Oaktsam underlåtenhet leder till ansvar för vållande till kroppsskada

En kvinna döms för vållande till kroppsskada sedan en hund hon lämnat i sin olåsta lägenhet tagit sig ut och skadat en person i trapphuset. Avgörandet behandlar frågan om vilka risktaganden och typer av orsakande som omfattas av straffrättsligt ansvar. I denna analys förklarar JP Infonets expert Frida Velander stegen i den metod som HD tillämpar för oaktsamhetsprövningen i underlåtenhetsfall som detta.

Kort om allmänna principer för straffansvar 

Av 1 kap. 2 § brottsbalken framgår att om inte annat är föreskrivet så ska en gärning anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Det straffrättsliga ansvaret begränsas alltså i många fall av ett krav på uppsåt. Uppsåtskravet kan sägas ha en grund i att samhället vill straffa människor som väljer att agera på ett visst sätt med insikt i de följder agerandet kan få. De flesta brott begås också uppsåtligen och på ett kontrollerat sätt med ett tydligt samband mellan agerandet och den effekt agerandet får.

I vissa fall straffbeläggs emellertid också oaktsamma ageranden, det vill säga risktaganden som inte sker i enlighet med relevanta normer. Särskilt då kan ansvar också träffa fall där gärningspersonen inte haft kontroll över händelseförloppet. En förutsättning för straffrättsligt ansvar i sådana fall är dock att den följd som inträffar utgör ett förverkligande av den risk som tagits, det vill säga är en relevant och adekvat följd av risktagandet. Vidare krävs att det allmänna skuldkravet är uppfyllt, det vill säga att gärningsmannen insett eller borde ha insett att det fanns en risk för att handlingen skulle kunna leda till den straffbara effekten. Endast om det framgår direkt av straffbudet kan en gärning vara brottslig om den begås av oaktsamhet.

Ett flertal brott kan begås genom såväl handling som underlåtenhet. Enligt allmänna principer kan dock straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa i ett rent fysiskt orsakssammanhang komma i fråga endast om det finns särskild anledning för den underlåtande att ingripa. Gärningsmannen måste befinna sig i en ställning som gör det motiverat att kräva att han eller hon ska vara verksam för att avvärja en sådan effekt som den inträffade, en så kallad garantställning.

Bakgrund i målet 

Den aktuella dagen var en man på väg ut med sin hund när en amerikansk bulldogg hoppade på honom i trapphuset. Bulldoggen orsakade honom sårskada och en fraktur på handen. Den kvinna som vid tillfället hade tillsynsansvaret över hunden befann sig i tvättstugan. Hon uppgav att hon hade lämnat dörren till lägenheten olåst och att hunden, som är stor och livlig hanhund, måste ha hoppat upp på dörrhandtaget och på så sätt öppnat dörren. I lägenheten fanns också en stor honhund. Kvinnan åtalades för att av oaktsamhet ha orsakat mannen de kroppsskador han fick av hunden som hon hade hand om. Enligt gärningsbeskrivningen bestod oaktsamheten i att hon inte haft tillräcklig kontroll och uppsikt över hunden varigenom denna sprungit ut från hennes lägenhet och angripit mannen.

Tingsrätten fann att den tilltalades agerande, att inte låsa dörren, var ett sådant beteende som avvek från det aktsamma i sådan grad att agerandet utgjort ett otillåtet risktagande. I den bedömningen lades vikt vid att det föreligger ett långtgående ansvar för den som har tillsynsansvaret över en hund. Tingsrätten dömde kvinnan för vållande till kroppsskada till dagsböter. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning och fastställde tingsrättens dom. Högsta domstolen (HD) motiverar utgången något annorlunda men fastställer hovrättens dom. Nedan kommer avgörandet och HD:s överväganden att redogöras för närmre.

Vållande till kroppsskada – oaktsamhetsbedömningen

I 3 kap. 8 § första stycket brottsbalken stadgas att den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada som inte är ringa, döms för vållande till kroppsskada. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet vållande till kroppsskada är ett sådant brott som kan begås genom såväl handling som underlåtenhet, med de begränsningar som följer av de allmänna straffrättsliga principer som redogjorts för ovan. Straffrättsligt ansvar vid underlåtenhet förutsätter alltså att gärningspersonen befunnit sig i en garantställning.

För att ett oaktsamt handlande eller en oaktsam underlåtenhet ska vara straffbart krävs att detta innefattar ett otillåtet risktagande och är så pass klandervärt att oaktsamheten motiverar straffbarhet. Varje avsteg från det normalt aktsamma som lett till annans skada är alltså inte tillräckligt för att fälla någon till ansvar för vållande till kroppsskada. Bedömningen av om en gärning ska anses ha varit oaktsam på det sätt som förutsätts enligt straffbestämmelsen bygger i första hand på en värdering av de risker som är förknippade med gärningen. Av betydelse för bedömningen är både vilka typer av följder det finns en risk för och hur stora dessa risker är. Ibland kan det finnas ledning för bedömningen i föreskrifter eller andra typer av normer för hur man bör bete sig i olika situationer. Därutöver krävs också att följden är en relevant och adekvat följd av den oaktsamma handlingen eller underlåtenheten. Slutligen måste också prövas huruvida den tilltalade insett eller borde ha insett att handlandet eller underlåtenheten skulle kunna leda till denna följd.

HD har relativt nyligen meddelat ett avgörande rörande oaktsamhetsbedömningen vid vållande till annans död (NJA 2020 s. 397 ”RC24”). Målet gällde frågan om en person som har sålt ett särskilt farligt och svårdoserat preparat avsett för missbruk har gjort sig skyldig till vållande till annans död när köpare har dött efter att frivilligt ha intagit preparatet. I kommentaren till brottsbalken uttalas att bedömningen av oaktsamhet vid vållande till kroppsskada ska ske på samma sätt som vid vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § brottsbalken (Bäcklund m.fl., Brottsbalken. En kommentar [JUNO, Version 18] kommentaren till 3 kap. 8 §). Ledning för oaktsamhetsbedömningen kan därmed hämtas från ”RC24”. Aktuellt avgörande behandlar dock även frågan om hur oaktsamhetsbedömningen ska göras när det gäller ett vållande begånget genom underlåtenhet.

Högsta domstolens bedömning 

HD inleder med att konstatera att den tilltalade inte låste dörren när hon lämnade lägenheten varpå hundarna, eller någon av dem, lyckades öppna dörren och komma ut i trapphuset där ena hunden angrep en man. Därefter anför HD att kvinnan intog garantställning och därför svarade även för skador som orsakades av oaktsam underlåtenhet. Av denna skrivning kan slutsatsen dras att det som enligt HD läggs kvinnan till last inte är någon handling, utan underlåtenhet att agera – mer specifikt en underlåtenhet att låsa dörren. Något sådant resonemang hade inte underinstanserna fört, och underinstanserna hade inte heller redogjort för förutsättningarna för straffrättsligt ansvar vid oaktsam underlåtenhet. HD redogör dock inledningsvis för vad som också framgår ovan – att straffansvar för oaktsam underlåtenhet förutsätter att den tilltalade befunnit sig i en garantställning. I sin bedömning av det aktuella fallet konstateras alltså också att kvinnan befann sig i en garantställning, som följer av tillsynsansvaret enligt lagen om tillsyn över hundar och katter.

Därefter kommer HD in på oaktsamhetsbedömningen varvid det inledningsvis konstateras att tillsynsansvaret för hundarna som åvilade kvinnan enligt lag innebär att det aktsamhetskrav som hon hade att rätta sig efter var högt. HD hämtar alltså ledning från lagen om tillsyn över hundar och katter i sin bedömning av aktsamhetskravet. Därefter värderas de risker som är förknippade med underlåtenheten att låsa dörren. Utifrån att hanhunden var en amerikansk bulldogg som var stor och tung och ”hoppig” anför HD att det fanns en överhängande risk för att hanhunden skulle komma att skada personer eller djur som den mötte i trapphuset om den kom lös. Enligt domstolen framstod det också som troligt att någon av de två hundarna kunde hoppa upp mot dörren och öppna den med tassarna och sin kroppstyngd. Kvinnan hade enkelt kunnat förebygga risken för skada genom att låsa dörren. Mot denna bakgrund anser HD att underlåtenheten att låsa dörren innebar ett sådant otillåtet risktagande som kan läggas till grund för ett straffrättsligt ansvar. De kroppsskador som målsäganden drabbades av utgjorde ett förverkligande av den risk hon tog genom att inte låsa dörren. Hon borde också ha insett att det fanns en risk att i vart fall hanhunden skulle kunna ta sig ut i trapphuset och skada någon som passerade om dörren var olåst.

Reflektioner 

Som tidigare domare och numera åklagare är undertecknad av uppfattningen att oaktsamhetsbedömningar många gånger är svårare att göra än en uppsåtsprövning. Stegen är fler och innehåller delvis hypotetiska resonemang om vilka risker som kan uppstå genom ett handlande och vad en person borde inse om dessa risker. Än svårare blir bedömningen om det är fråga om ett brott begånget genom oaktsam underlåtenhet och genom ett händelseförlopp som gärningspersonen inte kunnat kontrollera. I såväl tidigare praxis som doktrin finns olika steg för oaktsamhetsbedömningen beskrivna. Dessa tenderar dock att bli väl teoretiska och ibland svåra att ta till sig. Utifrån det aktuella avgörandet anser undertecknad att följande frågeställningar kan ställas upp för att förenkla prövningen:

1. Vad är det för kontrollerad gärning som kan läggas personen till last?
2. Om det är fråga om underlåtenhet – förelåg det en garantställning?
3. Vilket aktsamhetskrav kan uppställas i den specifika situationen – finns vägledning att hämta i föreskrifter eller andra typer av normer?
4. Vilka typer av följder kan typiskt sett inträffa genom handlingen eller underlåtenheten?
5. Hur stor är risken för att följden inträffar?
6. Hur pass enkelt hade risken kunnat förebyggas?
7. Var följden ett förverkligande av risken?
8. Insåg den tilltalade risken eller borde han eller hon ha insett risken för följden?

Svaret på fråga nummer ett är avgörande för den fortsatta bedömningen. Bland annat besvarar den om det är fråga om ett agerande eller en underlåtenhet, vilket kan vara helt avgörande för frågan om straffbarhet. Vad som utgör den kontrollerade gärningen är emellertid inte alltid lätt att sätta ord på. En jämförelse kan göras med HD:s avgörande ”RC24”. I det fallet var det inte någon av instanserna som tydligt preciserade vad som utgjorde den kontrollerade gärningen som ledde till flera personers död. Därmed blev det svårare att förstå den fortsatta oaktsamhetsbedömningen. I aktuellt fall kan noteras att åklagarens gärningsbeskrivning var formulerad såsom att oaktsamhet bestod i att kvinnan inte haft tillräcklig kontroll och uppsikt över hunden. Denna formulering får sägas vara relativt oprecis och öppen. Vad som mer specifikt kunde läggas kvinnan till last kan inte sägas framgå av gärningsbeskrivningen. Av tingsrättens domskäl (som hovrätten instämde i) framgår dock att tingsrätten beskriver det otillåtna risktagandet såsom att kvinnan borde ha låst dörren när hon lämnade lägenheten. Risktagandet preciseras därmed, dock beskrivs det felaktigt som ett handlande snarare än en underlåtenhet. I och med detta besvarar tingsrätten inte heller fråga nummer två, om det förelåg en garantställning. I HD besvaras emellertid fråga nummer ett och två på ett tydligt sätt.

För fråga nummer tre, om vilket aktsamhetskrav som kan ställas upp, hämtade HD i aktuellt fall ledning från lagen om tillsyn över hundar och katter. Därav framgår att den som har hand om en hund ska hålla hunden under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att den orsakar skador eller avsevärda olägenheter. Lagen innebär enligt HD inte endast att kvinnan befann sig i garantställning utan också att hon hade ett långtgående ansvar för sina hundar vilket tycks vara avgörande för aktsamhetsbedömnigen. Vilket aktsamhetskrav som kan ställas upp är emellertid också beroende av svaren på frågorna fyra till sex om riskerna med gärningen. Desto större risken är för att något allvarligt inträffar, desto större aktsamhetskrav kan uppställas, och desto enklare att förebygga risken desto större krav ställs på ett (annat) agerande. I aktuellt fall betonar HD att det fanns en överhängande risk för att hanhunden skulle komma att skada personer eller djur som den mötte i trapphuset om den kom lös. Risken för allvarlig skada var alltså hög. Dessutom konstateras att åtgärden som hade eliminerat risken – att låsa dörren – varit enkel. Mot den bakgrunden bedöms underlåtenheten att göra det så klandervärd att den är straffbart oaktsam.

Vad gäller fråga nummer sju konstaterar HD att de kroppsskador som målsäganden drabbades av utgjorde ett förverkligande av den risk som kvinnan tog genom att inte låsa dörren. Följden, att den förbipasserande mannen skadades av hunden, var alltså en adekvat följd av att hunden kom lös, vilket den kunde göra genom risken kvinnan tog när hon inte låste dörren. Även om denna bedömning endast handlar om huruvida gärningen som sådan varit oaktsam så finns det ett samband mellan denna bedömning och fråga nummer 8, om vad den tilltalade insett eller borde ha insett om risken. I aktuellt fall uttalar HD att kvinnan borde ha insett att det fanns en risk att i vart fall hanhunden skulle kunna ta sig ut i trapphuset och skada någon som passerade om dörren var olåst. Här bedömer uppenbarligen HD att risken var större att hanhunden skulle ta sig ut och skada någon, vilket också får betydelse får frågan om vad kvinnan borde ha insett.

Det är visserligen inte någon nyhet att bestämmelsen om vållande till kroppsskada är tillämplig även på underlåtenhet i sådana fall då en garantansvarig person underlåtit att utföra en förväntad handling som skulle ha förhindrat kroppsskadan. I domen presenteras dock en lättförståelig metod för oaktsamhetsprövningen i dessa fall som förhoppningsvis kan komma till nytta i rättstillämpningen.

Av Frida Velander, kammaråklagare vid City åklagarkammare.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.

Publicerad 7 mar 2022

Frida Velander

Ämnessakkunnig, straffrättsenheten vid Justitiedepartementet