Vilket krav kan ställas på parkeringsplatser vid detaljplanering?

Vid planering av ny bebyggelse tas ofta befintliga parkeringsplatser i anspråk för bebyggelsen. Enligt 8 kap. 9 § PBL ska samtidigt obebyggda tomter som ska bebyggas ordnas så att det i skälig utsträckning finns utrymme för parkering. Men vad menas med skälig? Denna fråga samt frågan om vilket antal parkeringsplatser som kan krävas för ny bebyggelse har vår expert, chefsjuristen Sven Boberg vid Stadsbyggnadskontoret i Göteborg, analyserat.

Genom bestämmelsen i 4 kap. 13 § plan- och bygglagen (PBL) kan dels storleken och placeringen av parkeringsplatser, dels möjligheten att förbjuda att viss mark används för parkering regleras i en detaljplan. I det enskilda bygglovsärendet säkras med stöd av 8 kap. 9 § PBL att nödvändigt antal parkeringsplatser ordnas. Där anges att det på tomten, eller i närheten av den, i skälig utsträckning ska finnas lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon.

Av 8 kap. 10 § PBL framgår att det som gäller i fråga om utrymme för parkering, lastning och lossning och om friyta i 9 § första stycket 4 och andra stycket PBL ska i skälig utsträckning också tillämpas om tomten är bebyggd.

Vilka krav kan ställas på antalet parkeringsplatser?

Det finns inte något lagkrav på hur många parkeringsplatser som krävs vid en exploatering. Det innebär att kommunerna har ett stort självbestämmande vad gäller frågan om antalet parkeringsplatser vid planläggning. En utgångspunkt blir de parkeringsnormer eller liknande som kommunen antagit och som vägleder i planeringen och i bygglovsgivningen. Därutöver ska PBL:s övergripande regler om allmänna och enskilda intressen beaktas i de enskilda plan- eller bygglovsärende. Rimligtvis kan innehållet i parkeringsnormerna ställa lägre krav på parkeringsplatser vid bebyggelse i centrala delar jämfört med bebyggelse i de yttre stadsdelarna.

En del kommuner har infört regler om så kallade flexibla parkeringstal i sina parkeringsnormer vilka möjliggör att kraven på parkeringsplatser sänks med beaktande av målgruppen för bebyggelsen, lokalisering eller tillgång till kollektivtrafik. Därtill ger en del kommuner möjlighet att sänka parkeringstalet ytterligare om byggherren genomför åtgärder som underlättar för de boende att resa på annat sätt än med egen bil. Dessa åtgärder benämns vanligtvis mobilitetsåtgärder. Om dessa åtgärder följer en av kommunen antagen parkeringsnorm så borde även dessa kunna beaktas i ett planärende och följaktligen även vid ett eventuellt överklagande av detaljplanen.

Analys

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) har på senare år prövat frågor om parkering både när det kommer till bygglovsbeslut och detaljplanebeslut, se bland annat MÖD 2019-03-29, mål nr P 3059-18, MÖD 2019-02-18, mål nr P 2029-18 och MÖD 2019-10-29, mål nr P 3739-19.

En slutsats som kan dras av avgörandena är att det krävs konsekvensutredningar i detaljplaneärenden beträffande parkeringsbehov och att utredningarna bör redovisa att det i vart fall översiktligt går att uppfylla kommunens riktlinjer för parkering. Om befintlig parkeringsplats tas i anspråk, inom eller utom planområdet, bör det således undersökas hur det aktuella parkeringsbehovet ser ut samt omfattningen av tillkommande parkeringsbehov genererade av den nya detaljplanen, och hur dessa behov tillgodoses. Kommunen har därvid ett relativt stort handlingsutrymme för hur parkeringsfrågan ska lösas.

I de fall befintliga parkeringsplatser tas i anspråk vid planläggning för ny bebyggelse är en komplikation i sammanhanget att de aktuella parkeringsplatserna kan ha krävts som en förutsättning för givna bygglov. En utgångspunkt är att det krav som en gång ställts på parkeringsplatser alltjämt gäller. En prövning får således ske om det finns skäl att sänka kravet på parkeringsplatser och en utredning måste visa att det är i skälig omfattning enligt 8 kap. 10 § PBL.

Frågan blir då om det är skäligt att tillämpa en nyare parkeringsnorm för befintlig bebyggelse och därmed godta färre parkeringsplatser? Då rättspraxis är begränsad i denna fråga bör följande omständigheter kunna beaktas.

Först och främst måste befintlig detaljplan och dess reglering av parkeringsfrågorna studeras. I nyare detaljplaner kan detaljerade bestämmelser finnas om parkeringslösningar. Dessa bestämmelser bör rimligen respekteras, särskilt om detaljplanen är relativt färsk.

I nyare bygglov kan det av själva bygglovsbeslutet, startbeskedet eller slutbeskedet innehålla bedömningar i parkeringsfrågan. Därtill måste naturligtvis studeras hur parkeringsplatserna används idag. Vid en helhetsbedömning kan det anses som skäligt att antalet parkeringsplatser minskar. Det enskilda intresset måste bedömas och värderas.

Vid en sammantagen bedömning enligt 8 kap. 10 § PBL och, i förekommande fall, med beaktande av innehållet i kommunens parkeringsnorm kan det vara skäligt att tillämpa en ny (lägre) parkeringsnorm. Om många boende förlorar sina parkeringsplatser kan svaret rimligen bli det motsatta. Avvägningen får göras i en parkeringsutredning utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet. Av nämnda rättsfall framgår att kommunen har en relativt stor handlingsfrihet men att det måste göras ordentliga utredningar och bedömningar av beslutets konsekvenser för enskilda och för de allmänna intressena.

Det här är en förkortad version av analysen. Om du vill ta del av hela Sven Bobergs resonemang hittar du den fullständiga analysen i JP Samhällsbyggnadsnet.

Testa JP Samhällsbyggnadsnet kostnadsfritt >

Publicerad 21 feb 2020