, är det kanske ändå möjligt att ta med sig vissa saker från detta resningsärende.

Högsta domstolens beslut i ”Mordet i Kastberga” är en klar illustration över när muntliga uppgifter från personer som (misstänks) var inblandade i ett brott, får betydelse vid resning till nackdel för en tidigare tilltalad. Resningsärendet väcker tydligt frågan om hur mycket som egentligen ska krävas för att bevilja resning till den tilltalades nackdel.

Möjligen kan också frågan väckas om beslutet inte vilade på ett väl begränsat underlag och att domstolen möjligen kunde ha iakttagit ett större mått av försiktighet vid värderingen av de nya muntliga uppgifterna. Oaktat detta, går det inte att bortse från att resningsärendet kanske kan öppna för fler ansökningar av det här slaget och att möjligen fler ansökningar också beviljas – även i fall där den nya bevisningen endast består av muntliga uppgifter. Om så också skulle ske (vilket inte är givet), kan man fråga sig om domstolarna i så fall verkligen fullt ut respekterar den tyngd som orubblighetsprincipen bör ges vid resning till den tilltalades nackdel.

Av Dennis Martinsson, universitetslektor i rättsvetenskap och jur. dr i straffrätt vid Stockholms universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet och JP Juridiskt bibliotek.

Publicerad 26 okt 2020