Straffmätning vid skattetillägg
I dom den 6 oktober 2020 slår Högsta domstolen fast att straff och skattetillägg är en form av sanktionskumulation som omfattas av bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken. Det förhållandet att skattetillägg tas ut för en viss gärning ska alltså beaktas vid bestämmande av påföljd för samma gärning. Eftersom domstolarna sedan skattetilläggets införande normalt har haft att beakta denna omständighet innebär det emellertid inte någon ändring av tidigare påföljdspraxis på området. I den här analysen tittar JP Infonets expert Frida Velander närmare på fallet.
OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET OCH AVGÖRANDET I HD
I tingsrätten dömdes FA för tre fall av grovt skattebrott och tre fall av bokföringsbrott samt påfördes skattetillägg på cirka 430 000 kronor. Tingsrätten fann att straffvärdet motsvarade fängelse i ett år och bestämde påföljden till fängelse i enlighet därmed. Tingsrätten berörde inte frågan om sanktionskumulation.
FA överklagade tingsrättens dom till hovrätten och yrkade att påföljden skulle lindras. Enligt hovrätten motsvarade den samlade brottslighetens straffvärde ett fängelsestraff något överstigande ett år. Hovrätten konstaterade därefter att det vid straffmätningen, med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken, skulle beaktas att FA påförts skattetillägg. Hovrätten fann dock att nedsättningen av straffet inte blev så stor att den föranledde en kortare strafftid än den som tingsrätten bestämt. Påföljden fastställdes således.
FA överklagade domen till HD och yrkade även där strafflindring (HD 2020-10-06, mål nr B 2173-19). Frågan i HD var främst hur straffmätningen vid skattebrott ska gå till när skattetillägg tas ut för samma oriktiga uppgifter som åtalet avser (se p. 3). Efter en genomgång av 29 kap. 5 § brottsbalken, skattetillägg och dess tidigare relevans som strafflindringsgrund slår HD fast att straff och skattetillägg är en form av sanktionskumulation som omfattas av bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken. Med hänsyn till att påföljdspraxis utvecklats med beaktande av denna sanktionskumulation ska denna bedömning dock inte ses som ett ställningstagande för en generellt sett lägre straffnivå för skattebrott än den som gäller i dag.
För de aktuella brotten finner HD inte skäl att bedöma straffvärdet annorlunda än vad hovrätten gjort. Straffvärdet anses alltså vara något högre än fängelse i ett år. Liksom hovrätten anser HD att omständigheten att FA påförts skattetillägg bör beaktas genom att straffmätningsvärdet sänks till fängelse i ett år. Hovrättens dom fastställs därmed.
Redan i rättsfallet NJA 2005 s. 856 uttalade HD att den omständigheten att någon påförts skattetillägg för ett brott som han därefter fälls till ansvar för i princip ska beaktas i enlighet med 29 kap. 5 § brottsbalken vid straffmätningen. Man kan därför ställa sig frågan vad aktuellt avgörande egentligen tillför.
För att belysa relevansen av prejudikatet redogörs först kort för det svenska systemet med skattetillägg och skattetilläggets tidigare relevans som strafflindringsgrund. Därefter kommenteras vilka slutsatser som kan dras av avgörandet.
SYSTEMET MED SKATTETILLÄGG
Möjligheten att påföra den administrativa sanktionen skattetillägg infördes den 1 januari 1972. Skattetillägget kunde påföras alla som inte iakttog sin uppgiftsskyldighet och infördes bland annat i syfte att åstadkomma en mer frekvent och rättvis reaktion mot skattskyldiga som bröt mot regleringarna enligt skatte- och avgiftsförfattningarna. Samtidigt trädde även skattebrottslagen (1971:69) i kraft. Tanken bakom lagen var att de allvarligaste överträdelserna skulle kunna resultera i såväl skattetillägg som straff (se prop. 1971:10 s. 3).
HD kom i rättsfallet ”Juniavgörandet” NJA 2013 s. 502 fram till att det svenska systemet med två olika förfaranden mot samma person avseende samma oriktiga uppgiftslämnande var oförenligt med rätten att inte bli lagförd två gånger för samma brott (gärning) enligt bland annat Europakonventionen. Därefter har ett samlat sanktionsförfarande i allmän domstol införts genom lagen (2015:632) om talan om skattetillägg i vissa fall. Beslut om skattetillägg fattas normalt av Skatteverket men enligt 6 § nämnda lag ska åklagaren, när åtal väcks för brott enligt skattebrottslagen, samtidigt framställa ett yrkande om skattetillägg, om förutsättningarna för det är uppfyllda. De situationer som avses är när talan om skattetillägg ska föras mot samma person som åtalet gäller och när skattetillägget avser samma felaktighet eller passivitet som omfattas av åtalet. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2016 och gäller felaktigheter och passivitet som hänför sig till tiden efter den 31 december 2015. Åklagarens uppgift att föra talan om skattetillägg är alltså relativt ny.
SKATTETILLÄGG OCH STRAFFLINDRING
I 29 kap. 5 § första stycket anges ett antal omständigheter som rätten utöver brottets straffvärde ska beakta i skälig omfattning vid straffmätningen. Av den åttonde punkten, en punkt som infördes i samband med en lagändring 2015, framgår att rätten vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet. Möjligheten till strafflindring vid sanktionskumulation fanns redan tidigare men i och med att bestämmelsen infördes så förtydligades rättsläget. Avsikten var dock inte att ändra det genomslag som strafflindringsgrunden ska få vid påföljdsbestämningen (se prop. 2014/15:37 s. 27 f.).
I förarbetena till den nya lagen om ett samlat sanktionsförfarande konstaterades att skattetillägg är en sådan annan rättslig sanktion som avses i åttonde punkten. Förarbetena behandlar även frågan om vilka av sanktionerna som ska sättas först, när både skattetillägg och straff för brott är aktuella. Det uttalades att den vanligaste turordningen tidigare varit att när ett brottmål prövats har skattetillägg redan tagits ut och påföljden har då kunnat sättas ned enligt 29 kap. 5 § brottsbalken. Det ansågs därför att en möjlighet till lindring av påföljden bör vara huvudregeln även i det nya systemet. Skillnaden mot vad som gällt tidigare sades vara att med den nya ordningen är det allmän domstol som beslutar om skattetillägget. När det gäller storleken på en nedsättning av straffet gavs ingen närmare ledning utan detta överläts till rättstillämpningen med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. (Se prop. 2014/15:131 s. 139–142).
Även i tidigare förarbeten liksom i den juridiska litteraturen ges uttryck för att rådande straffmätningspraxis utformats med skattetillägget i beaktande eftersom skattetillägg i princip alltid tas ut i de fall brottet går till åtal (se prop. 2002/03:106 s. 152 samt Martin Borgeke och Mari Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl., 2016, s. 222 f.) Att domstolen inte alltid redogjort för den omständigheten, och att denna typ av sanktionskumulationen möjligen påverkat straffet i mindre mån än andra former bör bero på att lagstiftningssystemet som sådant förutsätter en sanktionskumulation (jämför RH 2012:43). Denna ”inbyggda” sanktionskumulation har också lett till en generellt lägre straffvärdenivå för skattebrott än för andra jämförbara brott såsom till exempel bedrägeribrott (se a.a. s. 222).
FRÅGAN OM HD SVARADE PÅ FRÅGAN
Frågan i HD var främst hur straffmätningen vid skattebrott ska gå till när skattetillägg tas ut för samma oriktiga uppgifter som åtalet avser. HD uttalar att domstolspraxis inte har varit alldeles enhetlig i den frågan. Mot den bakgrunden framstår det också som relevant med vägledning. I sammanfattningen och slutsatsen saknas dock något tydligt svar på frågan. I stället konstaterar HD att det finns skäl att anta att sanktionskumulationen normalt har beaktats vid påföljdsbestämningen av ett skattebrott och att den straffmätningspraxis som utformats och fått sin stadga under åren har utvecklats med utgångspunkten att skattetillägg påförts, låt vara att domstolarna i tiden före 1989 års påföljdsreform inte gjorde någon skillnad mellan straffvärdepåverkande omständigheter och billighetsskäl. Att sanktionskumulationen numera uttryckligen ska beaktas enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken ska därför inte ses som ett ställningstagande för en generellt sett lägre straffnivå för skattebrott än den som gäller i dag.
Uttalandet att straffnivån inte ska sänkas svarar dock inte på hur straffmätningen ska göras utan endast på vad den ska utmynna i. Eftersom domstolspraxis – såsom HD konstaterar – inte har varit enhetlig och då frågan om sanktionskumulation inte alltid berörts är det också svårt att dra slutsatser om straffmätningen utifrån tidigare praxis.
Enligt HD finns det nu dock skäl för domstolarna att vid påföljdsbestämningen i mål om skattebrott redovisa sina ställningstaganden i fråga om sanktionskumulation. Vi återkommer därmed till frågan om hur straffmätningen ska göras, det vill säga hur straffvärdet ska påverkas av den omständigheten att skattetillägg påförs. Den frågan svarar inte HD på i sina generella uttalanden. Inte heller går det att dra någon särskilt tydlig slutsats av bedömningen i det aktuella fallet med hänsyn till att HD, liksom hovrätten, endast finner att straffvärdet är ”något högre än ett år”. Ett straffvärde överstigande 1,5 år torde dock inte ligga inom ramen för det uttrycket. Snarare kan man tänka sig ett straffvärde överstigande ett år med någon eller några månader. Därmed bör man också kunna dra slutsatsen att den omständigheten att skattetillägg påförts inte ska påverka straffmätningen i någon större mån.
SLUTSATSER
Som ovan redogjorts för uttalade HD redan i NJA 2005 s. 856 att den omständigheten att någon påförts skattetillägg för ett brott som han därefter fälls till ansvar för i princip ska beaktas i enlighet med 29 kap. 5 § brottsbalken vid straffmätningen. Vad tillför då aktuellt avgörande?
Till att börja med bekräftar HD vad som uttalades i förarbetena till 2015 års lag om samordning – nämligen att Europakonventionen inte hindrar att en person döms till flera straff för samma agerande. HD slår vidare fast att sanktionskumulationen ska beaktas vid straffmätningen och inte genom nedsättande av skattetillägget. Även det bekräftar vad som uttalats i förarbetena om vilken av sanktionerna som i första hand bör jämkas i en situation då både brottspåföljd och skattetillägg framstår som en alltför sträng reaktion. HD ger vidare ett klart besked om att skattetillägg ska påverka straffmätningen, och att domstolarna, i syfte att skapa en tydligare och mer enhetlig praxis, ska redovisa sina överväganden i den frågan.
Vilken betydelse för straffmätningen förekomsten av skattetillägg ska tillmätas ges som sagt inget generellt svar på. Eftersom omständigheterna kan skilja sig åt mycket från fall till fall, såväl i fråga om straffvärde som storlek på skattetillägg, kan ett sådant svar nog inte heller ges. Att den aktuella typen av sanktionskumulation inte ska tillmätas någon avgörande betydelse står dock klart. Vidare kan domstolarna nog känna sig trygga med att fortsätta att tillämpa den påföljdspraxis som tidigare etablerats för skattebrott. Varken införandet av 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken eller ändringen till ett samlat sanktionsförfarande i allmän domstol innebär alltså några ändringar när det gäller påföljdsbestämningen vid skattebrott. Följden av det ovan redovisade är att domstolarna nu uttryckligen ska hänvisa till ett billighetsskäl men inte för den sakens skull lindra straffet jämfört med tidigare praxis. Det torde resultera i att ett högre straffvärde skrivs ut för att sedan vid straffmätningen reduceras ned till tidigare gällande straffnivå.
Det kan tyckas att ett sådant tillvägagångssätt endast är ett spel för galleriet. Bedömningen ligger dock i linje med det lagstiftningssystem vi har som förutsätter den nu aktuella formen av sanktionskumulation. Den upprätthåller även den balans som finns och borde finnas mellan det administrativa förfarandet och bestraffning.
Av Frida Velander, hovrättsassessor och f.n. adjunkt i straffrätt vid Juridiska fakulteten, Stockholms universitet
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek
Publicerad 17 nov 2020
