Nya regler kring hållbarhetsrapportering och hållbara investeringar

I en EU-anda av ökad klimatambition införs nya regler i syfte att styra kapitalflöden mot miljömässigt hållbara investeringar. Reglerna berör främst finansmarknadsaktörer och större företag på så vis att det införs fler krav på hållbarhetsrapportering. De nya reglerna inför också kriterier för att klassificera en verksamhet som ”miljömässigt hållbar”, vilket kommer att få ringar på vattnet för många verksamheter. JP Infonets jurister Fanny Vesterberg och Angelica Norlén förklarar bakgrunden till reglernas införande och analyserar reglernas konsekvenser.

Bakgrund

Finansmarknaden har ibland beskrivits som den mest miljöförorenande verksamheten i världen, främst på grund av investeringar i fossila bränslen. Ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp har historiskt sett inte gått hand i hand, men just nu görs flera insatser på lagstiftningsområdet för att försöka ändra på detta. Denna analys syftar till att förklara vad de nya reglerna kring hållbarhetsrapportering och hållbar finansiering innebär för berörda finansmarknadsaktörer med flera.

Det rör sig framförallt om två förhållandevis nya EU-förordningar, som kallas disclosureförordningen (2019/2088/EU) och taxonomiförordningen (2020/852/EU). Därtill hör också det sedan tidigare gällande NFRD-direktivet (2014/95/EU) om hållbarhetsrapportering för vissa större företag, som ska redogöra för miljömässiga och sociala hållbarhetsfaktorer (ESG-faktorer, från engelskans Environmental Social and Governance).

Målsättningen för de två nya förordningarna är att skapa en sammanhållen utformning av hållbarhetsrelaterad information på finansmarknaden. Företag som ligger i framkant i sitt klimat- och miljöarbete kan därmed gynnas av att klassificeras som miljömässigt hållbara, eftersom det kan locka investerare. På det viset syftar reglerna till att styra investeringar från verksamheter med höga utsläpp till andra verksamheter som bedöms agera i linje med klimatmålen, och som arbetar med en omställning till cirkulär ekonomi. De nya reglerna bör också läsas mot bakgrund av att det blåser klimatambitiösa vindar i EU, där exempelvis den europeiska gröna given från 2020 spelar en central roll. Den gröna given är EU:s färdplan för en hållbar ekonomi, vars ledord är en strävan efter ett klimatneutralt EU 2050.

Disclosure- och taxonomiförordningarna har bland annat som ambition att motverka så kallad ”greenwashing”. Begreppet “greenwashing” innebär att verksamhetsutövare genom marknadsföring eller annan kommunikation skapar en falsk bild av att en viss verksamhet är miljövänlig. Det görs exempelvis genom att endast vissa miljöinsatser framhävs, istället för att en heltäckande och transparent bild av verksamheten förmedlas.

Regelverket kring hållbarhetsrapportering

Disclosureförordningen har införts mot bakgrund av kommissionens handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt från 2018 (COM(2018) 97 final). Därmed infördes krav på transparens för bland annat finansmarknadsaktörer, vad gäller hållbarhetsrelaterade upplysningar. Disclosureförordningen definierar även begreppet hållbar investering genom att fastställa vissa kriterier för miljömässigt hållbara ekonomiska aktiviteter.

Som komplement till denna förordning har taxonomiförordningen införts. Taxonomiförordningen har också tagits fram som en del av den ovannämnda europeiska gröna given, där färdplanen bland annat betonar vikten av att mobilisera finansieringen av en klimatomställning utifrån 2018 års handlingsplan.

Sedan tidigare gäller också direktivet om icke-finansiella rapporter (2014/95/EU), det så kallade NFRD-direktivet (där NFR står för non-financial reporting). Enligt direktivets bestämmelser ska vissa företag ta fram en hållbarhetsrapport där företaget redogör för hållbarhetsfaktorer (ESG-faktorer). För Sveriges del har NFRD-direktivet införts i nationell rätt genom ändringar i bland annat årsredovisningslagen. Notera dock att EU-kommissionen har föreslagit att utvidga NFRD-direktivet till att omfatta alla stora företag och alla börsnoterade företag.

Bestämmelser om redovisning av hållbarhetsupplysningar finns i årsredovisningslagen (1995:1554), ÅRL. Dessa upplysningar ska lämnas i den förvaltningsberättelse som kompletterar företagets årsredovisning. Kortfattat kan sägas att förvaltningsberättelsen ska innehålla en rättvisande översikt av utvecklingen av företagets verksamhet, ställning och resultat (se 6 kap. 1 § ÅRL). I samma bestämmelse finns ytterligare krav på förvaltningsberättelsens innehåll. I fjärde stycket anges exempelvis att förvaltningsberättelsen ska innehålla de hållbarhetsupplysningar som behövs för förståelsen av företagets utveckling, ställning eller resultat. I bestämmelsen anges att det kan röra sig om information om miljö- och personalfrågor. Det anges också att företag som bedriver verksamhet som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt miljöbalken alltid ska lämna upplysningar om verksamhetens påverkan på den yttre miljön. För vidare läsning om tillstånd- och anmälningsplikt, se exempelvis 9 och 11 kap. miljöbalken.

De grundläggande reglerna om hållbarhetsupplysningar finns alltså i 6 kap. 1 § ÅRL. Den bestämmelsen är tillämplig på alla organisationer som ska följa ÅRL, däribland aktiebolag. ÅRL är dock inte alltid är tillämplig på kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsföretag (se 1 kap. 2 § ÅRL). Reglerna om hållbarhetsupplysningar (i fjärde stycket) har funnits i ÅRL sedan en längre tid tillbaka, men har tidigare kallats för icke-finansiella upplysningar. Detta bottnar i en språklig uppdatering från 2016, men ändringen syftar inte till att ändra regelns innebörd eller tillämpning (se prop. 2015/16:193, s. 61). År 2016 gjordes flera justeringar i årsredovisningslagen för att införa de krav som anges i NFRD-direktivet (se bland annat 6 kap. 10 § ÅRL). Särskilda regler för koncerner finns i 7 kap. ÅRL.

En överblick av disclosureförordningen

EU-parlamentet och rådet fattade beslut om att införa disclosureförordningen i november 2019 och reglerna började gälla från mars 2021. Disclosureförordningens egentliga namn är förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn. Det kortare begreppet disclosure är ett vanligt uttryck inom finanssektorn, där financial disclosure förenklat innebär att företag ska tillgängliggöra finansiell information till investerare och andra berörda aktörer.

Syftet med disclosureförordningen är att fastställa harmoniserade regler för finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare om transparens, med avseende på integrering av hållbarhetsrisker och beaktande av negativa konsekvenser för hållbar utveckling i sina processer och tillhandahållande av hållbarhetsrelaterade upplysningar med avseende på finansiella produkter (se artikel 1).

Med lite enklare ord kan man säga att förordningen reglerar på vilket sätt som exempelvis fondbolag, försäkringsbolag och finansiella rådgivare ska informera sina investerare och kunder om de ovannämnda ESG-faktorerna. Förordningen kan sägas ha ett annat tillämpningsområde än taxonomiförordningen, och berör i huvudsak finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare. Man skulle kunna beskriva det som att disclosureförordningen innehåller skyldigheter för olika uppräknade aktörer, medan taxonomiförordningen kompletterar med definitioner av hur hållbarhetsfaktorer ska klassificeras, vad gäller finansiella transaktioner.

För en större förståelse för regelverken rekommenderas förstås en läsning av disclosure- respektive taxonomiförordningarna i dess helheter, men några korta nedslag om vilka skyldigheter som finns är förstås intressant att göra här. I artikel 3 finns krav på transparens i fråga om policyer för hållbarhetsrisker, där följande krav anges.

1. Finansmarknadsaktörer ska på sina webbplatser offentliggöra information avseende sina policyer för integreringen av hållbarhetsrisker i sin investeringsbeslutsprocess.
2. Finansiella rådgivare ska på sina webbplatser offentliggöra information avseende sina policyer för integreringen av hållbarhetsrisker i sin investerings- eller försäkringsrådgivning.

Disclosureförordningen kompletteras av bland annat 4 kap. 15 och 18 a §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder. Där anges exempelvis att det för varje värdepappersfond ska finnas en aktuell informationsbroschyr. För vidare läsning hänvisas till förarbetet Nya bestämmelser om hållbarhetsrelaterade upplysningar för vissa aktörer på finansmarknadsområdet (prop. 2020/21:66).

Några nedslag i taxonomiförordningen

Taxonomiförordningen fastställer kriterier för när en ekonomisk aktivitet kan kvalificeras som ”miljömässigt hållbar”. Taxonomi innebär en klassificering – i det här fallet av verksamheter i förhållande till förordningens miljökriterier. Syftet är att främja finansiering av miljö- och klimatvänligare verksamheter från privata investerare.

Förordningen tillämpas på finansmarknadsaktörer som tillhandahåller finansiella produkter, vilka även omfattas av disclosureförordningen. Den omfattar dessutom de företag och offentliga organ som är skyldiga att ta fram en hållbarhetsrapport i samband med årsredovisningen (se föregående avsnitt). Dessa företag och aktörer ska alltså bedöma hur miljömässigt hållbar deras verksamhet är, i syfte att klassificera investeringar i verksamheten som miljömässigt hållbara eller inte.

Kriterier för miljömässigt hållbara verksamheter

För att en ekonomisk verksamhet ska anses vara miljömässigt hållbar ska den

1. Bidra väsentligt till åtminstone ett av följande mål (artikel 9):
   Begränsning av klimatförändringar (artikel 10)
   b. Anpassning till klimatförändringar (artikel 11)
   c. Hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser (artikel 12)
   d. Omställning till en cirkulär ekonomi (artikel 13)
   e. Förebyggande och begränsning av miljöföroreningar (artikel 14)
   f. Skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem (artikel 15)
2. Inte orsaka betydande skada för något av miljömålen (artikel 17)
3. Utföras i överensstämmelse med de minimiskyddsåtgärder som fastställs i artikel 18 samt tekniska granskningskriterier fastställda av kommissionen (artikel 19).

Kravet på att verksamheten inte ska orsaka betydande skada för miljömålen utesluter bland annat verksamheter som leder till betydande växthusgasutsläpp.

Företag som erbjuder ”miljömässigt hållbara produkter” kan genom denna ram mäta hur ”gröna” deras investeringar är. Kriterierna i taxonomiförordningen ska baseras på vetenskapliga underlag, men trots detta finns stora meningsskiljaktigheter kring vad som är miljömässigt hållbart eller inte.

För att göra det lite tydligare har kommissionen den 21 april 2021 kommit med en delegerad rättsakt om EU:s klimattaxonomi med regler för hur taxonomiförordningen ska tillämpas (artikel 8 i förordningen). I den specificeras vilka tekniska kriterier som ska ligga till grund för klassificeringen av ekonomiska verksamheter, som i sin tur ska anses bidra till de två första miljömålen (om begränsning av och anpassning till klimatförändringar). Dessa regler börjar tillämpas den 1 januari 2022. Det är dock viktigt att betona att dessa tekniska granskningskriterier lär ändra skepnad längs vägen bland annat beroende på framtida vetenskapliga underlag.

Övriga miljömål för vatten, marina resurser, biologisk mångfald, omställning till cirkulär ekonomi med mera kommer att preciseras senare under 2021 och ska börja tillämpas den 1 januari 2023.

Verksamheter som kan anses bidra till målen om klimatförändringar

Den delegerade rättsakten från april 2021 (på engelska Taxonomy Climate Delegated Act) har utarbetats utifrån expertgrupper och synpunkter från allmänheten. Den har reviderats längs vägen, bland annat mot bakgrund av kritik och protester från de branscher som riskerar att uteslutas. Sverige har varit särskilt aktivt i diskussionerna kring skogsbruk och bioenergi och har fått gehör genom att sådana verksamheter kommer att kunna klassificeras som miljömässigt hållbara. Dessa verksamheter kommer dock i sin tur att påverkas av EU:s klimatmål och regler för främjande av biologisk mångfald, vilka säkerligen kommer att skärpas framöver.

Kärnkraft är fortfarande inte en avgjord fråga i förhållande till dess klassificering utifrån miljömålen, utan är under översyn av särskilda expertgrupper till följd av att flera EU-länder har krävt att kärnkraft ska kunna klassificeras som miljömässigt hållbart. Naturgas befinner sig i liknande limbo, eftersom synpunkter lyfts fram vad gäller betydelsen av naturgasens användning vid övergången från fossil till förnybar energi.

Vattenkraft omfattas av mer kontextspecifika kriterier, bland annat vad gäller effekttäthet. Verksamhetsutövare som driver vattenkraftverk med låg effekttäthet, eller med en reservoar, måste dock visa att de inte överskrider vissa nivåer av växthusgasutsläpp.

Vätgas, som bland annat planerar att användas i tillverkningen av fossilfritt stål, är däremot en verksamhet som anses vara miljömässigt hållbar. Sådan tillverkning och användning av vätgas kräver stor eltillförsel, men ligger i linje med kommissionens vätgasstrategi där användningen av förnybar energi vid tillverkningen av vätgas ska främjas.

Avslutning

Sammanfattningsvis kan det nya regelverket om hållbara investeringar sägas vara helt nödvändigt i strävan efter att uppfylla Parisavtalet och målet med ett klimatneutralt EU 2050. Denna målsättning kommer inte att vara möjlig att nå utan stöd från finansmarknadens aktörer, samt genom en grön omställning på finansmarknaden i stort.

Enligt vår mening har begreppet hållbarhet under åren blivit allt mer urvattnat, och så pass flexibelt att det många gånger kan innebära i princip vad som helst. För att den klimatomställning som eftersträvas i EU ska kunna uppnås är det därför av stor vikt att EU och medlemsstaterna följer taxonomiförordningens krav. Det vill säga att klassificeringen av verksamheter som miljömässigt hållbara ska göras utifrån en vetenskaplig grund.

EU-kommissionens förtydliganden kring detta bidrar till ökad förutsebarhet, men kommer att behöva anpassas allteftersom nya forskningsresultat och prognoser presenteras. Miljökriterier som inte grundar sig i vetenskap riskerar att bli godtyckliga, och utan tydliga riktlinjer i denna fråga blir det svårt för finansmarknadens aktörer att agera utifrån en hållbar linje. Hur det nya regelverket kommer att tillämpas i praktiken, och även hur det kommer tas emot av berörda aktörer, återstår att se.

Av JP Infonets jurister Angelica Norlén och Fanny Vesterberg.
Ursprungligen publicerad i JP Miljönet och JP EUnet. 

Publicerad 10 maj 2021