lagkommentar till lagen om upphandling inom försörjningssektorerna

Kommentar till lagen om upphandling inom försörjningssektorerna

I lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) regleras förfarandet vid upphandling som genomförs av upphandlande enheter för verksamhet inom områdena vatten, energi, transporter eller posttjänster (de så kallade försörjningssektorerna). Upphandlande enheter är dels upphandlande myndigheter (statliga myndigheter, kommuner och regioner och så kallade offentligt styrda organ) som verkar inom försörjningssektorerna, dels vissa offentliga företag och privata företag som bedriver verksamhet inom försörjningssektorerna med stöd av en särskild rättighet eller ensamrätt. Med upphandling förstås de åtgärder som en upphandlande enhet vidtar i syfte att anskaffa varor, tjänster eller byggentreprenader genom tilldelning av kontrakt (se 1 kap. 2 § LUF).

Genom LUF genomförs direktiv 2014/25/EU (LUF-direktivet). Lagen innehåller också, huvudsakligen i 20 kap., regler om rättsmedel som genomför direktiv 92/13/EEG (andra rättsmedelsdirektivet).

Den allra största delen av lagen utgörs av bestämmelser som emanerar från LUF-direktivet. Dessa så kallade direktivstyrda bestämmelser i lagen gäller när en upphandlande enhet upphandlar varor, tjänster eller byggentreprenader vilkas beräknade värde minst uppgår till vissa i LUF-direktivet angivna tröskelvärden. Genom att bestämmelserna har sitt ursprung i EU-direktiv är utgångspunkten att motsvarande bestämmelser är implementerade i de nationella rättsordningarna i samtliga medlemsstater inom EU. Det har funnits unionsrättsliga bestämmelser om upphandling inom försörjningssektorerna under lång tid. Ett av flera syften med de bestämmelserna är att förverkliga den fria rörligheten för varor och tjänster inom EU:s inre marknad.

I 19 och 19 a kap. LUF finns också nationella, så kallade icke-direktivstyrda, bestämmelser som bland annat gäller när en upphandlande enhet vill upphandla en vara, tjänst eller byggentreprenad vars beräknade värde understiger det tröskelvärde som är tillämpligt. 

Lagen om upphandling inom försörjningssektorerna är uppbyggd så att de inledande tre kapitlen innehåller grundläggande bestämmelser om bland annat lagens tillämpningsområde och undantag från tillämpningsområdet. De därpå följande 4–18 kap., som gäller för direktivstyrd upphandling, är strukturerade på så sätt att de kronologiskt ska följa upphandlingsprocessen. I 19 och 19 a kap. finns, som nyss nämnts, de icke-direktivstyrda bestämmelserna om upphandling. Lagen avslutas med 20 kap. om avtalsspärr, överprövning och skadestånd samt 21 kap. om tillsyn och upphandlingsskadeavgift. De två avslutande kapitlen gäller för både direktivstyrd och icke-direktivstyrd upphandling.

Den här lagkommentaren innehåller kommentarer till varje paragraf. I kommentarerna analyseras bestämmelserna i syfte att tydliggöra hur de enskilda rekvisiten ska tolkas. Hänvisningar görs till relevant praxis från EU-domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen samt Högsta domstolen och till viktigare avgöranden från kammarrätterna.

Kommentaren är utformad för att vara till nytta för alla som på olika sätt behöver vägledning för att kunna bedöma om och hur de ska tillämpa lagen.