Överförmyndare dröjde över två år med att ansöka om förvaltarskap

JO har fattat ett beslut som gäller långsam handläggning av ett ärende om förvaltarskap. I det aktuella fallet kritiseras överförmyndaren som dröjde 2,5 år med att ansöka om förvaltare. Carl-Gustaf Tryblom, tidigare byråchef vid JO, lyfter fram en fråga i beslutet som har ett allmänt intresse, nämligen att överförmyndaren inte ska låta bli att ansöka om förvaltarskap bara för att det är svårt att hitta en lämplig förvaltare.

ALLMÄNT OM FÖRVALTARSKAP
 

Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, ska rätten om det behövs besluta att anordna godmanskap för honom eller henne (11 kap. 4 § föräldrabalken, FB). Om hen befinner sig i en sådan situation att en god man kan utses och är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten anordna förvaltarskap. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat, mindre ingripande sätt (se 11 kap. 7 § FB).

Det är domstolen som beslutar om förvaltarskap. En ansökan om att en förvaltare ska utses får bland annat göras av överförmyndaren (11 kap. 15 § FB).

När det finns anledning till det ska överförmyndaren självmant ta upp frågan om förvaltare (11 kap. 15 § tredje stycket FB). Om överförmyndaren får reda på att ett förvaltarskap behövs ska överförmyndaren alltså göra en ansökan till tingsrätten om anordnande av förvaltarskap (se 5 § förmynderskapsförordningen).

Det är rätten som ansvarar för utredningen i ärenden om förvaltarskap och som ska bedöma om förutsättningarna för att anordna förvaltarskap är uppfyllda. Rätten får uppdra åt överförmyndaren att inhämta yttranden och annan utredning, till exempel yttranden från anhöriga och läkarintyg.

Överförmyndaren ska på begäran av rätten lämna förslag på förvaltare, om det inte finns särskilda skäl mot det. Särskilda skäl kan vara att överförmyndaren inte hittar någon som vill åta sig uppdraget eller att överförmyndaren anser att det saknas behov av förvaltarskap. När rätten gör bedömningen att förvaltarskap behövs ska dock överförmyndaren lämna förslag på en person som vill åta sig uppdraget, om rätten begär det (se 11 kap. 17 a § FB, prop. 2013/14:225 s. 46 och rättsfallet NJA 2018 s. 350).

DET AKTUELLA ÄRENDET

I det ärende som Justitieombudsmannen (JO) prövade hade socialtjänsten i november 2016 anmält till överförmyndaren att en person (A) behövde en förvaltare. Överförmyndaren begärde omgående ett läkarintyg angående A. Ett sådant intyg kom in till överförmyndaren strax före julhelgen 2016. Enligt intyget var A ur stånd att vårda sig och sin egendom.

Det dröjde dock ända till i juli 2019 innan överförmyndaren ansökte hos tingsrätten om förvaltarskap för A, det vill säga drygt två och ett halvt år efter att socialtjänsten hade anmält att A behövde en förvaltare. Under tiden från årsskiftet 2016/17 fram till sommaren 2019 vidtog överförmyndaren inte några egentliga utredningsåtgärder.  

JO:s synpunkter

Att det tar över två år innan överförmyndaren i ett förhållandevis okomplicerat ärende gör en ansökan om förvaltarskap förefaller vara en väldigt lång tid. JO anförde i sitt beslut att handläggningen i hög grad hade präglats av passivitet. Det är knappast förvånande att JO riktade kritik mot överförmyndaren. JO framhåller i beslutet att handläggningen av ett ärende måste anpassas efter ärendets art. Vissa ärenden om förvaltarskap kan behöva handläggas med skyndsamhet. Det gäller exempelvis när det från början finns starka indikationer på att den enskilde är i behov av en förvaltare eller när det behövs ett interimistiskt beslut.

Hur borde nämnden ha handlagt ärendet?

Det främsta skälet till att handläggningstiden drog ut på tiden var att det var svårt för överförmyndaren att hitta en person som var lämplig som förvaltare. Det torde vara allmänt känt att det på många platser i landet kan vara svårt för överförmyndare att hitta lämpliga personer som kan åta sig uppdrag som förvaltare.

Även om det är svårt att i efterhand säga hur överförmyndaren borde ha arbetet med ärendet pekar JO på några punkter där det finns utrymme för förbättringar i överförmyndarens verksamhet.

1. Dokumentation

Överförmyndarnämnden har ett ansvar att i varje enskilt ärende göra aktiva efterforskningar och uttömma de möjligheter som finns för att hitta en ställföreträdare för den person som ärendet gäller. De åtgärder som vidtas och de resultat som efterforskningen ger måste dokumenteras i akten. I det aktuella ärendet fanns det inte någon dokumentation om vilka ansträngningar som överförmyndarnämnden hade gjort för att hitta en förvaltare för A.

2. Kontakt med socialtjänsten

Det framgick inte av utredningen i JO:s ärende om överförmyndaren hade kontaktat kommunens förvaltarenhet, kontrollerat om det fanns anhöriga till A som kunde åta sig ett uppdrag som förvaltare eller om överförmyndaren hade vänt sig till socialtjänsten för att inhämta dess uppfattning om hur problemet med förvaltare kunde lösas (JO:s beslut den 29 juni 2010, dnr 2084-2009). Det kunde enligt JO:s mening inte uteslutas att sådana åtgärder hade medfört att A:s behov av förvaltare hade blivit tillgodosett i ett tidigare skede.

När överförmyndaren inte lyckas hitta en lämplig förvaltare

I sitt beslut uttalar JO rent allmänt att om överförmyndaren har gjort bedömningen att det finns ett behov av ställföreträdarskap kan överförmyndaren inte avstå från att ansöka om förvaltarskap med hänvisning till att någon förvaltare inte har hittats. Finns det inte någon lämplig person att föreslå som god man eller förvaltare ska överförmyndaren istället redogöra för rätten vilka ansträngningar som har gjorts för att hitta en lämplig ställföreträdare (prop. 2013/14:225 s. 46). Det är sedan rättens uppgift att ta ställning till om ställföreträdarskap behövs eller inte. JO har i flera beslut uttalat sig om överförmyndarens handläggning av ärenden av anmälningar och ansökningar om förvaltarskap. Enligt JO ska överförmyndaren ansöka hos tingsrätten om förvaltare så snart det står klart att en sådan ansökan behövs, trots att frågan om vem som kan åta sig ställföreträdarskapet inte är löst (JO 2009/10 s. 431).

Mot bakgrund av det allmänna uttalandet anförde JO följande i sitt beslut när det gällde överförmyndarens handläggning av ärendet angående A.

”Eftersom det är rättens uppgift att bedöma om förvaltarskap behövs och förordna förvaltare kan inte överförmyndaren avstå att ansöka om förvaltarskap enbart utifrån den omständigheten att det inte gått att hitta något förslag på en ställföreträdare. Oavsett vilka åtgärder och efterforskningar som nämnden vidtagit för att få tag på en förvaltare, skulle därför överförmyndaren ha överlämnat sin ansökan till tingsrätten redan när det stod klart att A. var i behov av förvaltarskap. Överförmyndarnämnden hade då kunnat fortsätta sitt arbete med att hitta en lämplig förvaltare samtidigt som ärendet handlades vid tingsrätten. Nämnden hade i sådant fall kunnat redogöra för vilka ansträngningar som dittills gjorts för att hitta en förvaltare.”

SLUTKOMMENTAR

Att handläggningen av ett ärende drar ut på tiden kan i många fall bero på att handläggarnas arbetsbelastning är för stor eller att myndigheten inte har tillräckliga resurser. Att konstatera att handläggningstiden varit för lång är kanske inte så svårt för en tillsynsmyndighet. Det blir dock mer komplicerat när tillsynsmyndigheten ska peka på hur ärendet borde ha handlagts. Det är i det avseendet som det aktuella beslutet tillför något för överförmyndarnas verksamhet; inte minst när det gäller att överförmyndaren bör ansöka om förvaltarskap även om överförmyndaren inte föreslår en lämplig förvaltare. 

Av Carl-Gustaf Tryblom, f.d. byråchef vid Justitieombudsmannen. Ursprungligen publicerad i JP Familejnet.

Publicerad 3 nov 2021