Så kan hovrätten avgöra ett brottmål utan huvudförhandling

Under vissa förutsättningar finns möjligheten för hovrätten att avgöra ett mål utan att hålla huvudförhandling. Vilka dessa förutsättningar är och hur de ska tolkas i brottmål, när också ett enskilt anspråk ska prövas, behandlas i det så kallade Bassängfallet. Här analyserar Lotta Maunsbach, jur. dr. och lektor i processrätt, domen.

BAKGRUND

HD har i ett nytt avgörande, mål nr B 3054-19 ”Bassängen” (nedan Bassängfallet), diskuterat förutsättningarna för hovrätten att avgöra ett mål utan huvudförhandling trots att en av parterna uttryckligen har önskat huvudförhandling. Bassängfallet är ett brottmål där åklagaren yrkat ansvar för grov skadegörelse samt framställt ett enskilt anspråk för målsägandens räkning. HD behandlar därför förutsättningarna för att avgöra både brottmål och tvistemål i hovrätten utan att hålla huvudförhandling.

Bakgrunden är att en konstnär (nedan konstnären) ville gestalta den meditativa kraften i kreativa processer. Konstnären upptäckte en tom utomhusbassäng som ägdes av Stockholms stad. Bassängen använde hon, tillsammans med tre andra personer, för att gestalta den kreativa processen med hjälp av graffitti. Tanken var att visa graffittins förgänglighet genom att först graffittimåla bassängen och sedan låta ta bort graffittin samtidigt som hela processen dokumenterades. Konstnären greps dock på platsen när hon målade bassängen, innan saneringsarbetet hade påbörjats.

Konstnären åtalades för grov skadegörelse och Stockholms stad yrkade skadestånd. Skadegörelsen bestod enligt åtalet av att konstnären klottrat i en utomhusbassäng som ägdes av Stockholms stad. Konstnären hade planerat klottrandet, införskaffat sprayburkarna som användes och tillsammans med tre ytterligare personer dokumenterat händelsen. Konstnären intygade att hon agerat på det sätt som åklagaren påstått men bestred ansvar för brott eftersom hon inte haft uppsåt att skada bassängen. Konstnären menade att händelsen var avsedd att utgöra ett konstverk. Hon menade att projektet var noggrant planerat och att sanering av bassängen var tänkt att ske i direkt anslutning till genomförandet.

Konstnären invände att det yrkade skadeståndet var alltför högt och hon framhöll att Stockholms stads saneringskostnader var onödigt kostsamma. Konstnären yrkade att skadeståndet skulle jämkas. Tingsrätten dömde konstnären för grov skadegörelse och Stockholms stad tillerkändes skadestånd. Skadegörelsen ansågs som grov då skadan sett till saneringskostnaderna varit synnerligen kännbar för Stockholms stad. Hovrätten fastställde tingsrättens dom efter att konstnären överklagat domen.

Tingsrätten avgjorde målet efter huvudförhandling. Hovrätten däremot avgjorde målet på handlingarna trots att konstnären begärt att hovrätten skulle hålla huvudförhandling. Hon menade att den bevisning som åberopats i form av filmklipp lämpligen presenterades vid en förhandling.

HD:S DOMSKÄL

Den aktuella prejudikatfrågan i Bassängfallet är vilket utrymme det finns att mot en parts begäran avgöra ett brottmål i hovrätten utan huvudförhandling, när också ett enskilt anspråk ska prövas?

Allmänt om att avgöra ett mål utan huvudförhandling i hovrätten

Processen inför domstol präglas av muntlighetsprincipen. Huvudförhandlingen intar därför en central position i domstolsprocessen, framför allt i tingsrätten men även i hovrätten. Huvudregeln är att tingsrätt och hovrätt ska avgöra mål efter huvudförhandling. Trots denna huvudregel är utrymmet att avgöra ett mål utan huvudförhandling relativt stort.

Reglerna om när hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling återfinns i 50 kap. 13 § (tvistemål) och 51 kap. 13 § (brottmål) rättegångsbalken (RB). Flera av regleringarna är desamma både för brottmål och tvistemål. Gemensamt är exempelvis att huvudförhandling får underlåtas om överklagandet är uppenbart ogrundat eller om det inte rör själva saken. I båda måltyperna är det också möjligt för hovrätten att avgöra målet på handlingarna om saken kan utredas tillfredställande och parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling eller om ingen av parterna har haft någon invändning mot detta sedan frågan om avgörande utan huvudförhandling har väckts.

Även om en av undantagssituationerna skulle vara för handen konstaterar HD (p. 9 i domen) att det kan finnas andra regler som gör att en huvudförhandling trots allt måste hållas. Ett exempel är om en part vill ställa kompletterande frågor till ett vittne som hörts i tingsrätten. Sedan reformen om en modernare rättegång (EMR-reformen) sker numera bevisupptagningen som regel genom uppspelning av videoupptagningen av förhören från tingsrätten, vilket gör att det inte är nödvändigt att hålla huvudförhandling med bevisupptagning om inte kompletterande frågor behöver ställas till ett vittne (se 35 kap. 13 § 2 st. RB).

SÄRSKILT OM ATT AVGÖRA ETT MÅL UTAN HUVUDFÖRHANDLING I HOVRÄTTEN

Hovrätten får alltid avgöra tvistemål utan huvudförhandling om det är uppenbart att en sådan förhandling är obehövlig (50 kap. 13 § 3 st. RB). HD betonar (p. 13 i domen) att bestämmelsen ska tolkas restriktivt och med beaktande av rätten till rättvis rättegång (2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen (RF) och art. 6 Europakonventionen (EKMR)). Bestämmelsen tillämpas främst i mål som rör renodlad rättstillämpning och där rättsfrågorna belysts i tingsrätten (eller vid förberedelsen i hovrätten) på ett sådant sätt att huvudförhandling i hovrätten inte bedöms tillföra något av värde.

Även i brottmål får hovrätten mot en parts önskan avgöra målet utan huvudförhandling om det är obehövligt att en sådan förhandling hålls (51 kap. 13 § 3 st. RB). Observera dock att det inte finns något uppenbarhetsrekvisit i brottmål. Detta rekvisit togs bort 2016 i samband med en uppföljning av EMR-reformen eftersom uppenbarhetsrekvisitet ansågs vara alltför restriktivt i brottmål. Istället framhölls de fördelar som ny teknik medfört och att detta borde utnyttjas så att fler brottmål kunde avgöras utan huvudförhandling. Efter EMR-reformen presenteras också den muntliga bevisningen genom uppspelning av ljud- och bildupptagningar, vilket bör ge hovrätten möjlighet att avgöra fler mål på handlingarna.

HD konstaterar (p. 19 i domen) också att när frågan gäller om ett mål (brottmål eller tvistemål) får avgöras utan huvudförhandling måste rätten till rättvis rättegång enligt reglerna i regeringsformen (2 kap. 11 § 2 st. RF) och Europakonventionen (art. 6) beaktas. Det betonas att karaktären av de frågor som ska behandlas i det enskilda fallet har haft stor betydelse för bedömningen av om en nationell domstol har kunnat avstå från att hålla en muntlig förhandling så som den uttrycks i art. 6 EKMR. Prövningar som innefattar trovärdighetsbedömningar eller när parter har haft olika uppfattning om de faktiska förhållandena i målet är sådana situationer då muntlig förhandling ska hållas. HD konstaterar (p. 20–21 i domen) dock att om muntlig förhandling har hållits i första instans är kravet på förhandling i överrätten inte lika starkt. Här hänvisar HD till ett avgörande från Europadomstolen där denna har godtagit att ett mål i överrätten har avgjorts på handlingarna då överrätten har haft tillgång till allt material från underinstansen inkluderat inspelningar av förhör (Iselsten mot Sverige, no. 11320/05, 4 november 2008).

NÄR ÄR EN FÖRHANDLING OBEHÖVLIG?

Huvudfrågan i Bassängfallet är om huvudförhandlingen i hovrätten varit obehövlig. Detta är det enda undantag från huvudregeln att hålla huvudförhandling som är tillämpligt i nu aktuella fall. Det konstateras (p. 22 i domen) att en grundförutsättning för att undantaget ska vara tillämpligt är att saken kan utredas tillfredställande även utan att en huvudförhandling hålls. Parternas inställning ska tillmätas stor betydelse och det betonas (p. 23 i domen) att huvudregeln är att en huvudförhandling ska hållas även i hovrätten om en part har begärt det (prop. 2015/16: 39 s. 48). I Bassängfallet begärde konstnären huvudförhandling och den avgörande frågan blir därför när det mot en parts vilja är möjligt att avgöra ett mål på handlingarna.

HD betonar (p. 24 i domen) att det är svårt att ge några detaljerade anvisningar om när det mot en parts vilja är möjligt för hovrätten att avgöra målet utan huvudförhandling. Det måste göras en helhetsbedömning där samtliga omständigheter i målet beaktas. Av betydelse för bedömningen är vad målet i hovrätten rör, karaktären av de frågor som ska prövas i hovrätten och de intressen som står på spel för den part som önskar en förhandling. Som exempel på omständigheter som talar för att huvudförhandling ska hållas nämns att hovrätten ska pröva omständigheter som inte varit föremål för bedömning i tingsrätten, men också en parts möjlighet att ta tillvara sin rätt, exempelvis genom att han eller hon saknar ombud.

De skäl som en part har åberopat för att en förhandling ska hållas har stor betydelse för bedömningen. Det betonas (p. 25 i domen) dock att domstolen alltid ska göra en egen bedömning och den ska då beakta även andra relevanta omständigheter. Hovrättens uppgift är att överpröva överklagade avgöranden, inte att göra en fullständig omprövning.

Eftersom uppenbarhetsrekvisitet inte gäller i brottmål, är utrymmet att mot en parts vilja avgöra ett mål utan huvudförhandling något större i brottmål jämfört med i tvistemål. Denna möjlighet ska dock inte användas när det är fråga om allvarligare brott (se prop. 2015/16:39 s. 48 och Lars Welamsson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 5 uppl. 2016, s. 110).

I Bassängfallet framställdes även ett enskilt anspråk om skadestånd och för tvistemål gäller det strängare kravet; det ska vara uppenbart obehövligt att hålla huvudförhandling. (50 kap. 13 § 3 st. RB). Samma krav gäller för målet i sin helhet, alltså även för brottmålet, när det framställs ett enskilt anspråk inom ramen för brottmålsprocessen. Av 51 kap. 13 § 5 st. RB framgår genom hänvisning till 50 kap. 13 § RB, att det strängare kravet ”uppenbart obehövligt” gäller när hovrätten ska pröva även annat än ansvar för brott (p. 26 i domen). I dessa fall ska det med andra ord vara uppenbart obehövligt att hålla huvudförhandling när en part framställt önskemål om en sådan förhandling. Detta kan exempelvis vara för handen när en part i obstruktionssyfte vägrar att gå med på att målet avgörs på handlingarna eller när det är fråga om renodlad rättstillämpning i hovrätten och rättsfrågorna blivit väl belysta i tingsrätten. HD betonar (p. 27 i domen) att det redan av 50 kap. 13 § 2 st. RB framgår att de faktiska och rättsliga frågor som en part gör gällande måste vara väl utredda och oklarheter undanröjda för att det över huvud taget ska bli aktuellt att avgöra ett mål utan huvudförhandling. Hovrätten ska också ta särskild hänsyn till om tingsrätten avgjort målet på handlingarna eller efter huvudförhandling. Kravet på en rättvis rättegång medför att hovrätten ofta måste hålla en huvudförhandling om tingsrätten avgjort målet på handlingarna.

HD:S BEDÖMNING AV PREJUDIKATFRÅGAN

Även om inte hovrätten skulle pröva någon ny bevisning eller några nya omständigheter konstaterar HD (p. 30 i domen) att målets karaktär talar för att en huvudförhandling inte kunde anses obehövlig enligt 51 kap. 13 § 3 st. RB när konstnären önskade en sådan förhandling.

HD betonar också att det kan vara viktigt för en part att få framträda personligen inför rätten och lägga fram sin sak, särskilt när omständigheterna i ett mål avviker från det vanliga. HD utvecklar dock inte på vilket sätt målet avviker från det vanliga. Däremot konstateras (p. 31 i domen) att avgörande för frågan om målet kunde avgöras på handlingarna var att hovrätten inte bara skulle pröva konstnärens ansvar för brott utan även skadeståndsfrågan. Målet i sin helhet fick därmed avgöras på handlingarna endast om en huvudförhandling kunde anses uppenbart obehövlig.

Konstnären hade flera invändningar mot det skadestånd som målsäganden begärde och tingsrättens prövning av dem innefattade ställningstaganden som inte var okomplicerade. HD kom därför fram till att det inte funnits förutsättningar för hovrätten att avgöra målet utan huvudförhandling. Hovrättens handläggning utgjorde ett rättegångsfel och HD undanröjde domen samt återförvisade målet till hovrätten.

REFLEKTIONER

HD:s slutsatser är inte förvånande och avgörandet är inte särskilt kontroversiellt. Muntlighetsprincipen är central i svensk rätt och huvudregeln är att hovrätten ska avgöra mål efter huvudförhandling. Det finns dock flera undantag från denna huvudregel. De flesta av dessa var inte tillämpliga i Bassängfallet. Den avgörande frågan blev om undantaget att det mot konstnärens uttryckliga önskan, var obehövligt att hålla huvudförhandling när överklagandet avsåg även annat än ansvar för brott genom att det också framställts ett enskilt anspråk i brottmålsprocessen. Denna fråga hade inte tidigare avgjorts av HD och även om det är tydligt att utgångspunkten i svensk rätt är att huvudförhandling ska hållas, finns det flera undantag från denna. Efter den stora EMR-reformen som bland annat syftade till att öka användande av skriftliga förfaranden i hovrätt fanns det behov att pröva när en huvudförhandling i hovrätten är ”obehövlig” respektive ”uppenbart obehövlig”.

När EMR-reformen och de nya reglerna om inspelade vittnesförhör genomfördes uttalade departementssekreteraren att reformen sannolikt skulle leda till att fler mål, framför allt brottmål, skulle kunna avgöras på handlingarna (prop. 2004/05:131 s. 139 f. och 201 f.). Det framhölls att hovrätten har en överprövande funktion, inte en omprövande, och det är därför en fördel om den bevisvärdering som hovrätten ska göra grundas på samma material som tingsrätten grundat sin bedömning på. Det är därför rimligt att utgångspunkten är att bevisupptagningen i hovrätten sker genom uppspelning av de videoinspelade förhören från tingsrätten. Det betonades också att minnet hos vittnet oftast försvagas över tiden. Detta sammantaget talar för att bevisupptagningen i hovrätten bör ske genom videouppspelningar (se prop. 2004/05:131 s. 200 f.). För att ytterligare möjliggöra för hovrätten att avgöra ett brottmål utan huvudförhandling togs uppenbarhetsrekvisitet bort så att det numera är möjligt för hovrätten att underlåta att hålla huvudförhandling om det är obehövligt (prop. 2015/16:39 s. 48 f.). Lagstiftarens avsikter har tydligen varit att minska antalet mål som avgörs efter huvudförhandling i hovrätten.

Samtidigt måste kravet på en rättvis rättegång upprätthållas. Av Europadomstolens praxis framgår tydligt att parter om de så önskar har rätt att framträda muntligen inför en nationell domstol och att konventionsstaterna har en skyldighet att upprätthålla denna princip. Undantag kan medges i extraordinära fall exempelvis när domstolen endast ska avgöra rättsfrågor och sakfrågor som kan lösas på grundval av handlingarna (se exempelvis Lundevall mot Sverige p. 34, no 38629/97, 12 november 2012). En rimlig utgångspunkt är också att en huvudförhandling många gånger är behövlig om domstolen ska värdera muntlig bevisning. Bassängfallet förefaller inte ha handlat om klara och okomplicerade rätts- och sakfrågor. Tvärtom handlade det om komplicerade skadeståndsrättsliga frågor där bevisningen till stor del bestod av vittnesförhör. 

Som HD nämner i sin dom (p. 21) har Europadomstolen dock godtagit att hovrätten avgjort ett mål på handlingarna bland annat med beaktande av att hovrätten haft tillgång till allt material från tingsrätten (Iselsten mot Sverige, no 11320/05, 4 november 2008). Som ett tillägg bör dock uppmärksammas att Iselsten-fallet rörde ett dispositivt tvistemål som handlagts enligt den ordinarie tvistemålsprocessen där tingsrätten hållit två muntliga förberedelsesammanträden och en huvudförhandling, vilket hade givit parterna möjlighet att lägga fram sin talan och presentera sin bevisning (se p. 38 i Europadomstolens dom). Handläggningen i tingsrätten sammantaget med att det fanns ett omfattande skriftligt material som hovrätten hade tillgång till förefaller haft stor betydelse för Europadomstolens bedömning. I Bassängfallet handlar det om ett enskilt anspråk om skadestånd som förvisso utgör ett tvistemål, men Stockholms stads talan har förts av åklagaren inom ramen för brottmålsprocessen. Det betyder att skadeståndsfrågan prövades tillsammans med brottmålet och inte inom ramen för den ordinarie tvistemålsprocessen.

Det ska också betonas att hovrätten alltid har en skyldighet att se till att målet blir tillfredställande utrett och valet av handläggningsform påverkas av denna utredningsskyldighet. Hovrätten får endast gå emot en parts begäran om huvudförhandling om hovrätten bedömer att målet kan utredas tillfredställande utan en sådan förhandling (prop. 1983/84:78 s. 48 f.). I Bassängfallet hade konstnären tydligt framfört önskemål om att hovrätten skulle hålla en huvudförhandling.

Eftersom konstnären även överklagat det enskilda anspråket om skadestånd är regeln i 51 kap. 13 § 5 st. RB tillämplig (se p. 26 i domen). Det betyder att hovrätten endast fick avgöra målet i sin helhet (brottmål och tvistemål) utan huvudförhandling om saken kunde utredas tillfredställande och det var uppenbart obehövligt att hålla huvudförhandling.

I vad mån hovrätten har tillräckligt med underlag för att utreda målet tillfredställande avgörs naturligtvis av omständigheterna i det enskilda fallet. Det enskilda anspråket om skadestånd i Bassängfallet innefattade omfattande kostnader för saneringsarbeten och konstnären hade riktat en rad olika invändningar mot skadeståndsanspråket både när det gäller omfattningen och uträkningen av de olika skadeståndsposterna. Hon hade också framställt en begäran om att skadeståndet skulle jämkas. Av tingsrättens dom (Södertörns tingsrätt, B 11729-16, dom den 24 oktober 2018) framgår att det funnits ett omfattande material beträffande skadeståndsanspråket och att tingsrätten haft att ta ställning till flera komplicerade skadeståndsrättsliga frågor. Dessutom grundade sig stor del av bevisningen i skadeståndsdelen på vittnesförhör. I hovrätten har samma frågor varit aktuella, vilket starkt talar för att det inte är uppenbart obehövligt att mot konstnärens uttryckliga önskemål avgöra målet utan att hålla huvudförhandling.

Genom Bassängfallet klargör HD att trots lagstiftarens intentioner att fler mål ska kunna avgöras på handlingarna i hovrätten, är utrymmet för att avgöra ett mål på handlingarna fortfarande begränsat. Särskilt när det som i Bassängfallet handlar om ett brottmål där även ett enskilt anspråk har framställts. I dessa fall får huvudförhandling nekas en part endast om det är uppenbart obehövligt att en sådan förhandling hålls och HD kom i Bassängfallet fram till att så inte var fallet. Enligt HD (p. 30 i domen) talar redan målets karaktär för att inte ens den lägre gränsen obehövligt är uppnådd.

Avslutningsvis kan konstateras att huvudregeln fortfarande är att hovrätten ska hålla huvudförhandling om en part begär det. Genom HD avgörande i Bassängfallet har rätten till rättvis rättegång getts företräde framför processekonomiska skäl.

Av Lotta Maunsbach, jur. dr. och lektor i processrätt vid Lunds universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek. 

Publicerad 18 dec 2020