Om verksamhetsutövare enligt miljöbalken

Flera av miljöbalkens regler riktas mot ”verksamhetsutövaren”. Vad som menas med det begreppet är inte definierat i lagen. Det finns dock ett stort antal domstolsavgöranden som kan ge svar på frågan. Vår expert Anders Bengtsson redogör här för praxis kring begreppet verksamhetsutövare.

Miljöbestämmelser riktas oftast mot den som bedriver verksamhet som riskerar att ge upphov till olägenheter. Som grund för placeringen av ansvar hänvisas ofta till den internationellt erkända principen: Polluter Pays Principle, förorenaren betalar. Begreppet verksamhetsutövare är inte definierat i lag utan har utvecklats genom praxis. I domar används ofta en harang om det är den som har de faktiska och rättsliga möjligheterna att vidta åtgärder mot störningar och olägenheter ansetts som verksamhetsutövare, samt att bedömningen måste göras utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Utgångspunkten är att det är fråga om ett offentligrättsligt ansvar och vid bedömningen av vem som är att se som verksamhetsutövare ska man i princip bortse från eventuella civilrättsliga avtal.

MÖD har poängterat att det saknar betydelse vem som anges som innehavare i tillstånd till verksamheten, utan det är den som faktiskt har bedrivit verksamheten (MÖD 2013:36).Den som uppdrar åt någon annan att utföra en åtgärd eller bedriva verksamhet kan vara verksamhetsutövare. I MÖD 2005:64 ansågs ett bolag som var en av flera entreprenörer vara ansvarig. Bolaget hade bl.a. ställt i ordning platsen och ansvarade för underhåll och tillstånd.

I några fall har fastighetsägare ansetts ansvarig såsom verksamhetsutövare för verksamhet som någon annan utfört på fastigheten. Förvaring av avfall på en fastighet medför inte automatiskt ett ansvar för fastighetsägaren. Det krävs att fastighetsägaren på något sätt har accepterat verksamheten (MÖD 2006:63). En fastighetsägare som passivt låta en avfallsverksamhet fortsätta ansågs ha haft möjlighet att agera, till exempel genom att sätta upp stängsel och avhysa de som skräpar ned (MÖD 2019-03-22, M 3691 och M 3692-18). I MÖD 2012:20 kom MÖD fram till att ägaren av en byggnad, även när det är en bostad, är att anse som verksamhetsutövare när det gäller byggnadens effekter på människors hälsa och miljön, i detta fall radon. Fastighetsägaren kan också vara ansvarig för sådana olägenheter som hyresgäster/bostadsrättsinnehavare kan ge upphov till (MÖD 2019-02-12, M 4570-18).

Särskilda problem uppkommer om en verksamhetsutövare går i konkurs. Den som är försatt i konkurs har inte rätt att agera beträffande sin egendom. Ett konkursbo är verksamhetsutövare om det fortsätter driva verksamheten och bidrar till en förorening samt när det förvarar något som kan ge upphov till förorening och har rådighet över det som förvaras (MÖD 2013:36 och MÖD 2002:16). I andra fall, t.ex. MÖD 2005:29 samt MÖD 2008:13, ansågs konkursboet inte ha bedrivit verksamhet och var därför inte verksamhetsutövare med ansvar för efterbehandling. En konkursförvaltare kan dock inte undgå sitt miljörättsliga ansvar genom att överge en fastighet genom abandonering (MÖD 2015:19 och NJA 2004 s. 77).

Det kan ibland vara knepigt att avgöra vem som är att se som verksamhetsutövare, men det är grundläggande för att avgöra mot vem myndigheten kan ställa olika krav. Ofta är det fråga om kostsamma krav och det blir en avvägning mellan rättssäkerhetsaspekter och effektiviteten i tillsynssystemet. En uttalad ambition från lagstiftaren är att förorenaren, och inte skattebetalarna, ska betala. Som praxis visar är det inte alltid bara den som själv har stuckit ner handen i syltburken som har kunnat bli ansvarig, utan även den som uppmanat till det hela eller som hjälper till att slicka av fingrarna.

Det här är en förkortad version av analysen. Om du vill läsa hela Anders Bengtssons analys hittar du den i JP Miljönet.

Testa JP Miljönet kostnadsfritt >

Publicerad 21 feb 2020